if we're meant to be, we will meet again! chapter 80 →LAST CHAPTER←
- Vad är det?
- Kom hit igen!
- Vadå?
- Vill du veta mer varför du fick en livvakt?
- Ja.
- Jo, dels då för att du ska gå säker på stan. Men också, för att du har blivit en stor skådespelerska nu. Jag har människor som har frågat om du skulle ha viljat vara med i större filmer, men det var då det hände så mycket med dig och Carlos och så. Men säg bara till om du vill vara med i en större film, så fixar vi det.
- Va? Seriöst?! Fan. TACK TACK TACK TACK!!
Jag gick ut ur rummet med ett leénde på läpparna.
När jag gick ner till bilen så drömde jag hur det skulle bli när jag skulle spela in stora filmer.
Jag satte i mina hörlurar i öronen och satte på min iPod. Sen körde jag hem med ett leénde på läpparna.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag åkte hem i lugn och ro, och tänkte på vilken jäkla underbart liv jag har.
Jag satt och lyssnade på låtarna, som jag hade ställt in på shuffle. Men efter ett tag så la jag ifrån mig iPoden och koncentrerade mig på vägen istället.
När jag kom hem, så sprang jag upp till Carlos. När jag kom innanför dörren till mitt rum, såg jag honom ligga där i min säng. Han sov som en liten bebis. Jag gick sakta mot honom, och kramade om honom. Han hoppade till lite och vände sig om och kollade på mig med halvöppna ögon.
- Jaså, du tog dig en liten tupplur, sa jag och skrattade
- Haha, ja. svarade han samtidigt som han gäspade
Han satte sig upp och kramade om mig. Sen kollade han mig rätt in i ögonen, och kysste mig.
- Du är den finaste jag har. Du är det bästa som verkligen har hänt mig. Jag älskar dig Lina. Då, nu och föralltid!
- Aaaw, Carlos. Du är mitt allt! Jag älskar dig.
Vi gick ner i soffan, och tittade på tv. Allt var så fridfullt.
Jag var så lycklig med Carlos. Han fick mig att känna mig som hemma. Han var allting jag behövde. Och han var min, och han kommer vara min i hela livet. Även fast vi har bråkat, så blev vi alltid sams igen.
Medans vi tittade på Jersey Shore, så satt jag och funderade på det här med men att jag ska få spela in stora filmer, och att jag och Carlos har fått en livvakt. Det är helt underbart. Men Carlos vet inte än. Så nu får jag fan ta och berätta.
- Carlos.. sa jag medans jag tog fjärren och slog av tv:n
- Vad är det älskling?
- Jag har en sak att berätta. sa jag och kollade djupt in i hans ögon medans jag tog hans hand
- Prata på.
- Jo, VI HAR FÅTT EN LIVVAKT OCH VI SKA FÅ SPELA IN STÖRRE FILMER ÄN BIG TIME RUSH SERIEN !!!!! skrek jag och hoppade
Han kollade på mig med en chockad blick och sen började han le.
- Fyfan vad skönt, vi behöver inte oroa oss att gå i stan, eller nått sånt nu! sa han och kramade om mig
Vi fortsatte att titta på tv, och sen ringde det på dörren. Jag gick och öppnade och utan att kolla genom titt hålet så öppnade jag bara.
Där ute stog ett dussin tal paparazzis och började fråga en massa frågor. Jag menar, hur fan visste dom var jag bodde.
Jag smällde igen dörren snabbt igen och låste att lås som fanns att låsa. Ropade på Carlos och han kom och drog för alla gardiner i huset.
Tillslut blev det helt mörkt. Jag blev lite rädd och kollade mig runt försiktigt i mörkret. Även fast jag inte såg så mycket, så kunde jag ändå se silluetterna av Carlos. Mina ögon blev mer och mer van vid det mörka.
Jag hörde nått som knakade bakom mig och allting stannade i kroppen på mig. Sen fortsatte jag gå mot vardagsrummet tror jag det var, när någon helt plötsligt tog tag i min arm och la sin hand över Min mun.
- It's raping time....
- HAHAHA, as kul Carlos.. sa jag och slog till honom
Johannas perspektiv:
Studion gick som vanligt idag. Fast det var ändå tråkigt.
Det hade redan börjat bli smått vinter och snön hade börjat falla lite smått.
Jag hade fyllt år, fast jag ville inte fira den så mycket, men det blev ett litet kalas ändå med folk och sånt.
När jag var påväg ut från studion fick jag en lapp av Soulja
- Men yoo, du får inte öppna den förräns du kommit till bilen, sa han och blinkade.
Jag la ner den i fickan och blev nyfiken.
Precis när jag hade satt mig i bilen, så drog jag upp lappen ur fickan och läste den. Det stog såhär:
Yo Johanna.
Jag har kirrat så du kommer släppa ditt album om exakt 1 månad. Men nu till den stora saken.
Du ska vara med i Teen Choice Awards, så du är nominerad till lite smått och gott!
Hoppas att det blir bra, och hoppas du får det bra nu i en vecka.
shu.
Jag körde hem snabbt och ryckte upp dörren hemma.
Jag skulle springa upp till mitt rum, men i trappen krockar jag med världens finaste person, Justin. Han log mot mig, och det gjorde mig helt varm i kroppen.
- Hej älskling. Haft en bra dag på jobbet? sa han och blinkade
- Sötnos, du skulle bara veta!
Vi gick ner från trappan båda två, och kramades. Efter en stund av kramandes, så kysste han mig. Kyssen var ovanligt lång, men mysig. Efter den, så kollade vi varnn rätt in i ögonen. Sen flashade han med sitt leénde, som får mig knäsvag.
Vi gick in i köket och tog ett glas chockladmjölk var. Sen satte vi oss vid köksbordet.
Jag berättade om albumet och TCA, och han verkade riktigt glad för mig. Han ställde sig upp och kramade om mig.
Efter en lång och varm kram, så ringde min mobil.
- Aaa det är Johanna?
- Det är Lina, kan vi komma över?
- Aaa visst, kom så fort ni kan.
Jag och Justin gick in till vardagsrummet och satte oss och tittade på tv. Och efter ungefär 20 minuter så knackade det på dörren.
Jag gick och öppnade dörren och där stog Lina, Carlos, och med sig hade dom en picnik korg. Vi gick in i uterummet och satte oss och började fika på vad dom hade med sig.
Vädret var väldigt annorlunda denna kvällen.
Snön föll från himmelen men samtidigt så var det milt i luften. Det var en fin solnedgång också.
Jag tänkte på hur tursam jag är som har sånna här underbara vänner.
Att jag är tursam för mitt liv överhuvudtaget. Allting var så perfekt just nu.
Men, detta är inte slutet. Mitt liv har bara börjat. Det kommer hända tusentals grejer till.
Men jag hoppas på ett sånt här underbart liv, livet ut.
Men vem vet vad som händer här näst?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ett litet halv gulligt slut.
Yeps. Denna novellen är nu slut. Det kommer inte fler kapitel till denna. Just denna novellen.
Men det kommer komma en fortsättning, när Lina, Carlos, Johanna och Justin har blivit äldre.
Det kommer typ vara en kort novell. Sen där efter kommer jag börja skriva en helt ny.
kommentera :').
if we're meant to be, we will meet again! chapter 79
Johannas perspektiv:
Jag och Justin gick tillbaka upp till mitt rum.
Jag satte mig på sängen och kollade chockat i golvet.
- Chockad? frågade Justin när han satte sig på sängen och la armen om mig
- Vad tror du? Min bästavän ska ha barn. Hon är fan inte mer än 17 år?!
- Nej, men ta det lugnt, det verkar ju inte vara nått dåligt för dom?
- Nej. I och för sig..
- Älskling, jag älskar dig mest!
- Naw, jag älskar dig med, mer än mest!
Sen somnade vi.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vaknade upp vid 11. Jag kollaed brevid mig, Justin låg inte där.
Jag ställde mig upp, sen kom det in springande en med en mask på sig genom dörren. Han knuffade ner mig i sängen. Jag tittade på killens ögon, det var Justin. Jag skrattade innan jag drog upp masken bara över munnen och kysste honom.
- Godmorgon sömntuta, sa han och log medans han drog av sig masken ochfixade till sin frisyr
- Haj snarktuta
- Ofta jag snarkar?!
- Japp, det gör du, sa jag och skrattade
Efter en stundn är vi hade ätit frukost, tänkte jag på det som Lina berättade igår, det var synd om henne, och jag kommer stötta henne hela tiden!
- Tänk att Lina är gravid, sa jag sen
- VA?! Vad sa du att hon var?
- Gravid?
- VA?! NÄR SA HON DET?!
- Hon var ju här igår, hon och Carlos och berättade det?
- Men naw.. Du har drömt. Dom var här igår ja, men vi tittade på en film då.
- Åååhh... Nu blev det jobbigt, sa jag och blev lite röd i ansiktet
- Det gör inget. Haha, nu går vi och gör nått, för det regnar.
- Jag ska till studion idag Justin
Efter att jag sa det så ringde Justins mobil
- Det är Scooter, så jag kommer strax
Jag gick in till min garderob och drog på mig ett linne, ett par gråa slitna jeans och en kofta.
Jag märkte inte att Justin kom in i garderoben förräns han smög armarna runt midjan på mig och kramade om mig.
- Jag är världens lyckligaste. sa Justin sen
- Jaså? Jag trodde jag var det.
- Hur kan du va det?
- För jag har dig?
- Men jag är ju liksom inte, lika bra som dig.. Du är bäst. Jag hade kunnat skrika ut till världen att jag älskar dig
- Gör det då, sa jag och skrattade lite
Sen viskade Justin i mitt öra
- Jag älskar dig, mest
- Men jag är inte hela, mer han jag inte säg innan han la fingret över mina läppar
- Du är min värld!
Jag kramade om honom och gick ut ur garderoben, och efter mig kom Justin
- HAHAHAHA, nu kan jag säg till alla att du har kommit ut ur garderoben!! HAHA, skrattade jag
Justin bara bitchblicka mig och gick ut ur rummet.
Ehehe, jag kan också skoja lite.
Linas perspektiv:
Jag gick upp vid 12. När jag ställde mig upp och sträckte mig så ringde min mobil.
- Aaa, det är Lina.
- Lina! Bra att du svarade, du ska vara här klockan 1, alltså om en timme. sa stephen i andra änden
- Okey okey.
Jag fick lite brottom så jag sprang in i min garderob och drog på mig ett par jeans shorts och ett linne. När jag sprang ut ur garderoben sprang jag in i Carlos.
- Hej snygging! sa han och blinkade
- Hej baby, sa jag och log stort
Sen sprang jag ner och gjorde en macka och chokladmjölk.
- ÄLSKLING, JAG STICKER TILL STEPHEN NU!! HAJDÅ, PUSS OCH KRAM
- VÄNTA!!!
Carlos sprang ner för trappan och kramade om mig och kysste mig, sen sprang jag ut till bilen och körde till inspelningsstudion.
Jag körde till bakdörren och parkerade bilen och sen gick jag in där.
Jag mötte Stephen på vägen.
- Hej! Bra att du kom nu. Följ med här
- Okej.
Vi gick till ett mötesrum och där satt en stor biffig man.
- Så Lina, säg hej till din alldeles egna livvakt. Nu behöver du inte gå på stan orolig eller nått sånt.
- Seriöst?!
- Japp. Ska du inte fråga vad han heter?
- Okej, vad heter du ?
- Jag heter Max.
- Keewlt, hey Max. sa jag och skrattade
- Yes.
- Men Stephen, kan jag sticka hem igen?
- Aa visst.
- Men, ska han följa med då?
- Nej, inte om du inte vill.
- Nej, för hemma är det ju ingen fara så.
Jag hade nästan kommit utanför dörren, så skrek Stephen på mig igen
- Vad är det?
- Kom hit igen!
- Vadå?
- Vill du veta mer varför du fick en livvakt?
- Ja.
- Jo, dels då för att du ska gå säker på stan. Men också, för att du har blivit en stor skådespelerska nu. Jag har människor som har frågat om du skulle ha viljat vara med i större filmer, men det var då det hände så mycket med dig och Carlos och så. Men säg bara till om du vill vara med i en större film, så fixar vi det.
- Va? Seriöst?! Fan. TACK TACK TACK TACK!!
Jag gick ut ur rummet med ett leénde på läpparna.
När jag gick ner till bilen så drömde jag hur det skulle bli när jag skulle spela in stora filmer.
Jag satte i mina hörlurar i öronen och satte på min iPod. Sen körde jag hem med ett leénde på läpparna.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
:D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D.
Lite gulligt ändå ju.
Rättså kort, men so what. Det är ju inte lika kul att skriva när man inte får kommentarer x'D.
Kommentera :).
if we're meant to be, we will meet again! chapter 78
- Jo, alltså vi har en sak och berätta... Jag och Carlos.
- Okej, vadå? frågade Johanna med ett leénde på läpparna
- Jo, alltså.. Det kommer vara svårt för er att ta in detta men..
- Men vadå? frågade Johanna nu, men en allvarlig blick
- Jo, alltså.. Jag och Carlos.. Vi ska.....
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
- Ni ska vadå? frågade Johanna otåligt och log super stort
- Okej, jag klarar inte hålla inne det mer. Jag är gravid. Jag och Carlos ska ha barn.
Johanna och Justin satt och tittade på oss som om vi var dumma i huvudet.
- Vi är seriösa. sa Carlos
Johanna och Justins hakor var helt plötsligt nere i golvet.
Först blev det helt tyst i rummet, och sen började Johanna le, och sen kom hon och kramade om mig. Hon viskade till mig
- Jag kommer stötta dig! Bara säg till om det är nått, så fixar de sig!
Okej, nu hade vi fått ut det, och nu kom tårarna med. Carlos kramade om mig och Johanna gick och satte sig vid Justin igen.
Han hade nog samlat ihop sig igen nu, för nu log han.
- Vilken månad/vecka är ni i ? Eller ja, du är ju inte gravid Carlos, så vilken månad/vecka är du i, Lina? frågade Johanna och skrattade lite
- Jag är i månad 1 just nu.
- Det syns inte, haha. sa Johanna
- Det kommer synas mer snart, sa Lina och log
- Ska ni behålla barnet? frågade dom i kör nu
- Vi vet inte ännu.
Dom frågade så många frågor, och vi svarade nästan på alla.
Sen kom det en fråga, som jag blev nervös över.
- Hur, och varför bestämde ni er för detta? sa Johanna och skrattade lite
- På det vanliga sättet? sa Carlos
- Och vi bestämde inte oss för det, det var egentligen ett misstag. För det var inte tänkt att det skulle bli så. fyllde jag på med
Vi satt och snackade, sen var det dax för oss att dra oss hem.
- Men vi hörs imorron? frågade jag
- Aaadå, gå försiktigt. Hajdåååååå, sa Johanna och log
Jag och Carlos begav oss hem och gick upp till sängen och la oss och somnade rättså snabbt.
Johannas perspektiv:
Jag och Justin gick tillbaka upp till mitt rum.
Jag satte mig på sängen och kollade chockat i golvet.
- Chockad? frågade Justin när han satte sig på sängen och la armen om mig
- Vad tror du? Min bästavän ska ha barn. Hon är fan inte mer än 17 år?!
- Nej, men ta det lugnt, det verkar ju inte vara nått dåligt för dom?
- Nej. I och för sig..
- Älskling, jag älskar dig mest!
- Naw, jag älskar dig med, mer än mest!
Sen somnade vi.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nawigt kapitel.
litet med, jag vet.
kommentera :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 77
- Du är så jävla omogen. Du är en enda stor fet lögn Ryan. Du är ingen bästavän. Du vill inte att jag och Justin ska vara tillsammans. Fuck u och försvinn.
- Det är klart att jag vill att ni ska vara tillsammans, men jag är bara rädd om dig. Jag vill inte att du ska må dåligt.
- Nähä, MEN JUST NU SÅ MÅR JAG DÅLIGT AV DIG, AV ATT DU ÄR SÅ FKN JÄVLA OMOGEN. FÖRHELVETE. DU ÄR FAN INTE MIN BÄSTAVÄN LÄNGRE. FÖRSVINN ÅTAHELVETE! skrek jag och sen sprang jag upp på toan, och började gråta.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det hade gått några veckor nu.
Jag och Ryan var inte vänner längre, vi pratade inte äns med varann. Vi tittade inte på varann, inte nått. Men jag ville inte att han skulle åka till Canada utan att vi inte var vänner.
Justin hade åkt till Canada för att hälsa på sin mormor och morfar och sin pappa.
Jag satt här hemma, och väntade på att Lina skulle komma hit, så vi kunde kolla på film.
Jag hade väntat i en halvtimme på att Lina skulle komma nu.
Det vibrerade i min ficka och jag tog upp mobilen, smset var från Lina
* kommer snart nu, måste bara torka mig och dra på mig mjukis kläder :D. pusssssssss *
Jag knappade snabbt in ett svar
* okaj, men snabba dig :D. pusssss *
Jag passade även också på att dra på min svarta OnePiece.
10 minuter senare:
Nu knackade det på dörren. Jag antog att det var Lina.
Jag gick och öppnade, och där stog hon, i sin ljus gråa och vinröda OnePiece.
- Vilket sammanträffande att vi båda har OnePiece, haha. skrattade Lina
- Hahah, ja. Men vi är ju rättså bäst, så ja, det är ju inte så konstigt.
Vi gick in och satte oss i soffan och började titta på filmen.
Jag kunde inte sluta tänka på att jag och Ryan inte var vänner längre.
- Du, jag behöver gå på toa, jag kommer strax. sa jag till Lina
Jag sprang upp till toan. Men påvägen upp för trappan, kollade jag ut från fönstret, där stog Ryan. Han tittade ner på marken och sparkade på en sten, och sen tittade han upp och såg mig.
- LINA, JAG KOMMER STRAX!
Jag sprang ut och sprang ner till honom.
- Ryan, förlåt mig, jag klarar inte av att vara övänn med dig, du är min bästavän. Och jag älskar dig! Förlåt mig!
- Du, det är inte du som ska säg förlåt. Det var jag som betedde mig illa. Jag är glad att ni är vänner och tillsammans och allt det igen. Men jag var bara rädd om dig. Jag vill inte att han ska såra dig igen ju!
Jag kramade om Ryan, så stog vi där ett tag med sen behövde han hoppa in i bilen och åka tillbaka till sin farmor.
- Du, vi syns sen! sa jag och sen gick jag in igen
Linas perspektiv:
Medans Johanna hade sprungit ut satt jag och tänkte.
Jag behövde verkligen berätta för henne. Men hur? Hur skulle hon kunna förstå det här?
Och hur kunde det bli såhär, helt allvarligt? GAAAH.
Jag hörde hur dörren öppnades och in kom Johanna och satte sig i soffan.
- Vem sprang du ut till? frågade jag nyfiket
- Ryan, han stog där utanför, så jag behövde verkligen snacka med honom.
- Aha, så ni är vänner igen? sa jag och log
- Yes det är vi. sa Johanna och log med hela ansiktet
Vi började titta på filmen igen.
Ungefär efter en halvtimme så fick jag ett sms av Carlos
* Har du berättat än? saknar dig <3. puss *
Nu blev jag sådär stressad, för jag vågar inte berätta. Jag knappade in
* Nej, jag vågar inte :(. Saknar dig med du! <3. puss på dig *
Hjärtat dunkade så hårt i bröstet att det gjorde ont.
Jag höll för magen, för där hade jag med ont. Det kändes som en stor klump.
- Lina, hur är det? frågade Johanna efter en stund
- Det är bra, det är bra, sa jag och log lite, fast egentligen så var ju inte allt bra
Strax efter klockan 10 stack jag hem.
Jag sprang upp till min säng och la mig där.
Jag började smsa med Carlos, och sa till han att han skulle komma hit.
Efter ungefär 20 minuter hörde jag en bil som parkerade på uppfarten. Jag gick till fönstret och det var Carlos.
Jag gick ner till dörren och öppnade den. Han gick in och sa hej till mina föräldrar som satt i vardagsrummet. Sen gick vi upp till mitt rum och bara myste.
Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi bestämde även att vi skulle berätta för Johanna imorron.
Nästa dag så vaknade jag klockan 9. Shit vad drygt.
Jag satte mig vid datan och loggade in på twitter. Inget skoj hände, så jag gick in på mina mentions och där var det fans som ville att jag skulle följa dom. Jag klickade in på några av dom och klickade på +FOLLOW knappen.
Efter en stund när jag hade suttit vad datan, så kände jag ett par armar krama om mig.
- Godmorgon älskling, sa Carlos och kysste mig på huvudet
- Godmorgon sötnos
Jag ställde mig upp och kramade om honom och sen kysste jag honom.
Vi gick ner och åt frukost. Jag tog en macka med ost och Carlos åt nått annat.
Efter frukosten gick vi upp till mitt rum igen och jag drog på mig ett linne och min OnePiece.
Idag skulle jag berätta för Johanna.
Jag ringde till Johanna, och efter några signaler svarade hon
- Aaa, det är en trött Johanna på andra sidan luren?
- HEEEEEEJ JOHANNA!!
- Hej.
- Så, ska vi träffas idag?
- Jajajaj, okej.. När?
- Jag och Carlos är påväg till ditt hus nu.
- VA?! MEN JAG HAR JU ITNE STIGIT UPP ÄN?
- Tuff luck. Du får snabba dig, vi är inte framme än. Men snart.
- Jajajajaja, gå sakta.
Sen la hon på. Men vi gjorde som hon sa. Vi gick sakta.
Vi såg en bil lite längre fram som körde in på Johannas uppfart, han som steg ut ur bilen såg vi var Justin.
Han vinkade på oss och vi vinkade tillbaka. Nu visste jag att jag skulle behöva vara tvungen, eller vi, vara tvunga att berätta det för han med.
Vi kom precis till dörren när Johanna smällde upp den.
- HEJ!! Nu är jag vaken, sa hon och log med hela ansiktet
- Haha, ja nu är du vaken. sa jag och skrattade
Vi gick upp till Johannas rum, alla fyra.
Hon hade två fotöljer i sitt rum och dom satte sig jag och Carlos i. Justin och Johanna satte sig i hennes säng.
- Jaha, vad tyst det blev. sa Justin och skrattade lite
Jag kände hur klumpen i magen växte.
- Jo, alltså vi har en sak och berätta... Jag och Carlos.
- Okej, vadå? frågade Johanna med ett leénde på läpparna
- Jo, alltså.. Det kommer vara svårt för er att ta in detta men..
- Men vadå? frågade Johanna nu, men en allvarlig blick
- Jo, alltså.. Jag och Carlos.. Vi ska.....
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Damdamduuuuuuuuum....
Vad ska dom göra? Hmmmmmm.....
Kommentera :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 76
- Jo, allt detta som har hänt. Jag vill inte att det ska vara så.
- Det vill inte jag heller Carlos, men jag är trött på att du gjorde så, du träffade Nicole.
- Nej, jag vet, och det var dumt gjort av mig. Jag vet det. Men det gör så in i helvetes ont i mig, när jag ser dig med andra. Andra killar, och andra överhuvud taget. Och, jag har denna till dig.
Carlos tog fram en ros, och sen var det ett kort som hände på den.
Det var ett kort som han hade printat ut på mig och han.
Jag vände mig mot Carlos och kramade honom.
- Carlos, jag älskar dig. Men du ska veta, att detta är din sista chans.
- Jag lovar!
Sen kysste han mig.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------'
Dagarna gick, och det kändes fortfarande konstigt.
Jag och Carlos hade inte träffats på ungefär en vecka. Men vi hade smsat varje dag. Men det kändes ändå som det var något som inte hade blivit bra ännu..
Jag hade heller inte hört av Johanna, men dom hade säkert fixat upp det.
En dag så kom Ryan förbi, bara för att se hur det var med mig.
Han hade varit hos sin mormor eller farmor och skulle hem om en vecka eller så.
- Hej Lina! ropade han och sprang in på min trägård
- Hej du,
- Hur är det mellan dig och Carlos?
- Det.. alltså.. Vi är tillsammans igen, men jag vet inte, det känns liksom skumt.
- Ååhh, jag förstår hur du menar. Jag har också haft den känslan. Det är tyvärr något sånt som man får ha ett tag, tills man har byggt upp tilliten igen, sa Ryan och sen fortsatte han med. Men jag måste rusa nu. Jag ska hem om Johanna med, se hur hon mår. Så vi hörs, ta hand om dig! sa han och kramade om mig, sen joggade han bort till Johannas hus.
Johannas perpektiv:
Jag och Justin satt i soffan och myste och tittade på film, när det knackade på dörren. Jag reste mig upp, och kysste Justin och sen gick jag till dörren.
Där stog Ryan med ett brett smile. Jag hade fortfarande inte berättat för honom att jag och Justin hade löst allt, och att vi var tillsammans igen. Han kommer bli rasande
- Hej Johanna, sa han och log med hela ansiktet
- Hej Ryan! sa jag och log lika mycket tillbaka
Han kramade om mig, och kom in i huset. Vi skulle precis gå in i vardagsrummet, när han grabbade tag i min arm.
- Är du och Justin.. Du vet.. Vänner igen?
- Alltså... Vi är.. Tillsammans igen Ryan.
- Åååh, sa han
Jag såg riktigt hur den vanliga ansikts färgen blossade upp till lite röd. Jag antar, att antingen skämdes han, eller så blev han arg.
Vi gick in till vardagsrummet och satte oss i sofforna.
Jag satte mig med Justin, och Ryan satte sig i tre sits soffan. Han tittade surt på både mig och Justin.
- Jaha, när inträffade detta då?
- För några dagar sen. Snart en vecka sen. sa jag halv tyst
- När tänkte du berätta det för mig då? sa Ryan besviket
- När jag tyckte det var rätt tid för det. Jag har inte ''vågat'' berätta det för dig, för jag visste att du skulle bli fly förbannad.
Han tittade på mig som om jag var från mars.
- Varför skulle jag bli arg för att ni hade blivit tillsammans igen? Jag är fan glad för det. Jag blev mer arg för att du inte har berättat nått.
- Sure. Såklart att du är. sa jag ironiskt
Justin bara tittade på oss. Han hängde nog inte riktigt med. Tror jag
- Men Ryan, du tycker väl inte, illa om mig? sa Justin sen
- Alltså.. Jag tycker ju inte om att du har svikit Johanna så många gånger. Och att det antagligen kommer hända igen. Och sen så, blev vi ju ovänner, för att jag gick till Johannas sida
- Jaha, så nu är det mitt fel? Att ni blev ovänner? sa jag med gråten i halsen
- Nej, sa jag det? Men sen, om du och Lina aldrig hade gått dit och kollat på vad dom gjorde, så hade detta aldrig hänt heller. sa Ryan surt
- Så du tyckte hellre att vi skulle få leva i lögner?
- Dom kommer ju träffa dom tjejerna igen, det fattar du väl?
- Jag har sagt till Justin, att detta är hans sista chans, om han sumpar den, så är det kört för honom. Så bara lägg av Ryan. Väx upp förhelvete.
- Tycker du jag ska växa upp? Det är fan inte jag som jag runt och är tillsammans med en player.
- Du är så jävla omogen. Du är en enda stor fet lögn Ryan. Du är ingen bästavän. Du vill inte att jag och Justin ska vara tillsammans. Fuck u och försvinn.
- Det är klart att jag vill att ni ska vara tillsammans, men jag är bara rädd om dig. Jag vill inte att du ska må dåligt.
- Nähä, MEN JUST NU SÅ MÅR JAG DÅLIGT AV DIG, AV ATT DU ÄR SÅ FKN JÄVLA OMOGEN. FÖRHELVETE. DU ÄR FAN INTE MIN BÄSTAVÄN LÄNGRE. FÖRSVINN ÅTAHELVETE! skrek jag och sen sprang jag upp på toan, och började gråta.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
;ooooooooooooooooooooooo.
inget långt idag, sorry :/.
kommentera :).
if we're meant to be, we will meet again! chapter 75
- Heeeeeeeeej! sa dom i kör
- Heeeeeej ! sa jag och log
- Vad ska vi göra idag?
- Vi sticker till parken, jag ska bara ta mina nycklar och min mobil.
Jag gick in i huset och tog min mobil och nycklarna, sen stack vi till parken.
Vi åt glass, gick runt och matade ankorna som var där. Sen satte vi oss på en bänk och började prata och skratta. Jag fick syn på Carlos, och han såg mig med. Han såg sårad ut.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag kände mig elak. Jag vet inte varför, för det var ju han som var elak mot mig, right? Så jag borde ju inte känna skuldkänslor? Eller borde jag det?
I vilket fall som helst, så gick dagen riktigt snabbt.
Carlos hade skickat några sms, men jag brydde mig inte om vad det stog i dom, så jag raderade dom med detsamma istället.
Min och grabbarnas dag slutade rättså roligt.
Vi var på ett nöjesfält och lekte runt. Vi åkte berg och dal banor. Det var nog det roligaste på hela dagen. Eller egentligen så var det roligaste på hela dagen, att bara träffa killarna igen.
Vi hade nu kommit hem till mig efter en hel dag på massa olika random ställen.
- Hejdå grabbar, vi får synas snart igen! sa jag och vinkade medans dom körde iväg
Jag gick in och upp till badrummet.
Jag kollade mig i spegelen. Jag såg själv att jag inte såg glad ut.
Jag drog av mig kläderna och hoppade in i duschen. När jag tvättade håret, så blundade jag. Och sen var det precis som om musik började spelas. Jag drömde mig iväg till en plats, där det inte var några bekymmer överhuvudtaget.
Efter en stund, så skakade jag på mig, och jag insåg att det var min mobil som ringde. Jag duschade klart och sen tog jag på mig handuk runt kroppen och handuk runt håret. Jag tog upp min iPhone efter att ha torkat händerna på en annan handuk så att mobilen inte skulle bli blöt.
Jag gick in till mitt rum och satte mig i sängen. Jag kollade på mobilen, 3 missade samtal. Det va 2 från Johanna, och ett från... JUSTIN?!
Jag tänkte inte mer på det utan torkade mig och drog på mig en bh ett par trosor, mjukisbyxor och ett linne.
Jag satte mig vid datan och gick in på twitter, det var inget skojigt som hade hänt.
Precis när jag skulle gå ut från mitt rum och ner i köket, så ringde telefonen igen.
- Aaa det är Lina?
- Lina! Det är Justin
- Haj, sorry att jag inte svarade innan, var i duschen. Men vad är det du vill?
- Jo, jag undrar om du vet var Johanna är?
- Är hon inte hemma?
- Hon öppnar inte, och hon svarar inte när jag ringer heller.
Det bev tyst ut luren efter ett tag, och rättsom det var, så ringde hem telefonen.
- Du Justin, vänta lite, det ringer på hemtelen. Stanna kvar i luren.
Jag sprang ner och tog det.
- Aaa det är Lina?
- Haj Lina, det är Johanna! Jag undrar bara var du är?
- Jag är hemma? sa jag och skrattade lite
- Okej. Du... Justin har typ ringt mig hela dan, och jag vill inte svara. Men det känns så hemskt.
- Men, du måste ju snacka med han?
- Ja, men.. Jag vet inte.
- Ring honom?
- Tycker du det?
- Ja, det tycker jag.
- Då gör jag det, fast ikväll.
- Ring honom om 4 timmar. Vid 8.
- Okej, då gör jag det!
- Gör det!
- Bra, kram!
- Kram.
Jag la på, och sprang upp och tog min mobil igen.
- Så, hej igen!
- Hej, vem var det?
- Johanna..
- Åååh,
- Ja, men hon kommer ringa dig ikväll nån gång. Men låtsas som om du inte vet om det!
- Okej.
- Men var det nått mer du ville ha hjälp med? Eller vad man ska säga?
- Nej, det var det nog inte. Tack!
- Det är lugnt.
Vi la på och jag tog, jag la mobilen i fickan och gick ner och tog en macka. Sen gick jag in till tv:n och satte mig där och kollade på Spongebob.
Efter ett tag så somnade jag i soffan, och vaknade när mamma och pappa kom hem.
Johannas perspektiv:
Okej, nu är jag nervös.
Jag vet inte om jag ska ringa, eller om jag inte ska? Om jag ska ringa, så ska jag ringa om 10 minuter. JAG VET INTE HUR JAG SKA GÖRA!!!
Jag satt uppe på mitt rum, och det vände och vred sig i magen.
När klockan slog 8, så tog jag upp telefonen, och slog in Justin nummer. Andades ut, 2-3 gånger, innan jag klickade på Grön Lur.
Det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet på mig.
- Det är Justin.
Jag blev tyst, jag visste inte vad jag skulle säg. Att bara få höra hans underbara röst räckte att kunna säga miljontals ord om hur mycket jag älskar han och om hur mycket han betyder. Men jag kunde inte.
- Hallå? sa han en gång till
Jag tog ett antetag till, och sedan började jag prata lite.
- Det är Johanna..
- Hej.
- Ja, du ringde innan, tänkte om det var nått viktigt?
- Jo, alltså.... Jag vill inte ha det såhär. När jag ser dig på stan, och massa sånt så mår jag så jävla dåligt, så det finns fan inte. Jag vill inte ha det såhär.
- Justin, detta kommer ALDRIG gå att ändra på. Jag har gett dig dina chanser. Det kanske är dax att du ser upp och tänker lite på vad du gör. Du lovade fan mig att aldrig träffa henne igen. VARJE GÅNG HAR JAG FÖRLÅTIT DIG, OCH ALLT HAR VATT OKEJ IGEN. MEN DETTA VAR FAN SISTA GÅNGEN.
- Johanna snälla..
- Nej, jag är trött på dig, och dina ursäkter. Jag är trött på allt du gör. Jag hatar dig Justin, och jag hatar allt du har. Allt.
- Men,
- Inga men. Yeah it's over, my last move is to unfriend you.
Sen klickade jag och började stor tjuta. Jag är så jävla arg, och så jävla trött på allt han gör. GAAAH!!!
Jag kvävde mitt skrik i kudden som var helt blöt av tårar också. Mamma kom uppspringandes och frågade vad som hade hänt
- Jo, jag pratade med Justin. Och allt han ville vara och säga förlåt, och att han mår jätte dåligt utav att se mig. Att han vill ha tillbaka mig osv osv osv...
- Men lilla gumman. Du måste åka och träffa honom, och prata med honom så istället. Du vet, ansikte mot ansikte.
- Men jag vill ju inte träffa honom.
- Faktum är, att han är nere i hallen nu.
Det kändes som hjärtat stannade i bröstet på mig. Jag höll andan.
Jag nöp mig själv i armen, men det var ingen dröm. Det var på riktigt.
Jag var tvungen att gå ner, och prata med Justin. För han stog i våran hall, just nu.
Jag kollade upp på mamma när jag stog i dörr karmen ut från mitt rum. Hon satt kvar i sängen och skulle vänta. Det kändes egentligen inte alls bra att mamma ens var kvar i huset när vi skulle snacka. Så mamma gick ner först. Jag bytte även kläder från jeans och ett linne, till ett linne och min OnePiece. Innan jag gick ner, så andades jag ut och in några gånger.
Jag såg säkert ut som skit, eftersom jag inte hade smink eller nått sånt på mig.
Jag gick nerför trappan och kollade i hallen, han skor stog på golvet, men han var inte där. Så jag gick in i vardagsrummet för att vänta på honom om han kanske var på toaletten. Men istället så möter jag ett gulligt ansikte.
Justin satt i soffan. Han hade gråtit, det hade man kunnat se på långt avstånd.
Jag satte mig i 2 sits soffan och kollade ner i knäet. Det blev så pinsamt med att han tittade på mig, och att jag tittade upp på han så vi fick ögonkontakt. Även fast jag tittade ner, snabbt igen.
- Jaha.. sa Justin
Jag visste verkligen inte vad jag skulle säg, men jag kunde ju inte bara sitta där helt tyst.
- Aaa.. var det enda jag fick fram
- Jo, jag sa ju på telefon att jag inte ville ha det såhär längre,
- Aa, du sa det.. sa jag lite irriterat
- Och jo, jag tänkte om vi kanske skulle kunna börja om som.. Ja du vet.. Vänner?
Hela min värld stannade upp. Jag kände på mig att något sånt skulle komma upp. Men jag vill ju liksom inte börja om som vänner, jag vill ju ha Justin, som bara min. Men jag vill samtidigt inte förlåta honom.
- Justin.. Alltså jag är ledsen, men jag tror inte att det kommer funka.
- Vadå inte funka?
- Ja, men tänk lite på vad vi har byggt upp med varann. Tillitd du vet? Vi var fan bästavänner Justin? Man kan inte bara börja om. Det blir inte bra.
Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Dom blev bara fler och fler. Jag tog upp benen i soffan och tryckte ansiktet mot knäna.
Jag kände sen hur Justin reste sig upp och satte sig brevid mig. Han la armen om mig. Jag tittade upp på honom, rätt in i hans djupa ögon. Dom var inte djupa med lycka, som dom alltid brukade vara annars, dom var djupa av sorg.
Jag kramade om Justin. Jag slängde mig runt halsen på honom, och kramade honom så hårt jag kunde.
Jag drog djupa andetag för att känna hans doft. Den var underbar.
Han viskade mig i örat
- Det känns bra, att få en kram, med värme, av den man älskar mest. Det känns, tja... Bäst helt enkelt.
Jag tänkte lite på det han sa, och han hade rätt.. Det kändes bäst.
Jag viskade tillbaka i till honom
- Justin, jag älskar dig. När jag sa att jag hatade dig, så menade jag inte det. Men du vet, det känns rätt att säg så när det är nån man är ovänn med. Men, jag älskar dig, sjukt jävla mycket. Och, du kanske kan få en chans till. Men sumpar du den, så är det slut, föralltid. Det är liksom inget att snacka om då. Så kommer jag aldrig förlåta dig. Eller ja, jag kommer aldrig förlåta dig nu heller. Men, du kan få en chans till.
Jag kände hur Justins grepp om min rygg blev hårdare. Sen släppte han igen, och kollade in i mina ögon.
- Jag lovar!
Jag kollade in i hans ögon, som var inte sorgsna längre, dom såg, lättade ut på nått sett.
Jag kramade om Justin en gång till, och sen kysste jag han, på kinden.
Linas perspektiv:
- Nämen gumman, hur länge har du legat här och sovit? kom mamma och frågade mig
- Jag har faktist inte en enda aning.
Jag satte mig upp och kollade på klockan, den var halv 10 på kvällen, jag undrar om Johanna ringde Justin.
Jag ställde mig upp och skulle gå upp till mitt rum, när pappa stannade mig.
- Du har en grej du MÅSTE göra först.
- Vad?
- Gå ut och ställ dig på trappen,
- Men varför det?
- För jag säger det.
Jag gick ut och ställde mig på trappan.
Jag såg att Carlos var påväg mot mig. Jag ville inte snacka med han, så jag skulle öppna dörren igen. Men den var låst. Jag såg hur pappa flinade mot mig, och sen pekade allvarligt mot Carlos. Han ville att vi skulle lösa det.
- Lina!! halvskrek Carlos
- Hej.
Han tog med mig ner från trappan och vi satte oss på en bänk som vi hade i trägården.
- Jo, allt detta som har hänt. Jag vill inte att det ska vara så.
- Det vill inte jag heller Carlos, men jag är trött på att du gjorde så, du träffade Nicole.
- Nej, jag vet, och det var dumt gjort av mig. Jag vet det. Men det gör så in i helvetes ont i mig, när jag ser dig med andra. Andra killar, och andra överhuvud taget. Och, jag har denna till dig.
Carlos tog fram en ros, och sen var det ett kort som hände på den.
Det var ett kort som han hade printat ut på mig och han.
Jag vände mig mot Carlos och kramade honom.
- Carlos, jag älskar dig. Men du ska veta, att detta är din sista chans.
- Jag lovar!
Sen kysste han mig.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
WIHOOOO!!
MEN!! Ni ska veta att dramat inte är slut än, vänta tills imorron, så får ni se vad som händer sen!.
kommentera! :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 74
Jag tittade upp på Justin igen. Det rann tårar från hans ögon, ner på kinderna på honom.
Jag mådde så dåligt av att se honom sådär. Jag ville bara krama om honom, men jag kunde inte.
Justin la armen om mig, och viskade mig i örat
- Jag har berättat allt för dina föräldrar, jag har berättat vilken dålig pojkvän jag är. Dom vet allt nu. Jag berättade inte allt för dig på den där bänken. Det var en grej, som jag inte berättade. Du kan fråga dom. Dom vet vad det var jag inte berättade! Johanna, jag är så sjukt ledsen att jag har gjort såhär mot dig. Du hade mått bättre utan mig, redan från början! Men du ska veta, att jag älskar dig, så jävla mycket! Du är verkligen min ängel!
Jag började gråta ännu mer efter det. Jag kramade om Justin, men sen tryckte jag honom ifrån mig igen, och sprang upp på mitt rum.
Justin visste inte att jag visste det han inte hade berättat.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag slängde mig i sängen och började störtgråta. Jag ville inte ha det såhär.
Jag hörde att dörren stängdes där nere, så jag gick till mitt fönster och tittade ner på biluppfarten. Justin gick mot sin bil. Han vände sig om och kollade upp på mig och då började jag gråta ännu mer, jag trillade ihop, och började gråta stora floder. Jag ställde mig upp, och Justin stog och tittade på mig, han grät han med.
Jag la händerna på glaset.
Glaset hade blivit immigt, så jag skrev ''I <3 U''. Justin gjorde ett hjärta tillbaka sen hoppade han in i bilen. Men han började inte köra. Han slog huvudet i ratten och slog näven i fönstret.
Varför var livet så komplicerat just nu? Det är ju fan inte såhär jag vill ha det.
Nästa morgon, så ringde min mobil, det stog SouljaMan på skärmen. HAHA, SouljaMan, SouljaBoy, fattar ni? Inte?! Never mind.
- Aa det är Johanna?
- Yoo, Det är Soulja.. Jo, kom till studion, vi måste skriva lite musik.
- Sure, kommer på direkten.
Jag gick in i min garderob och drog på mig ett linne och ett par mjukisbyxor.
Jag tog min väska som stog på golvet och packade ner ett block, en bläckpenna och lite tuggummi också vidare. Sen tog jag bilnycklarna och mobilen och stack ner till hallen.
- MAMMA!! JAG STICKER TILL STUDION NU!!
- OKEJ! KOM HEM VID 5!
- OKEJ, PUSS!
Jag sprang ut till min Range Rover och startade den, backade ut den och körde till studion. Jag var tvungen att köra in till Wal-Mart och köpa mer tuggummi för jag det var inte fler i det jag packade ner i väskan.
Jag sprang in lite snabbt. Det var några fans som ville ta bilder och ha en autograf, så jag gav dom det och sen sprang jag och tog tuggummina och betala och stack ut till bilen och körde till studion.
Jag sprang in till studio rummet där Soulja satt. Där satt även Jasmine V.
- HEEEEJ!!! skrek jag och dom tittade förvånat på mig
- HEEEEJ!!! skrek Jasmine tillbaka och gav mig en kram
- Yooo. sa Soulja coolt, eller ja, han försökte vara cool
Vi satt och skrev lite på några låtar, och sen började jag och Jasmine prata om vad vi skulle göra för låt. Vi hade ingen riktig aning, så vi frågade om råd till Soulja. Han gav oss några bra råd, och vi började skriva lite på en låt.
Efter ett tag så ringde Souljas mobil så han stack ut från rummet. Vi var rättså nyfikna på vem det var, så vi gick till dörren och öppnade den lite grann och hörde lite vad han sa.
Det var något i stil med
- Nej men du kan inte komma nu. Johanna är här. Det går inte nu. Nej! Jag vet att ni har gjort slut och allt det där tramset......
Jag ville inte höra mer efter det, för jag visste det var Justin han pratade. Jag tog tag i mig själv, och skulle inte börja gråta. Jag svalde gråten, och fick kväljningar.
När Soulja kom in igen, så såg han att jag inte mådde så värst bra.
- Eeey, hur är det med dig?
- Nja, sådär. sa jag och kollade sedan på klockan den var kvart i 5, se sa jag. Jag måste dra hem nu. Sorry, men vi hörs imorron va?
- Jadå, kör försiktigt.
Jag gick ut från studio rummet och satte i mitt headset och sen gick jag till ytterdörren av lokalen, utanför så satt det en kille, men jag bara sjöng ''Yeah it's over, my last move is to unfriend you.''
Jag kollade bak på killen, det var inte en vanlig kille, det var Justin. Skit.
- Johanna! ropade han efter mig
Jag vände mig om och väntade på honom, för han gick närmare mig.
- Det känns som om vi behöver prata.
- Då vill jag veta om vad ?
- Om det som händer just nu. Det är väl inte såhär vi ska ha det?
- Justin, ta inte detta personligt, men det är ditt fel. Alltihop.
- Ja, och jag är jävligt ledsen. Men gjort är gjort. Jag kan inte ändra på det.
- Nej, men du kunde struntat i att göra det överhuvudtaget. jag kände hur tårarna började komma
- Ja, men nu gjorde jag det. Kan vi inte bara lägga det bakom oss? sa Justin och torkade bort en av tårarna som rann ner på min kind
Jag började gråta jätte mycket, och Justin drog mig intill honom. Det kändes bra att känna hans värme. Men han kunde bara glömma att jag hade förlåtit honom.
Jag ställde mig på tå, som om jag skulle kyssa honom. Men istället viskade jag han i örat
- Jag kommer aldrig kunna glömma detta Justin. Det är en grej som jag inte kommer kunna förlåta dig för. Jag är ledsen.
Jag ställde mig vanligt igen och tittade han i ögonen och tårarna började rinna ner för hans kinder. Han skulle precis säg nått när jag satte mitt finger på hans läpp.
- Ssshhh, säg inget. Jag vet hur du tycker, hur du tänker och hur du mår. Jag mår precis lika dant. Men du ska veta, att jag älskar dig, men jag kommer aldrig att förlåta dig.
Jag ställde mig på tå igen och kysste han på kinden, sen hoppade jag in i bilen och körde iväg.
Linas perspektiv:
Jag vaknade runt 2. Det kändes skönt att bara slappa idag.
Jag gick in i min garderob och drog på min OnePiece. Inne i garderoben hade jag bilder på img och Carlos. Jag tänkte riva ner dom, men jag gjorde aldrig det.
Jag gick ner till köket och rostade mackor. Och åt upp dom lite snabbt.
Jag hade jätte tråkigt så jag gick och satte mig vid tv:n och slog på nickelodeon. Det var gamla avsnitt av Big Time Rush. Jag slog genast av den.
Jag tog fram mobilen. Jag hade fått 4 sms. 2 av Johanna, ett från Jedward, och ett från Carlos.
Jag öppnade dom från Johanna först. Det stog samma saker i båda.
* Film ikväll, vid 8? :)<3. xx*
Jag svarade lite snabbt
* Ja förfan :D<3. xx*
Jag klickade in på nästa som var från grabbarna.
* Heeeeeeeeeey tjejen. Hur är det? Lust att hitta på något imorron? :). xx John&Edward *
* Heeeeeey grabbar :D. Jodå, det kunde väl varit bättre. Sure. Men vi hörs av imorron på morgonen :D. xx *
Det sista smset som var från Carlos, ville jag egentligen inte öppna. Men jag gjorde det iallafall.
* Titta ut genom fönstret *
Nu blev jag lite rädd. Vad hade han nu gjort?
Jag tittade ut genom fönsret, där hade han lagt ut en banderoll som det stog ''I love you Lina <3'' på.
Sen såg jag att han stog bakom häcken längst borta vid postlådan. Han fick syn på mig, och tog upp mobilen.
Det surrade till i min mobil
* Öppna dörren *
Jag gick till dörren och öppnade den. Det stog en vas med röda rosor där. Jag tog upp kortet, det stog såhär på det
Min kärlek till dig dör när dessa 10 blommorna vissnar. Men var inte orolig, den 10de rosen, är av plast!
Snälla du, jag vet att du inte vill förlåta mig, och jag har varit en riktigt dålig pojkvän. Men kan vi inte lägga det bakom oss? Börja om som vänner?
Jag älskar dig! <3.
Jag kollade upp mot honom, och han gick mot mig. Han kom upp på trappan.
- Lina, min kärlek till dig, är oförstör bar. Jag kommer aldrig sluta älska dig!
En tår rann ner för min kind. Carlos torkade bort den och kramade om mig.
Det kändes inte bra, jag kunde inte förlåta han.
- Carlos, jag kan inte förlåta dig, vi kan inte lägga detta bakom oss. Det går inte! Jag älskar dig med, det gör jag. Men jag kan inte förlåta dig! Jag är ledsen.
Han fick en besviken blick i ögonen, och fällde en tår sen gick han ner för trappan och bort till sin bil, och körde.
Det kändes rättså skönt att få allt det där sagt.
Klockan hade nu blivit 8 och Johanna kom hem till mig. Vi satte oss och tittade på film.
Sen gick vi och la oss.
Vid klockan 10 nästa morgon, så behövde Johanna sticka hem. Och jag låg kvar i sängen med datan i knäet. Sen fick jag ett sms av killarna.
* Vi ör utanför ditt hus nu, kom ner och öppna :D. *
Jag fick lite smått panik, så jag drog på mig min andra OnePiece. Gick ner till dörren och öppnade dörren.
- Heeeeeeeeej! sa dom i kör
- Heeeeeej ! sa jag och log
- Vad ska vi göra idag?
- Vi sticker till parken, jag ska bara ta mina nycklar och min mobil.
Jag gick in i huset och tog min mobil och nycklarna, sen stack vi till parken.
Vi åt glass, gick runt och matade ankorna som var där. Sen satte vi oss på en bänk och började prata och skratta. Jag fick syn på Carlos, och han såg mig med. Han såg sårad ut.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
detta.. det går... både bra och dåligt, eller?!
långt kapitel idag :D.
kommentera! :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 73
- JOHANNA!!!!!!!
- LINA!!!!!!
- VAFAN, VAR TOG DU VÄGEN? ALLA SITTER BORTA PÅ STRANDEN, JAG TRODDE DU VAR PÅKÖRD. VAFAN!!!!
- JA, MEN JAG VAR PÅ ANDRA SIDA TROTTOAREN NÄR DEN BILEN KOM! OCH VARFÖR SKRIKER VI?!
- JAG VET INTE. så började vi skratta
Efter ett tag när vi hade suttit på trottoaren, kom det en limo och parkerade framför oss. Dom rullade ner rutan, och OMG, DÄR SATT.........
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
OMG, JAG JAG KUNDE INTE TRO DET. MEN DÄR SATT FAKTIST, HELT SERIÖST, JEDWARD!!! OMG!!!
- Lina, andas normalt igen! sa Johanna
- Hejsan tjejer, vill ni hoppa in? sa dom
- Om det är okej, så visst. sa jag när jag hade lugnat ner mig lite
När vi kom in i limon, så satte vi oss mittemot James, Logan och Kendall.
- Heeeeeej tjejer! sa dom tre i kör
- HEJ!!! sa både jag och Johanna
- Hur är det med er då? sa dom och log som fån
- Dåligt som fan, sa jag och höll nästan på att gråta igen
- Varför det? sa Logan och trängde sig emellan så han kunde sitta brevid mig och John och Edward
- För.. Carlos träffade hon där Nicole igen, och jag blev så trött på det, ås jag gjorde slut med han. Han har träffat henne i smyg. Och förra gången det hände, när vi redade upp det, så LOVADE han att aldrig igen göra det. Men jodå, han gjorde det. sa jag och fällde en tår
Logan la armen om mig, och jag torkade bort tåren.
- Men, nu är vi inte här för att gråta, right? Det måste vatt något planerat i det här va? Eller? sa jag nyfiket
- Well, alltså.. Ja, det var planerat. Att du skulle få träffa dom Lina. Vi trodde du var på stranden när vi såg alla andra, men du var inte där, så vi skulle egentligen bara åka och vända, men sen hittade vi er här. Så vi tänkte, vi tar upp er, sa dom och log
Vi satt och snackade en stund. Jag satt och snackade med John och Edward. Dom var verkligen helsköna. Dom var så snälla, och lixom inte som andra kända, dom var mer, down to earth lixom.
Jag tror vi satt och snackade i runt 3 timmar, tills jag fick ett sms.
Jag tog upp telefonen, och leéndet på mina läppar försvann. Det stog CarlosÄlskling på skärmen. Skulle jag öppna det? Jag gjorde det iallfall
* Lina, älskling, vi behöver prata. Om det här som har hänt! Hör av dig så snabbt som! ;* xx *
Men aldrig att jag tänkte svara på det där.
Jag stängde ner smset och fortsatte prata med dom.
Klockan tickade på, och den hade hunnit bli 11. Jag fick ett sms av mamma.
* Och var håller du hus? Kom hem nu, med bilen också! Kram *
* Kommer hem nu. xxx *
Fan med, bilen!!!
- Grabbar, kör tillbaka oss till min bil. Snabbt! Och jag måste vara hemma nu!
- Klockan är fan redan 11! Jag måste med vara hemma! sa Johanna och började skratta sen
När vi kom fram till min bil, så hoppade jag och Johanna in i den.
- Tack för en jätte bra kväll killar! Det har varit jätte skoj!
- Tack själva!
Vi körde iväg, och jag släppte av Johanna hemma hos henne!
- Hejdå! Och du, vi synes imorron va? frågade jag
- Ja, det kan vi! Hejdå! svarade Johanna sen
Johannas perspektiv:
Haha, hoppas inte mamma är arg nu bara.
Jag gick upp för trappan och öppnade dörren försiktigt. Stängde den igen lika försiktigt när jag hade kommit in.
Jag kikade in i köket, fan. Där satt mamma, pappa, och Justin. Vafan skulle jag göra nudå?
Jag tog av mig skorna försiktigt. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen nu. Jag ville inte ha Justin här. Helst hade jag bara velat skrika försvinn, men det kunde jag inte, inte nu när mamma och pappa med satt i köket.
Jag kände att jag var påväg att börja gråta, och det ville jag inte det heller. Jag satte mig ner på golvet, och började stor gråta. Det kom floder från ögonen.
Jag hörde fotsteg vid sidan om mig, och sen någon som satte sig ner på huk brevid mig. Jag tittade upp, och mötte Justins söta ansikte. Han var röd runt ögonen, så han hade med gråtit. Och då visste nog mamma och pappa vad som hade hänt också. Då kunde jag inte låtsas att allt var bra. Då kunde jag inte sitta uppe på mitt rum och gråta, och sen när jag gick ner, så kundej ga bara skylla på att jag hade tittat på en sorglig film. Då hade jag ingenting att skylla på. Jag var rädd just nu, jag vet inte för vad. Kanske att jag skulle förlåta Justin förlätt. För jag tänkte inte förlåta honom, inte nu. Just nu kändes det som om att jag aldrig skulle förlåta honom. Det känns inte som om han är den Justin jag blev kär i.
Och hur kunde jag egentligen, bli kär i popstjärnan Justin Bieber. Det måste fan bara vara en dröm.
Från början vad jag bara en helt vanligt skol tjej, som tyckte om att spela gitarr och lyssna på Justin. Just nu, tycker jag fortfarande om att spela gitarr, men jag står i en studio ganska några gånger i veckan, och är tillsammans med Justin. Eller ja, jag VAR tillsammans med honom.
Jag tittade upp på Justin igen. Det rann tårar från hans ögon, ner på kinderna på honom.
Jag mådde så dåligt av att se honom sådär. Jag ville bara krama om honom, men jag kunde inte.
Justin la armen om mig, och viskade mig i örat
- Jag har berättat allt för dina föräldrar, jag har berättat vilken dålig pojkvän jag är. Dom vet allt nu. Jag berättade inte allt för dig på den där bänken. Det var en grej, som jag inte berättade. Du kan fråga dom. Dom vet vad det var jag inte berättade! Johanna, jag är så sjukt ledsen att jag har gjort såhär mot dig. Du hade mått bättre utan mig, redan från början! Men du ska veta, att jag älskar dig, så jävla mycket! Du är verkligen min ängel!
Jag började gråta ännu mer efter det. Jag kramade om Justin, men sen tryckte jag honom ifrån mig igen, och sprang upp på mitt rum.
Justin visste inte att jag visste det han inte hade berättat.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta går bara utför..
Det blev inte jätte långt, eftersom jag skrev ett igår med ;p.
Kommentera :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 72
- Det är Lina?
- Hallå Lina, det här är Codys föräldrar!
- Hej.
- Vi måste bara berätta, att. När Cody åkte in till sjukthuset med ambulans, så klarade han sig inte. Han dog inne i ambulansen. Dom försökte få liv i han igen. Men det gick inte. det var hans mamma som pratade, och hon bröt ihop
Jag ville itne tro att det var sant.
Jag tittade upp på Justin, eftersom jag hörde att han hade skrikit på Johanna med en panikslagen röst.
Jag fattade varför nu. Johanna såg inte bilen som kom, ganska snabbt.
Justin sprang och sprang och sprang mot henne. Men bilen var snabbare.....
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag stängde av samtalet, och tittade mot vägen. Johanna var borta. Alltså, hon hade inte blivit påkörd, utan hon var bokstavligen talat borta. Justin ställde sig och tittade, precis som om att han hade tappat bort nått. Han tittade mot vägen, och sen satte han sig ner på marken, började skrika.
Jag gick fram till honom, och höll om honom.
- Justin, sluta skrik, vi hittar henne. Jag är med orolig. Jag är rättare sagt, AAAAAAAAAS RÄÄÄÄÄÄÄÄÄDDD.
- Men Lina, tänk så är hon borta. Tänk så kommer hon aldrig tillbaka? Tänk om!?
Jag fick helt plötsligt fruktansvärda bilder i mitt huvud. Jag tänkte på det som kunde ha hänt det, och det som kan hända henne. Tills jag vaknade och kom fram till verkligheten igen.
- Jag skickar ett sms till henne. sa jag och fällde en tår
Vi gick bort till dom andra som bara satt och kollade rakt ut i luften.
Vi satte oss ner. Jag satte mig brevid Carlos, men jag tittade inte på honom. För jag var jävligt besviken på honom. Han hade ju lovat mig att aldrig mer träffa henne. Men varför gjorde han det? Äsch, jag orkade inte lägga tid på han just nu.
Han försökte lägga armen om mig, försökte krama mig, men jag knuffade bara honom ifrån mig.
- Men vad är det med dig? frågade han
- Vad tror du? Du lovade att aldrig träffa henne igen. Du lovade! Men vad gör du? Jo, du träffar henne igen. I smyg!?
- Men ta det lugnt kvinna, vi är ju bara vänner?
- Så säger man alltid, även fast man knullar runt med varann. Seriöst, jag trodde du var nått. Nått bra.
- Förhelvete Lina, du vet mycket väl att jag inte älskar någon annan, som jag älskar dig!
- MEN BEVISA DET PÅ NÅTT BRA SÄTT DÅ, INTE ATT SMYGA RUNT MED NÅGON JÄVLA TJEJ. SMYG TRÄFFA HENNE. FÖRHELVETE.
Jag skrek på honom, framför alla andra. Det gjorde så ont. Sanningen. Det gjorde riktigt ont.
Det var nått jag inte försog med kärlek. Han säger att han älskar mig mer än någon annan, varför träffar henne i smyg då. Hon där Nicole. Om han hade berättat att dom var vänner från början och inte smygit ut med henne, hade jag kanske tyckt annorlunda om henne. Och eftersom han smög ut med henne innan, och inte berättade nått för mig, så måste dom ju vatt tillsammans.
Jag började gråta ännu mer av den tanken.
Tänk så var mitt och Carlos förhållande slut nu? Eller skulle vi ta en paus?
Jag ville inte nått av det. Det knöt sig verkligen i magen när jag tänkte på det.
Just nu visste jag inte var jag skulle ta vägen, jag stog bara och grät framför honom, och han gjorde inget. Jag var trött på detta nu. Jag skulle ångra mig detta, men jag gjorde det.
- Carlos, det är slut. Jag orkar inte med dina ursäkter längre. Enligt dig, så gör du inget fel, och det är aldrig ditt fel. Eller så är det bara ett missförstånd. Fattar du hur jag känner? Jag mår skit av detta. Det är slut.
Jag sprang iväg mot vägen, och hem till min tomt.
Jag sprang in och tog mina bilnycklar, sprang ut till bilen och körde iväg.
När jag hade kört en bit, så såg jag någon sitta vid trottoarkanten och pilla med små stenar. Det var Johanna!
Jag tvärstannade bilen, och hoppade ut. Och bokstavligen talat slängde mig över henne!
- JOHANNA!!!!!!!
- LINA!!!!!!
- VAFAN, VAR TOG DU VÄGEN? ALLA SITTER BORTA PÅ STRANDEN, JAG TRODDE DU VAR PÅKÖRD. VAFAN!!!!
- JA, MEN JAG VAR PÅ ANDRA SIDA TROTTOAREN NÄR DEN BILEN KOM! OCH VARFÖR SKRIKER VI?!
- JAG VET INTE. så började vi skratta
Efter ett tag när vi hade suttit på trottoaren, kom det en limo och parkerade framför oss. Dom rullade ner rutan, och OMG, DÄR SATT.........
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
mähähähähä, vem kan det ha varit?! :).
ni får mer imorron :D.
kommentera :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 71
Mer ville jag inte höra. Jag gick fram till Ryan, som blev helt chockad av att jag kom. Justin, tittade på mig, och skulle precis börja prata med mig.
- Ssscchhhh. sa jag till honom
Sen vände jag mig mot Ryan och han visste vad jag skulle göra. Vi hade snackat om det innan. Jag skulle antagligen ångra mig, men jag gjorde det. Jag kysste Ryan, mitt framför ögonen på Justin.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag slet mig ifrån Ryans ansikte. Jag tittade på Justin, och jag skämdes faktist. Jag ångrade mig så inerligt. Jag tittade på han, och det rann en tår från hans ena öga. Jag torkade bort den och viskade honom i örat
- Justin, nu vet du hur det känns, när din älskade kysser någon annan. Mitt framför ögonen på en. Justin, jag kommer aldrig förlåta dig. Hejdå.
Jag gick förbi honom, och klappade han på axeln.
Jag gick vid strandkanten, vattnet snuddade vid mina fötter. Tårarna började rinna. Jag tänkte på alla minnena jag och Justin hade tillsammans. Det var oslagbart. Det fanns inget så underbart. Han var verkligen mitt allt.
Jag började sjunga lite smått på Next 2 you.
- One day, when the sky is fallin'. I'll be standin' right next 2 you, right next 2 you. Nothing will ever, come between us, 'cause i'll be standin' right next 2 you, right next 2 you.
Men den sista snutten av texten stämde inte. Inte nu.
Varför blev det såhär? Jag vill inte, det var inte såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle vara.
Linas perspektiv:
Omg, vad är det som händer här egentligen.
Jag, Carlos, Jaden, Willow, Christian, Caitlin, Chaz, Jasmine och Christina satt på stranden och hade fortfarande brasan igång. Vi grillade lite marshmellows.
Jag ställde mig upp för att sträcka på mig. Då såg jag en tjej gå långt borta i vattnet. Jag vinkade, och hon vinkade tillbaka. Det var Johanna.
Hon gick och torkade sig runt ögonen. Christian ställde sig också upp, för att kolla vad jag höll på med. Han vände sig mot Johannas håll och sen tillbaka till mitt håll.
- Ska jag springa och hämta henne? frågade han
- Gör du så!
Han sprang bort till henne, och kramade om henne. Sen gick dom hand i hand tillbaka till oss.
Jag såg att Johannahad egråtit, och hon gjorde det fortfarande. Eller ja, det rann fortfarande tårar ner för kinderna på henne. Hon tittade på oss och log. Precis när hon hade suttit sig ner för att få det lugnt, susade hon upp och ställde sig och tittade mot grind-dörren in till hennes tomt. Jag tittade bort dit, och där stog Selena.
Johanna gick med raska steg dit. Hon tittade på strand kanten. Där sprang Justin.
Men Johanna var snabbare. Hon sprang fram till Selena, och slog till henne med knytnäven.
- DU KAN DRA ÅT HELVETE DIT ÄCKLIGA KRÄK. DIN JÄLVA HORA. GÅR RUNT OCH KNULLAR MED MIN KILLE. DU HAR FAN FÖRSTÖRT MITT LIV. JAG HATAR DIG!
Selena reste sig upp försiktigt och såg, faktist medlidande ut.
- Du, jag är ledsen. Finns det nått jag kan göra?
- JA, DU KAN FÖRSVINNA HÄRIFRÅN.
Selena gick sakta därifrån, och Johanna trillae ihop, och började gråta ännu mer.
Jag sprang fram till henne och kramade om henne. Och sen kom Justin, han hade med gråtit.
- Johanna, snälla. Jag älskar dig! Jag vet att du inte kommer förlåta mig. Men jag vill att du ska veta att jag älskar dig!
Johanna reste sig upp, sprang till bryggan, och satte sig längst ut.
Allihopa satt kvar vid brasan. Justin, han var ganska hatad av alla där just nu.
Efter ett tag kom Ryan joggandes vid strand kanten. När han kom till oss, och såg Justin, så tvär stannade han.
- Vad gör han här?
- Han är här för att han vill prata med Johanna.
- Det var väl själve fan. Jag sa att du inte skulle komma hit, du skulle inte prata med henne, och inte röra henne! röt Ryan
- Jag vill prata med Johanna ändå.
Justin gick mot bryggan, och Ryan tittade upp dit och såg att Johanna satt där.
- Nähä du! skrek Ryan och drog tag i Justin så att han föll till marken.
Dom började slåss. Knytnävar hit och dit.
Jag såg att Johanna reste sig upp och torkade tårarna ännu en gång, och gick mot oss igen. Tills hon såg killarna. Hon sprang fram till dom och skrek på dom.
- VAFAN HÅLLER NI PÅ MED?!
- Slåss!!! skrek dom båda två
- Men sluta med det!
- Nej, han ska inte få röra dig, det sa jag till han! röt Ryan
- Men ni ska fan inte börja slåss för det? Hallå, ni är bästavänner?
- Ja, men ändå.
- Lägg av nu.
Johanna gick bort mot vägen, Justin gick efter.
Det verkade som om hon inte visste riktigt vart hon gick.
Efter ett tag, så ringde min mobil, jag svarade.
- Det är Lina?
- Hallå Lina, det här är Codys föräldrar!
- Hej.
- Vi måste bara berätta, att. När Cody åkte in till sjukthuset med ambulans, så klarade han sig inte. Han dog inne i ambulansen. Dom försökte få liv i han igen. Men det gick inte. det var hans mamma som pratade, och hon bröt ihop
Jag ville itne tro att det var sant.
Jag tittade upp på Justin, eftersom jag hörde att han hade skrikit på Johanna med en panikslagen röst.
Jag fattade varför nu. Johanna såg inte bilen som kom, ganska snabbt.
Justin sprang och sprang och sprang mot henne. Men bilen var snabbare.....
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
w00t? öjdå.. detta var ju inte bra ;o.
3 kapitel idag. jag kommer nog börja skriva varannan dag tror jag. Inget som är säkert, men jag tror det! :).
kommentera :).
och kram på er :).
Förresten, någon design kunnig, som skulle vilja göra en design åt mig? Var snäll och skriv en kommentar då :).
if we're meant to be, we will meet again! chapter 70
Efter ett tag när vi hade suttit runt en liten brasa vi gjorde på kvällen, så behövde Justin gå iväg. Vi andra stannade kvar vi brasan och pratade.
Efter ett tag gick Carlos med. Och jag och Lina tittade undrande på varann. Jag, Lina, Ryan, Christian och Jaden gick efter och ställde oss vid staketet och kollade in försiktigt.
Inne på min tomt, så stog Carlos och Justin. Men det såg ut som dom väntade på några.
Efter en stund, när vi skulle gå tillbaka, så hörde vi röster. Vi vände oss om, och där stog......
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Alltså nej, vafan.
Jag stog nog med hakan nere i marken, och Lina lika dant, när vi såg att det var Selena och Nicole.
Vi vände oss till Ryan, och han började, bokstavligen talat, bli röd av ilska i ansiktet.
Längre borta på stranden där Chaz och dom andra satt, så tittade Chaz upp undrande. Och sen sprang han till oss.
- Vad är det?
- Om du tittar in i min trägård, så ser du. sa jag och började få tårar i ögonen
Jag tittade upp på Chaz, som tittade ner på mig igen.
- Johanna, vänd dig om...
Jag vände mig om, och möttes av det jag hade blivit lovad, 3 gånger att aldrig få se igen.
Dom kysste varann.
Jag kände hur ilskan vällde upp, och tårarna började smått rinna. Sen kändes det som vattenfall från ögonen.
Selena fick syn på mig, och började le lite. Och då fick Ryan nog. Han sprang in dit, tog tag henne i axeln och smällde ner henne till marken. Hon drog sedan upp henne och sa nått i stil med
- Jag vet att man inte ska slå tjejer, men det räcker nu. och sen smällde han henne på kinden.
Han sprang tillbaka till mig och Lina och dom andra.
Justin tittade på mig, och sprang efter. Strax efter kom Carlos med.
Lina verkade intee sur på Carlos, kanske lite besviken. Men dom gjorde ju inget.
Men Justin, han sprang efter mig, och jag sprang. Jag sprang så fort jag bara kunde. Jag tror aldrig jag har sprungit så snabbt tidigare. För jag är inte den snabba typen.
Han ropade efter mig, han skrek verkligen efter mig. Men jag ville inte. Det hade gått för långt nu.
Jag hade kommit från stranden nu, så det var lite enklare att springa. Jag hörde fortfarande han ropa efter mig, och jag hörde att han kom närmare och närmare. Jag fortsatte springa. Men tillslut orkade jag inte mer. Jag föll ihop mitt på trottoaren. Jag kände en varm kropp krama om mig. Jag knuffade bort honom och tittade på honom undrande, precis som om jag inte kände honom.
- Johanna, det är inte som du tror!
- Nej, det är aldrig som jag tror. För du gör aldrig något fel. röt jag
- Johanna sluta. Det är bara ett missförstånd.
- Jasså? Är detta ett missförsånd? röt jag och visade upp mobilen
Han stog helt tyst och tittade på bilden.
- Tycker du, helt seriöst Justin, att detta ser ut som ett missförstånd? Tycker du det? sa jag och grät
Han stog bara tyst. Jag tog bort mobilen, la ner den i fickan. Och gick iväg. Men än en gång hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om och Justin följde fortfarande efter mig.
- Johanna, okej. Det kanske inte var nått missförstånd. Och jag vill berätta sanningen för dig nu.
- Sanningen?
- Ja, sanningen. Kom, vi går och sätter oss.
Jag följde med, och vi satte oss på en bänk.
- Jaha, börja berätta då. sa jag och torkade bort tårarna
- Jo, alltså, du kommer aldrig förlåta mig efter detta. Det är knappt så att jag kommer förlåta mig själv.
Hjärtat började dunka i bröstet på mig.
- Jo. Varje gång, jag har sagt att jag ska ut med Sean eller Jaden eller nått sånt. Eller när jag har sagt att jag ska på möte med Usher och Scooter. Så har jag träffat Selena i smyg. Jag och Selena har varit tillsammans i några dryga veckor. Men du ska veta, att jag älskar dig precis lika mycket ändå! Jag ville bara att sanningen skulle fram. Och jag har skullat berätta det för dig, plus, att jag har skullat göra slut med Selena.
Jag satt där, helt mållös och bara lyssnade på vad han sa. Jag kunde inte fatta det. Tårarna började rinna, det kändes som floder ner för kinderna på mig.
- Vadå, du har varit och träffat henne. Men vadå, har inte jag varit tillräckligt bra då? Och nej, du kan inte älska mig lika mycket ändå. Det går inte. Du kan inte älska mig lika mycket, om du delar på en kärlek, mellan två personer. Justin, vårat kapitel, är slut, finito, gone, BORTA! JAG VILL ALDRIG MED SE DIG, JAG HATAR DIG! skrek jag år honom. Dom sista orden jag sa, att jag aldrig mer ville se honom, och att jag hatade honom, det var inte ens sant. Men jag var så otroligt arg på honom nu. Jag, jag.. Jag tror verkligen att jag hatade honom justnu.
Jag såg hur hans tårar kom fram, och när jag sprang iväg, så såg jag hur han ställde sig upp, och sprang efter. Jag sprang till en sten vid havet, som jag brukade vara vid innan, när jag behövde tänka. Det var bara två stycken som visste om det stället. Det var Ryan och Lina.
Jag sprang dit, och såg att det stog någon där. Och sen började jag tänka på om jag skulle gå därifrån, för jag ville ju inte gråta framför en främling. Killen vände sig om, och då såg jag att det var Ryan.
Han tittade med sorgsna ögon på mig, och jag sprang fram till honom och han kramade om mig.
Jag grät, och jag grät och jag grät.
- Sötnos, hur är det? frågade Ryan efter en stund
- Vad tror du? Den jag älskar har berättat allt om hans ''hemliga'' liv.
- Vadå för nått?
Jag berättade det Justin hade berättat för mig, och han tappade verkligen hakan. Han blev riktigt arg, såg det ut som.
Nu satt jag och Ryan på stenen som jag alltid brukade sitta på själv, och bara tittade ut över havet. Allting var helt lugnt tills jag hörde mitt nanm. Jag tittade åt sidan, och där kom Justin springande mot oss.
Jag fick panik och sprang ifrån stenen, medans Ryan satt kvar.
Jag sprang iväg, långt långt iväg, till en brygga. På den gick jag ut och satte mig.
Efter ett tag, när jag trodde att Justin hade gått iväg, så gick jag tillbaka till stenen. När jag kom dit, såg jag att Justin inte alls hade gått därifrån. Så jag gömde mig bakom stenen. Sen hörde jag dom prata
- Justin ,jag svär. Om du så mycket som rör Johanna, jag kommer slå ner dig.
- Eyy, vad är ditt problem? Jag vill ju lösa det?
- Hur tror du, att ni kommer kunna lösa det? Du och Selena knullar så fort ni kommer i kontakt med varann. Du berättade inte det för Johanna va? Det kunde du inte göra va? Selena är inget mer än en hora! Hon är tillsammans med den killen som är mest känd för tillfället. Så, du kan behålla Selena. Ni passar bra ihop. Alltså, jag fattar inte vadfan som har hänt med dig. röt Ryan
Mer ville jag inte höra. Jag gick fram till Ryan, som blev helt chockad av att jag kom. Justin, tittade på mig, och skulle precis börja prata med mig.
- Ssscchhhh. sa jag till honom
Sen vände jag mig mot Ryan och han visste vad jag skulle göra. Vi hade snackat om det innan. Jag skulle antagligen ångra mig, men jag gjorde det. Jag kysste Ryan, mitt framför ögonen på Justin.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Yooooo.. detta var ju inte bra ;o.
Det kommer ett till kapitel snart. Vänta en stund bara! :D.
Kommentera! :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 69
- Lina, varför rör du mitt ben hela tiden?
- Jag har inte rört dig? Det är ju du som rör mig?
Sen hörde vi ett skrik. Det var Jasmine som skrek till
- HAAAAAAAAAJ!!!
Vi tittade ner i vattnet. Och mycket riktigt. Det var hajar runt mig och Johanna.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Johannas perspektiv:
Okej, nu hade jag verkligen panik. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var både rädd för vatten, och hajar. Vad ska jag göra?
Jag tittade upp mot Justin, och alla dom andra och dom var beredda att hoppa i.
- NEJ!!! HOPPA INTE I!
Men dom lyssnade inte.
Justin och Carlos hoppade i och började simma mot oss. Sen stannade dom upp.
Jag och Lina vred försiktigt på oss, och tittade bakåt. Där var någon. Han tog tag i våra armar och började simma inått. Sen försvann han ner i vattnet, när vi var ungefär halvägs. När han kom upp till ytan igen, så skrek han till oss
- Simma in till kanten förfan!
Vi simmade in, och han försvann ner i vattnet igen. Men denna gången kom han inte upp igen.
När vi kom in och la oss i sanden, så började jag skaka, men Justin kom och höll om mig, hårt. Och när jag tittade på Lina, så stog hon och tittade ut i vattnet.
- Vad är det? gick Carlos fram och frågade och la armarna om henne
- Jag kände igen den rösten. sa hon med darrig röst
Carlos vände henne om, och tittade in i hennes ögon
- Från vemdå? frågade han
- Jag vet inte. Jag kan inte placera den, men jag vet att jag har hört den innan, sa hon och satte sig ner
Jasmine satt uppe på bryggan med Christina och Caitlin. Medans dom andra killarna var inne i huset och hämtade mer handukar.
Efter en stund hörde vi ett till, litet skrik. Från alla 3 tjejerna.
- Där är han som räddade er!!!
- Var? reste sig Lina kvickt och kollade ut mot havet
- DÄR!!
Lina såg honom, och rusade ut i vattnet, och Carlos kom springande efter henne och skrek
- NEJ LINA, SPRING INTE UT I VATTNET IGEN!!!
Men hon sprang inte så långt ut. Hon tog tag i armarna på killen, och drog in honom. Han var alldeles blodig hela han. Hon drog upp honom på sanden. Sen drog hon av masken på honom. Hon brast ut i gråt. Och jag kunde verkligen inte tro mina ögon. Jag började också gråta. Det var... Cody
- Nej, nej nej nej. Han kan inte vara död. Det är han inte! NÅGON RING TILL AMBULANSEN. NUU!!!!! skrek Lina, med tårarna sprutande från ögonen
- Älskling, det kommer ordna sig, han kommer bli bra igen! sa Carlos och kramade om henne
Lina vände sig in mot Carlos, med händerna liggande i sanden. Hon ryckte till. Och Cody började göra ljud
- Cody, är du vaken? Lever du!?
- Ja, ja.. ja.. jag lever. Men jag vet inte om jag kommer klara detta!
- Vi har ringt en ambulans! Cody, du kommer klara det! du klarar ju allt! sa Lina och kramade om honom
- Jag klarar mig, tror jag. han och skrattade lågt och tyst
När ambulansen hade kommit, så gick Lina med tills dom hade lagt in honom inne i ambulansen, sen stannade hon kvar hos oss när den hade kört.
Jag satt ihopkrupen i Justins famn, och skakade.
- Jag svär, jag ska aldrig bada igen! sa jag och började gråta
- Men naw. Det kommer bli bättre. Och du kan ju bada i eran pool, eller är det hajar där med? sa Justin och skrattade mjukt
- Men sluta. sa jag och slog honom i magen
- Ouuuuch
Jag ställde mig upp och gick upp till bryggan och satte mig med dom andra tjejerna. Dom hade helt uppspärrade ögon. Dom satt och tittade ner i vattnet, där hajarna fortfarande cirkulerade.
- Hur är det? frågade jag dom
- Alltså.. typ.. det... stammade dom fram
- Vill ni typ ha, handukar eller nått?
- För vadå?
- Ja, ni skakar. Antagligen för att ni är chockade, och då känns det bättre om man har en handuk om sig!
- Ja, okej då. Kan du hämta det? frågade Caitlin
- Ja, det kan jag. sa jag och log mot henne
- Vänta, jag följer med! ropade Christina
- Okay, kom då. sa jag och små skrattade
Hon sprang till mig, sen sprang vi ner i sanden och in i min trägård.
Vi gick upp på ovanvåningen och in på toan där, eftersom det var där dom stora handukarna var. Vi tog 9 stycken. Och den blev rättså många att bära. Men vi gjorde det.
På vägen ner från ovanvåningen hörde jag något. Det lät skumt. Men jag brydde mig inte. Så vi fortsatte ner för trappan.
När vi kom ut till stranden igen, så la vi handukarna, och Chaz och Ryan sprang och tog varsin och lekte superman.
Efter ett tag när vi hade suttit runt en liten brasa vi gjorde på kvällen, så behövde Justin gå iväg. Vi andra stannade kvar vi brasan och pratade.
Efter ett tag gick Carlos med. Och jag och Lina tittade undrande på varann. Jag, Lina, Ryan, Christian och Jaden gick efter och ställde oss vid staketet och kollade in försiktigt.
Inne på min tomt, så stog Carlos och Justin. Men det såg ut som dom väntade på några.
Efter en stund, när vi skulle gå tillbaka, så hörde vi röster. Vi vände oss om, och där stog......
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vilka var det? ;o.
Nytt inlägg. glada människor? :D.
Förlåt för dålig uppdatering (a).
Kommentera :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 68
OMG NEEEEEEEJ!!
Jag brast ut i gråt, och körde mot flygplatsen. Jag skulle hitta honom!
Jag sprang in där man väntade, men jag såg inte honom någonstans. Jag såg gaten till Florida, som precis stängdes. Nu var allt förlorat, jag har förlorat den jag älskar mest. Nu är jag ingen.
Jag stog och tittade på när gaten stängdes. Precis när jag skulle vända mig om, så kände jag ett par kalla händer för ögonen. Jag tog bort dom och vände mig om, och där stog han!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja, där stog han. Han jag älskar. Där stog Carlos.
Jag kramade honom hårt, och började gråta ännu mer
- Varför åkte du inte? frågade jag och snyftade
- För att, jag kunde inte lämna dig. Jag såg när din bil kom, då var jag fortfarande här uppe och väntade. Sen tänkte jag gå på, men istället, så lät jag dig komma upp här, så jag kunde överraska dig! sa han och log
- Carlos, snälla förlåt mig! Förlåt mig snälla! Jag älskar verkligen dig!
- Jag vet Lina, och det är okej! Jag älskar dig också!
Vi stog och kramades och kysste varann och brydde oss inte om paparazzisarna. Vi visade bara att vi älskade varann!
Vi gick bort till bilen, och Carlos körde. Vi körde hem till Johanna .
- Visste Johanna något om detta? frågade Carlos när vi var påväg till Johannas hus
- Alltså, egentligen inte.. Eller nej, inte alls. Hon vet inte ens att vi är tillsammans, sa jag och log lite smått
- Haha, då blir det en liten överraskning. Men, om Cody är där då?
- Då får jag säg så till honom, Tack Cody för ditt stöd och allt sånt. Det betyder verkligen mycket att ha en vän som dig!
- Haha, you go girl! sa Carlos och flinade
Vi gick upp till dörren, och jag knackade på. Jag tog Carlos i handen och efter ungefär 3 minuter kom Johanna och öppnade dörren. När hon såg att jag och Carlos höll varandra i handen så började hon lysa . Hon kramade om oss båda och log som, ja jag vet inte vad.
Sen kom Justin ner för trappan och kolalde på oss, och han började le han med. Vi gick in till vardagsrummet och satte oss i soffan. Sen kom Johannas mamma och sa hej, men sen gick hon igen.
Efter ett tag när vi hade suttit och pratat, så knackade det på dörren. Johanna gick och öppnade, sen hörde vi en dunk i hallen. Vi tittade panikslaget på varann och sprang ut i hallen.
På golvet låg Johanna, med Ryan, Chaz, Christian, Caitlin, Jaden, Willow, Jasmine och Christina över sig. Vi stog och skrattade åt henne, för det såg ut som om hon skulle dö. Helt seriöst.
Dom flyttade sig, och hon ställde sig upp och tog lite luft. Sen kramade hon om Chaz och Ryan, och vidare till Christian, ja osv. Sen kramade vi med dom. Johanna och Justin gick ut i köket och tog fram skålar och annat och jag och Carlos gick ut till uterummet och ställde iordning borden och allt. Vi visste ju inte att dom skulle komma, så vi fixa det lite snabbt. Sen gick vi ut i köket igen och då stog Johannas mamma där ute och hjälpte till med. Vilket efter en stund fick mig att tänka på mina föräldrar. Jag måste sticka hem till dom lite snabbt.
- JOHANNA!!! JAG STICKER BARA HEM TILL MINA PÄRON LITE SNABBT!! skrek jag
- OKEJ! MEN SNABBA DIG!
Jag stack ut till bilen, och i dörren så mötte jag Cody. Jag fick verkligen panik.
- Ehh uhm.. Ööhh.. Hej. det var allt jag fick fram
- Hej Lina! sa han och log och var påväg att krama mig
- Cody, detta funkar inte. Alltså, tack för att du har varit ett sånt stöd till mig och sånt! Det känns verkligen bra att ha en vän som dig! sa jag och försökte undgå ögonkontakt
- Va? sa han kort
- Ja, alltså.. Jag och Carlos är tillsammans igen. Och jag ville tacka för ditt stöd! Du är verkligen en bra vän!
- En bra vän. Är det allt? En bra vän. Med allt jag har hjälpt dig med nu? En bra vän.
- Okej Cody, du är faktist en av mina bästavänner. Så bara lägg av. Jag vill fan inte krydda hur mycket som helst.
- Okej, okej..
- Cody, jag älskar dig. Men bara som vän! sa jag och kramade om honom och gick sen till bilen.
Jag kollade bakom mig, och där stog han på trappan och skulle precis gå in, när han vände sig och och vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka.
Jag backade ut från infarten och och körde hem till mamma och pappa. Egentligen var det onödigt att köra, eftersom vi inte alls bodde långt ifrån varandra. Men bara för att det inte skulle ta så långt tid, så fick jag göra det ändå.
När jag kom hem till mamma och pappa sprang jag snabbt till dörren och öppnade den och sprang in i vardagsrummet och där satt dom. Dom lös upp som solar när dom fick syn på mig, och kramade om mig, flera gånger om. Sen kom mina hundar, och min lillasyster. Jag har seriöst den bästa familjen i hela världen.
- Hur är det gumman? frågade mamma
- Det är jätte bra! Jag och Carlos är tillsammans igen! sa jag och log
- Aww, vad bra! Jag visste att det skulle bli bra igen
- Hur är det själva då? frågade jag medans jag gick ut till köket och tog ett glas juice
- Det är jätte bra. Men vi har en liten sak att berätta, sa mamma igen
- Okej, babbla på! halv skrek jag
- Det är nog bättre om du kommer hit.
Jag tog glaset och tog upp min mobil från fickan eftersom det kändes som jag fick ett sms. Och det hade jag fått. Från Carlos
* Hey baby! Kommer du snart igen eller? Saknar dig! puss xxx *
Jag svarade lite snabbt påbägen tillbaka till vardagsrummet
* Hey älskling! Kommer alldeles snart! saknar dig med! xx *
Jag gick in i vardagrummet och satte mig lite halv slött i fotöljen.
- Så, vad var det ni hade och berätta? sa jag och drack ur glaset
- Jo, det är såhär. Att... sa mamma och tog ett andetag
- Att? fortsatte jag
- Att ni ska få ett till syskon, sa pappa sen
- VA?! SKÄMTAR NI MED MIG ELLER?! skrek jag
- Nej, det gör vi inte.
- Men varför, hur, när?!
- Barnet kommer att komma någon gång till vintern tror vi. Hur vet du säkert, sa mamma och blinkade men fortsatte med, För att vi tycker att det kommer bli lite tomt utan några barn sen.
- Okej.. Jag tror jag kör härifrån nu.. Hejdå, sa jag och ställde glaset på bordet och gick ut och satte mig i bilen.
Jag backade ut och körde tillbaka till Johannas hus.
När jag hoppade ut ur bilen, så snurrade verkligen allting, och då menar jag verkligen allting. Jag snabbade mig in, och gick till uterummet och satte mig på en stol.
Sa hej till alla igen och dom började prata som vanligt. Men sen kunde jag inte hålla det inne längre. Jag behövde berätta det för Johanna.
- Johanna, kom.. Följ med ut, sa jag
- Okej, sa hon och kysste Justin och sen följde hon med ut
När vi kom ut, satte jag mig i gräset med en cider som jag tog inneifrån. Johanna kom och satte sig brevid mig, med en cider i handen hon med.
- Så, vad är det som har hänt? frågade hon samtidigt som hon drack lite från cidern
- Jo, mamma och pappa berättade världens hemskaste sak. sa jag halvt förtvivlat
- Vadå?! frågade Johanna och såg häpen ut
- Jag ska få ett syskon till!!!! sa jag och la mig baklänges ner i gräset
- VA?! Seriöst? Fan vad skoj, sa Johanna och log lite retsamt
- Men du vet ju inte hur det är att vara storasyskon
- Nej, det vet jag inte, det var därför jag sa ''fan vad skoj''. HAHA
- Men, men, men.. Inser du inte vad det betyder? Jag måste vara barnvakt?!
- Det är väl inte så farligt. Och dessutom, din lillasyster kan väl ta det? Hon är väl gammal nog?
- Ja, i och för sig.
Det var riktigt skönt ute, så kom andra kom ut med grejerna och satte i gräset istället och kom och satte sig med oss.
Christian satte sig brevid Johanna och Jasmine satte sig på andra sidan. Justin satte sig bakom henne. Sen kom Carlos och la armen om mig, men sen la jag mig ner i hans knä. Och alla snackade i stort sätt.
Sen kom Johannas mamma ut, och sa att hon skulle åka iväg. Vi sa bara okej, och sen fortsatte vi snacka.
Alla hade badkläder och sånt trams med sig, så vi stack till stranden och badade. Johanna och jag gick jätte långt ut, så vi nästan inte bottnade. Men sen fick hon panik
- Lina, varför rör du mitt ben hela tiden?
- Jag har inte rört dig? Det är ju du som rör mig?
Sen hörde vi ett skrik. Det var Jasmine som skrek till
- HAAAAAAAAAJ!!!
Vi tittade ner i vattnet. Och mycket riktigt. Det var hajar runt mig och Johanna.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hjääääälp ;o.
Haha, själv är jag jätte rädd för hajar (a)
Och förlåt för dålig uppdatering ;p.
Kommentera! :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 67
Tillbaka blick från förra:
- Vem var det? frågade Lina och log
- Nån försäljare, sa jag och skratta
Sen låg vi där och pratade igen, det var riktigt mysigt.
När det hade börjat bli mörkt, så gick dom andra in, men jag och Justin gick en runda på stranden
- Ja du, vad var det du skulle säg? sa han och log med sitt varma leénde även fast jag såg oron i hans ögon
- Jo, alltså..
- Men bara säg det! sa han och skrattade lite
- Jo, alltså, det är såhär, jag.....
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag kunde verkligen inte hålla mig för skratt längre
- Vad är det? frågade han och såg ännu oroligare ut
- HHHAAHAHAHHAHA, asså du. Jag skojar bara med dig!
- Men, vad var det du skulle säg då?
- HAHA, att jag älskar dig! sa jag och kramade om honom
- Aww, jag älskar dig med!
Carlos perspektiv:
Hur ska jag få tillbaka Lina? Jag var ju aldrig tillsammans med Nicole? Det var ju hon som ville ha tillbaka mig? Men jag ville ju inte ha henne? Och nu är min liv FÖRSTÖRT.
När jag vaknade upp ur mina så såg jag att jag hade slagit sönder vaser och annat. Perfekt, mammas gamla vaser, som jag LOVADE att vara rädd om. Great....
Jag ringde till resten av grabbarna och bad dom komma hit. Det tog inte lång tid innan alla tre stog vid dörren.
- Tjena Carlos!!! sa alla tre i kör och skulle göra high-five
- Tjena
Okej, jag hade gjort mitt beslut nu, andas...
- Jo, alltså... Detta är lite svårt för mig att säga
- Bara spotta ut det! sa Logan och log med hela ansiktet
- Okej, alltså, ändan sen jag och Lina, ni vet, gjorde slut.. Och jag fick reda på att hon dejtar eller är typ tillsammans med den där Cody igen, så tänkte jag att det inte finns så mycket kvar här för mig, förrutom själva Big Time Rush då... Så jag tänkte
- DU TÄNKER VADÅ?! skrek Kendall
- Jag tänker sticka från L.A, tillbaka hem till Florida
- VA?! SÅ DÅ TÄNKER DU BARA LÄMNA OSS HÄR? VAD SKA VI TA OSS ÅT NUDÅ? VI ÄR SOM BRÖDER CARLOS, BRÖDER! skrek dom tre, i kör... Igen
- Jag vet, jag vet.. Men jag måste nog komma ifrån allting ett tag
- Jaha....
- Så, ni blir inte arga?
- Vad tror du? Ser vi glada ut? Gör vi massa glädje skutt?
- Nej, och förlåt grabbar, men detta är för mitt eget bästa.. Ni såg väl själva vad jag hade gjort med mammas gamla vasar som jag lovade att vara försiktig med?
- Ja, men vi kan fixa detta! sa James och log lite bedjande
- Nej, det kan vi inte. Men vi kommer såklart fortfarande ha kontakten och så!
- Hoppas vi allt...
Vi bestämde oss för att spela lite tv spel, och sen stack dom hem igen.
Jag gick runt i huset och tänkte. Jag visste inte riktigt om jag skulle. Fast jo, det ska jag.
Nästa morgon började jag packa ihop lite av grejerna, och tog det bara lugnt, ville helst inte träffa på verkligheten.
Nicole ringde hela tiden, men jag orkade inte med den bitchen, hon förstörde mitt liv en gång, och hon ska inte få göra det igen.
Linas perspektiv:
Det känns lite som om att jag och Cody är på g igen, även fast jag inte riktigt vill det. Gaawd, detta är hur jobbigt som helst. Jag vill inte ha det såhär längre. Mitt liv är inte till för att vara såhär.
Mitt i mitt tänkande så knackade det på dörren. Jag var fullt säker på att det var Cody, men det var det inte. Det var James, Logan och Kendall.
- DU FÅR INTE LÅTA HONOM GÅ!! skrek dom samtidigt som dom flåsade
- Va?
- Ja, han ska...... sticka....... tillbaka....... till........ Florida........ flåsade dom
- Han ska vadå?!
- Tillbaka..... till...... Florida
- VARFÖR?!
Dom kom in och berättade och jag blev helt ifrån mig, ÅHNEJ, VAD SKULLE JAG GÖRA NU!?
Okej, nu har jag panik.
Jag gick ut i hallen och då kanckade det på dörren igen.
Det var Cody.. Jag orkade verkligen inte med det nu. Nej, jag vill inte.
Jag öppnade och Cody stog där och såg jätte glad ut
- Hej sötnos! sa han och kramade om mig
- Jo du Cody, jag måste sticka nu. Vi kan prata sen. Du kan gå ut i tv rummet till James och company..
- Va? Jaha, okej då.
Jag sprang ut till bilen och körde till Carlos hus, jag sprang till dörren, den var låst, men jag öppnade med nyckeln jag hade fått.
Jag rusade in och letade överallt och skrek på honom. Jag gjorde allt, men han svarade inte.
Sen sprang jag till köket, där låg en lapp, det stog såhär:
Lina, om du nu kommer läsa detta, vet jag inte..
Men det är iallafall så att jag har bestämt mig för att åka hem till Florida och bara ta det lugnt.
Förlåt att jag inte ringde och sa nått, men jag kunde bara inte. Jag ville inte såra dig mer än vad jag redan har gjort. Men det där med Nicole, vi var aldrig tillsammans. Och när jag fick reda på att du var på g med Cody igen, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag blev så arg. För det är ju dig jag älskar !
Ja, iallafall så vet du vart du når mig! På mobilen.
Och för en gång till. Jag älskar dig!<3.
- Din Carlos!
OMG NEEEEEEEJ!!
Jag brast ut i gråt, och körde mot flygplatsen. Jag skulle hitta honom!
Jag sprang in där man väntade, men jag såg inte honom någonstans. Jag såg gaten till Florida, som precis stängdes. Nu var allt förlorat, jag har förlorat den jag älskar mest. Nu är jag ingen.
Jag stog och tittade på när gaten stängdes. Precis när jag skulle vända mig om, så kände jag ett par kalla händer för ögonen. Jag tog bort dom och vände mig om, och där stog han!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hm......
Ja, detta går ju ganska bra ändå.. Hoppas det gå på rätt håll med nu bara x'D.
Kommentera! :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 66
Tillbaka blick från förra:
- Vad har hänt?
- Carlos har varit ''otrogen'', typ... sa hon och tårarna bara forsade ner
- Men va? Hur? Med vem?!
- Nån jävla äcklig bitch som heter Nicole.
- Han kommer komma tillbaka Lina! Det vet jag!
Vi satt i soffan en lång stund, och bara snackade och tittade på tv.
Det var fortfarande stelt mellan mig och Johanna, men det brukar det ju vara. Men sen knackade det på dörren. Johanna gick och öppnade. Hon kom tillbaka med en kille, det var Cody...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Whata heck gör han här? Gaah, jag sa ju till honom att han inte skulle komma hit.
- Lina, jag hörde vad som hade hänt, och jag finns här för dig! sa han
- Tack Cody, det betyder verkligen! sa Lina och kramade om honom
Johanna kom och satte sig brevid mig igen, och lutade sig mot mig, även om hon inte hade förlåtit mig helt, så förstår jag att detta är den sista chansen jag får av henne. Alltså vafan, jag suger fan på att vara en pojkvän.
Några dagar efter:
Nu hade Chaz, Ryan, Christian och Caitlin kommit. Christina hade åkt hem, och allt var nästan som vanligt. Förrutom det faktum att Carlos faktist inte var här.
Jag såg att Lina saknade honom, även fast hon hade börjat umgås med Cody. Det verkade lite som om det låg något bakom det Cody gjorde.. Och hur fick han reda på det? Hmm... Jag behöver luska lite i detta..
- Johanna, kom lite! sa jag
- Vadå? kom hon och frågade och kramade om mig
- Alltså, tycker du inte att känns lite konstigt att.. Du vet..
- Att Carlos inte är här och att Lina umgås med Cody? fortsatte Johanna min mening. Och att det käns lite som om Lina och Cody kommer bli tillsammans? Jo, det känns konstigt
- Du läser mina tankar! sa jag och skratta lite och sen kysste jag henne
- Hahaha, duuuu... Jag måste berätta en sak för dig, det kanske är bäst om du sätter dig ner, sa hon sen
Mitt hjärta började dunka riktigt mycket, och jag blev jätte nervös.
- Jo, det är såhär... mer hann hon inte säg innan Christian flög in i rummet
- HALLÅ, NICOLE OCH SELENA ÄR VÄNNER
- VAAAAAAAAAAAAAA?! skrek Johanna så Christian backade. Oj, förlåt att jag skrek, kom, sa hon och skrattade
- Haha, det är lugnt.
Inte långt efter kom Ryan inspringandes
- HALLÅ!!!! SELENA OCH NICOLE ÄR VÄNNER!!
- Vi vet!
Och sen kom Chaz med
- HALLÅ!!! SELENA OCH NICOLE ÄR VÄNNER!
- VI VET!!!!!! skrek vi i kör
- Jaha, men hur skulle jag kunna veta det?
Och alla bara började skratta. Sen kom Caitlin in också, men hon sa inte nått, som tur va så sa hon ingenting.
Johannas perspektiv:
Haha, jag skrämde Justin nu. Han såg lite nervös ut. Men jag måste verkligen berätta det.
Jag, Justin, Lina, Cody, Caitlin, Christian, Ryan och Chaz satt inne i soffan och tittade på tv, och sen knackade det på dörren. Jag gick och öppnade och där stog Jasmine.
- HAAAAAAAAAAAJ! skrek hon och kramade om mig
- HAAAAAAAAAAAJ på dig du! sa jag och kramade henne tillbaka
Vi gick in och satte oss i soffan, och Jasmine sa hej till alla och så. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord, och sen berättade vi det med Selena och det där
- Gaaah, jag har alltid vetat att Selena var en bitch.. Gaah, jag skulle fan kunna spy över henne, sa hon
- Ja, eller hur.
Efter en stund så blev det jätte varmt i vardagsrummet, så vi bestämde oss för att gå ner till stranden, om det inte var så myckt människor där. Och det var det inte som tur va.
Vi satte oss på filten som jag hade med mig. Vi satt och pratade om allting igen och hade det riktigt mysigt och chill.
Rätt som det var så ringde min telefon, och jag var inte beredd på det, så jag hoppade till lite.
Jag tog upp telefonen och det stog ''Carlos'' på skärmen. Jag gick iväg till bryggan och svarade
- Jaa?
- Det är Carlos, alltså jag måste verkligen få träffa Lina, eller iallafall få prata med henne.
- Carlos, ta detta inte såhär nu, men Lina och Cody är påväg att bli tillsammans igen.
Det blev helt tyst i andra änden
- Carlos?
- Mm?
- Vart tog du vägen?
- Hur hade du känt när den du hatar blir tillsammans med den du älskar, va? Nej nu jävlar.. sa han och la på
Herrejesus..
Jag gick tillbaka till dom andra, och satte mig eller rättare sagt la mig i Justins knä igen.
- Vem var det? frågade Lina och log
- Nån försäljare, sa jag och skratta
Sen låg vi där och pratade igen, det var riktigt mysigt.
När det hade börjat bli mörkt, så gick dom andra in, men jag och Justin gick en runda på stranden
- Ja du, vad var det du skulle säg? sa han och log med sitt varma leénde även fast jag såg oron i hans ögon
- Jo, alltså..
- Men bara säg det! sa han och skrattade lite
- Jo, alltså, det är såhär, jag.....
--------------------------------------------------------------------------------------------------
:)
Litet och ganska kort, I knoww....
Kommentera :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 65
Tillbaka blick från förra:
- Justin, du lovade att detta aldrig skulle hända igen. Du bröt löftet. Jag gav dig en chans, inte fler. Det är över nu.
Hon gick tillbaka till rullstolen och satte sig och sa till hennes mamma att köra henne.
Jag tittade på Justin, han hade tårar i ögonen. Jag gick förbi honom och klappade han på axeln och sen tog jag Carlos i handen och gick till Johannas mammas bil. Christina följde med med.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
När vi hade satt oss i bilen så blev allting tyst. Precis alla var tysta, och det var så sjukt pinsamt.
Jag och Carlos satt med ihop flätade händer, och jag hade huvudet lutat mot hans axel.
När vi kom fram, så öppnade Johanna bildörren och gick ut ur bilen men kryckorna som hon fick från sjukhuset, även om det var bättre om hon hade tatt rullstolen, men nu gjorde hon inte det.
Vi gick in i Johannas hus, och upp till Johannas rum, Johanna fick gå först, så det gick lite långsamt. Men vi kom upp där. Sakta men säkert!
När vi kom upp, satte vi oss i sängen, eller jag och Carlos satte oss i sängen, Johanna satte sig i sin fotölj och Christina satte sig på golvet.
Vi satt och snackade om allt möjligt, sen bestämde vi oss för att titta på film.
Carlos perspektiv:
Mitt under filmen så ringde det, men jag brydde mig inte om vem det var, så jag klickade bara. Sen en kort stund efter, så fick jag ett sms. Jag var tvungen att ta upp mobilen, bara för att jag blev nyfiken. Men jag la ner den lika fort som jag tog upp den. Det var Nicole. FAN.
- Jag behöver bara gå på toa, sa jag och pussade Lina på pannan
- Okej, snabba dig! sa hon och fortsatte titta på filmen
Jag gick in på toan och ringde upp Nicole.
- Hej det är Nicole?
- Det är Carlos.. Du kan inte ringa nu. Jag är hemma hos min kompis med min flickvän, du kan inte ringa nu
- Lugna dig, jag ville bara höra hur det var med dig!
- Jodå, det är bra! Men jag måste verkligen gå nu, hej
- Hejdå. Puss!
Jag öppnade dörren, och där stog Johanna.
- Det är inte som du tror!
- Nej nej, det är aldrig som jag tror va?
- Nej, alltså snälla säg inget
- Alltså jag orkar inte med det här, snälla Carlos. Jag och Justin har precis gjort slut, gör inte såhär mot henne!
- Jo, men alltså.. mer hann jag inte säg innan Lina kom ut u hallen
- Vad står ni och babblar om egentligen? frågade hon med ett litet leénde
- Ja, berätta nu Carlos. sa Johanna och Lina vände blicken mot henne
- Berätta vadå? frågade hon och vände tillbaka den till mig
- Jo, asså..
- Ge henne mobilen Carlos.. sa Johanna igen
Jag gjorde som hon sa, och gav den till Lina
- Gå in på sms, och sen in på.. Vad heter hon?
Lina tittade upp frågande när jag sa hon
- Nicole... sa jag tyst
Lina gick in på sms konversationen som hette Nicole, det såg ut som om hennes ögon skulle hoppa ut. Dom blev stora som meloner, och hon bara stog och gapade
- Du har alltså.. Hur länge?.. Varför Carlos? Tycker du inte vi har haft det såhär tillräckligt?
- Jo, men asså du förstår inte!
- Förstår inte vadå? Det är alltid din ursäkt? Men kag vill veta vad det är jag inte förstår!
- Jag och Nicole är gamla barndoms kompisar!
- Är det därför ni smsar sånna här sms till varann?
- Nej men..
- Inga men.. I'm done with you boy. FÖRSVINN!!!! skrek hon och började gråta
Då kom Christina, oc frågade vad som hade hänt, och jag försökte förklara vad, men hon hade fullt upp med att trösta Lina, och sen kom Lina fram till mig, och knuffade ut mig genom dörren.
Justins perspektiv:
Varför var det tvunget att bli såhär? Vafan.. Jag älskar ju Johanna? Det är ju henne jag vill ha, inte Selena?!
- Justin, vill du veta en sak?
- VAD?! skrek jag till henne
- Jo, att när Johanna trillade av scenen, snubblade hon inte av en sladd, hon snubblade på ett snöre
- Hur vet du det?
- Jo det var ju så att.. och så slog det mig
- Det var du hela tiden? Det är du som har förstört mitt förhållande, med tjejen jag älskar
- Ja?
- Förhelvete, ditt lilla.. GAAAH, JAG HATAR DIG SELENA! KENNY!! skrek jag
Jag såg hur Selena började gråta, men jag brydde mig verklige inte just nu. Nu skulle jag åka hem till Johanna, och berätta hur det verkligen låg till!
Påvägen till Johanna, så var det ganska stelt mellan mig och Kenny. Vi brukade alltid skoja med varann och sånt, men inte idag. Jag antar att han var besviken på mig, men nu skulle jag bevisa att jag var mogen!
När vi var framme, så blev jag lite nervös. Men jag gick upp till dörren och knackade på.
Johanna kom och öppnade och tittade bara på mig.
- Johanna, jag måste få berätta en sak!
- Okay, keep on going..
- Jo, alltså den här olyckan, det var inte att du snubblade på en sladd, du snubblade på ett rep, som Selena hade bundit upp. Och det var endast bara för att hon sen skulle kunna förstöra för oss. Hon sa det! Och sen.. Så är denna rosen till dig! Som ett förlåt, även om du inte vill acceptera det, så vill jag bara att du ska vet att du är den jag älskar sjukt mycket, och att du är den enda som får mig att må riktigt bra.
Tårarna började komma upp från Johannas ögon, och ner på kinderna. Jag torkade bort dom och hon kramade om mig.
Jag fick komma in i huset, och sen gick vi in i vardagsrummet, och där satt Lina och grät.
- Vad har hänt?
- Carlos har varit ''otrogen'', typ... sa hon och tårarna bara forsade ner
- Men va? Hur? Med vem?!
- Nån jävla äcklig bitch som heter Nicole.
- Han kommer komma tillbaka Lina! Det vet jag!
Vi satt i soffan en lång stund, och bara snackade och tittade på tv.
Det var fortfarande stelt mellan mig och Johanna, men det brukar det ju vara. Men sen knackade det på dörren. Johanna gick och öppnade. Hon kom tillbaka med en kille, det var Cody...
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hmmm.. detta var ju både bra och dåligt, men kommer det fortsätta såhär? vara bra och dåligt, eller vad kommer hända? Och vad kommer hända med Cody och Lina?!
Kommentera! :).
if we're meant to be, we will meet again! chapter 64
Jag gick ut till vardagsrummet, och tydligen så visste dom andra redan att det började tpy om 3 timmar, för dom hade redan tatt saker som dom behövde med sig.
- Ska vi sticka då? frågade Justin och log
- Ja! sa vi andra i kör
Vi hade en limo vi åkte dit i, och där vi kom dit, jag svär, det var helt underbart. En underbar känsla.
När vi hade kommit in på området, backstage så såg jag henne, Christina Grimmie.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Jag fick världens panik, eller inte panik, men jag blev helt hispig och riktigt glad. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa henne.
Jag gick fram till henne och var lite smått nervös.
- Hej! sa jag med världens största leénde
- Hej du! Johanna va?
- Ja, hur visste du mitt namn? sa jag och hade nog hakan nere i marken
- Jo alltså, jag har hört om dig, sa hon och små skrattade lite
- Haha okej. Men du, följ med och säg hej till mina vänner
- Sure, varför inte?
Vi gick bort till dom andra
- Hej! sa Christina och log
- Hej! Johanna har snackat sjukt mycket om dig!
- Haha, aa, det har jag.. Bara för att jag älskar din röst osv. sa jag
- Haha det är lugnt.
Vi gick till scenen och gjorde oss klara. Christina skulle uppträda före mig. Hon gick upp och började sjunga, jag var helt stum. Hon var riktigt duktig.
Hon gick ner från scenen med världens största leénde.
- Nu är det din tur, sa hon och log
- Japps, here we go. sa jag och gick upp på scenen
Linas perspektiv:
Johanna gick upp på scenen nu, och allt gick jätte bra.
Jag vände mig bort från scenen och skulle gå bort till Carlos, när alla började skrika, jag vände mig om och alla stog och kollade nedanför scenen. Jag var tvungen att gå dit och kolla, när jag var påväg dit, så såg jag att Carlos ståg där och Justin var halvt förtvivlad. Vad har hänt här egentligen?
Carlos fick syn på mig
- Kom inte hit nu
- Jo, det tänker jag göra ändå
- NEEEJ!!
Det sista skrek han, och då var jag redan framme. Jag såg, någon ligga på marken, och Justin satt brevid och höll... Johanna i handen? Vad i?!
- Johanna trilla ner från scenen, klumpigt, svar ja. Men det värsta är att hon slog i huvudet och bröt ett ben
- OOOOOOOOOMMMMMMMMMGGGGGGGGGGG. Är hon vaken? snyftade jag
- Nej, honm ska åka till sjukhuset
Precis när han had esagt sjukhuset, så kom Soulja
- Yoo, var är min lilla stjärna?
- Påväg till sjukhuset, sa jag och skakade lite
- WHATA HECK?! skrek han till
- Ja, sa jag till honom igen och sen tog Carlos mig i handen och gich bort till bilen
Vi mötte Christina påvägen till bilen
- Var är Johanna? sa hon och log nästan lika mycket som innan
- Hon är påväg till sjukhuset, sa jag och började gråta igen, och sen sa jag, Eller hon är nog redan där
- Vad?! Varför det?!
- Hon snubblade på en sladd på scenen och trillade ner
- OMG, ska ni till sjukhuset nu? Isåfall, är det lugnt om jag hänger med?
- Sure, kom
Vi satte oss i bilen och körde till sjukhuset. När vi kom in i entrén såg vi Justin och Kenny. Jag sprang bort till Justin och kramade om honom
- Var är hon?
- I ett röntgenrum, vi skulle gå upp i vänterummet när ni hade kommit. Vi kommer få svaret sen om en stund.
- Okey, kom så åker vi upp till vänterummet då
Vi gick in i hissen och ställde oss. Ingen hiss-musik, så Kenny började vissla. Alla började små skratta lite, men tog sig samman när vi kom upp till vänterummet.
Vi gick och satte oss, och jag var tvungen att ringa Johannas mamma. Det tog inte lång tid efter att jag hade lagt på som hon kom.
Vi satt och väntade i säkert 1-2 timmar innan någon doktor kom
- Hej, så alla ni är här för Johanna?
- Ja, sa vi alla i kör
- Okej, det ligger till såhär att Johanna har fått hjärnskakning, inte så stor, men det är ju en hjärnskakning iallafall, och så har hon brutit sitt ben och fått en spucken arm. Hon ska inte göra någonting när det handlar om att stå på scenen, på iallafall, 2-3 månader, beroende på hur hon har läkt också vidare. Hon måste vila mycket.
Hon kan inte stå på scen förräns hennes hjärnskakning är borta iallafall.
Vi andra satt bara och lyssnade på doktorn, som säkert snackade i 10 minuter, eller ja, det kändes som det iallafall.
Precis när doktorn hade snackat klart, klämde Justin ur sig
- Får vi gå in till henne?
- Ja visst, men ni får inte vara så stojiga
Vi gick in i rummet där hon låg, och jag kunde inte hålla mig för gråt. Justin gick fram till henne och tog hennes hand, och jag tog hennes andra hand på andra sidan. Jag kunde knappt se något för tårarna i ögonen. Men när jag såg att Johanna tittade upp, och små log lite, kramade jag om henne så hårt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Efter där kom Justin och kramade om henne och sen kom hennes mamma. Kenny, Carlos & Christina var inte långt efter sen.
Vi satt och snackade med henne, till doktorn kom in i rummet och bad oss lämna.
Vi gick ut och satte oss. Det tog ungefär en kvart innan doktorn kom ut från rummet och vi fick gå in igen.
När jag tittade på Johanna såg jag att hon hade gråtit.
- Varför gråter du? frågade jag när jag satte mig på stolen brevid sjuksängen
- Dels för att jag har ont i hela kroppen, och dels för att jag inte får stå på scen på jätte länge..
- Men du dör ju inte, eller hur?
- Nej, men ändå.
Jag och Carlos gick ut från sjukrummet och sen såg jag han, osm jag inte ville se.... CODY.
Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej, detta fick fan inte vara sant, vafan gör han här?
- Carlos, kan vi gå någon annan stand?
- Men han är säkert inte här för att stalka dig!
Men jo, det var han
- Lina! Jag har försökt ringa dig jätte länge, varför svarar du inte mig? sa han och ryckte tag i min arm och försökte krama mig, men jag knuffade undan honom
- För att jag inte vill ha dig, jag har sakt att jag försöker undvika dig, right?
- Ja, men ändå. Lina du måste förstå att jag fortfarande älskar dig!
- Eeey, Lina är min tjej, min älskling, låt henne va! sa Carlos argsint
Precis då kom Justin och Christina ut från Johannas sjukrum. Justin tittade på Cody, jag visste att Justin inte tyckte om Cody, så detta skulle nog inte sluta så bra.
- Jaha, och vad gör du här? frågade Justin surt
- Jag skulle hämta Lina, men det går inte så bra.. Lina, följ bara med här nu, sa Cody och tog min hand
- NEJ JAG VILL INTE!!! skrek jag, och då kom Kenny
- Eeey, du där. Cody, right? Stick här ifrån, detta är ett sjukhus, ingen samlingsplats. Och om du försöker ta kontakt med Lina, en ända gång till, så blir det inte kul för dig pysen. Stick nu
Cody tittade på Kenny med rädsla i ögonen och sen gick han.
Jag vände mig mot Carlos och kramade om honom, och sen skulle jag vända mig till Justin, men jag såg inte honom någonstans. Jag gick mot fönstret och tittade ner, bara för skoj skull. När jag tittade ut, så stog Justin där, och kramade om någon. Jag försökte tittade nogare, sen såg jag vem det var. Det var Selena.
Jag kände riktigt hur ilskan poppade upp och jag gick raka vägen till hissen, och Christina följde med.
- Så, vart ska vi?
- Vi ska ner till entrén och snacka vett i Justin, sa jag och log lite grann
Christina bara tittade på mig och ryckte på axlarna.
När hissen kom ner och vi gick ut från den, så såg Christina att Justin och Selena kramades och förstog då, varför vi skulle snacka vett i honom.
Vi gick bort till dörren och satte oss vid fotöljerna och jag ringde Justin.
- Justin?
- Hej Justin, det är jag, jag undrar bara om du kan komma in, till entrén
- Ja visst, jag kommer med direkten.
Och visst kom han in. Han tittade mot fotöljerna och jag antog att han såg missnöjet i våra ögon.
- Vad gjorde du där ute? frågade Christina
- Tog lite luft
- Med? la jag till
- Mig själv?
- Justin, du suger på att ljuga, sa jag
- Ehm, what?
- Ja, du hörde precis vad jag sa
Jag ställde mig upp, och ställde mig framför dörren, och lät Justin gå ut först. Fram hoppande från sidan kom Selena, men sen tittade hon in på mig och Christina. Hon såg jätte orolig ut.
- Christina, detta är inte som du tror!
- Som om.. What the fuck håller du på med? VAAAAFAAAAAAN. skrek Christina
- Jag vet, alltså förlåt, men jag och Justin älskar fortfarande varann
Jag tittade på Justin, och han tittade frågande på Selena, och sen tittade han på mig och skakade på huvudet.
- Nej, Selena, jag älskar inte dig, inte mer än kompis.
Hon tittade på Justin
- Jajajaja, vi säger då med.
Kenny kom nergående till oss och tittade på Justin med sorgsna ögon
- Justin, nej, detta är inte rätt. Du får inte göra såhär mot Johanna, när hon ligger inne på sjukhuset?
- Nej, men...
Justin hann inte säga mer innan Johanna kom, i en rullstol visserligen, men ändå.
Hon satt först och log, sen när hon tittade upp på Justin, förändrades hennes blick. Hon blev först helt svart i ögonen och sen började hon gråta.
Hon ställde sig upp, och ställde sig närmare Justin och viskade till honom, jag hörde det såhär:
- Justin, du lovade att detta aldrig skulle hända igen. Du bröt löftet. Jag gav dig en chans, inte fler. Det är över nu.
Hon gick tillbaka till rullstolen och satte sig och sa till hennes mamma att köra henne.
Jag tittade på Justin, han hade tårar i ögonen. Jag gick förbi honom och klappade han på axeln och sen tog jag Carlos i handen och gick till Johannas mammas bil. Christina följde med med.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Jahapp.. detta var ju inte så bra..
Jadåååååååå. här kom ett nytt kapitell :) Kanske lite ledsamt, men aja..
Kommentera! :D <3.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 63
Tillbaka blick från förra:
- Vi kanske borde gå hem nu? sa jag
- Men ni kan sova här om ni vill! sa Johanna och log
- Okaj, sure. Ska bara ringa mamma
Jag gick iväg och ringde till mamma, och sen kom jag tillbaka och berättade att vi kunde sova här, så vi gick upp och la oss.
Vi låg och snackade en stund, men sen somnade vi.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Nästa morgon vaknade jag av en spann vatten. Ja, Johanna och Justin hällde en spann med vatten över mig och Carlos.
- VAAAAAFAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN HÅLLER NI PÅ MED!? skrek jag
- Kastar vatten på er? Vad tyckte du det verkade som? sa Johanna samtidigt som hon skrattade
- GAAAAAAAAAAAAAAH
Jag gick in på toan, och jag var blöt från topp till tå. Var dom verkligen tvungna?
Jag klädde av mig, och tog en handuk och torkade mig, sen drog jag på mig min OnePiece. Jag tog på mig lite smink och sprajade lite hårspray.
JAg gick ut från badrummet och gick in i sovrummet igen, och då hade Johanna och Justin hämtat svabben och hade börjat att svabba. HAHA
- HAHAHA, ni som gör det dåligt för oss, gör det dåligt för er själva med! sa jag flinande
- Jajajajaja, mamma hade dödat mig annars, sa Johanna och kollade ledset ner i golvet
- Hahahahahahahahahahahaha, skrattade både jag och Carlos, och jag såg att Justin med små fnissade
När dom hade svabbat upp allt vatten, så hörde vi Johannas mamma ropa.
- Johanna, kom ner lite!
- Kommer?! sa Johanna
Hon gick ner, men vi stannade kvar uppe på hennes rum.
Min mobil ringde, och jag kollade på nummret, det var Cody, så jag bestämde mig för att inte svara.
Johanna kom upp igen, eller, hon stannade i halva trappan och ropade på oss.
- Vad vill ni ha för pizza ikväll?
- Jag vill ha en Bologneze ( det stavas så va? x'D), sa Justin
- Jag tar en Hawaii, sa Lina
- Okej, hmmmm. Jag vet inte, sa Carlos
- Du måste bestämma nu!
- Hmm.. Okej då, jag tar en... Hawaii jag med!
- Haha okej,
Johanna gick ner för trappan igen, och sen kom hon upp igen.
Vi satte oss och snackade och sen bestämde vi oss för att gå ut till stranden, för att det var riktigt fint väder. Solen sken, men det var lite smått vind i luften, fast det var skönt. Vi gick ut och satte och i sanden och solade. Sen kom Johannas mamma och ropade lite smått
- Vill ni ha godis?
- HAHAHA, ja tack mamma! sa Johanna
- Ja, men ni får ni hämta det själva
- Men... sa Johanna och gick in till huset med sin mamma
Hon kom sen tillbaka med en fet godisskål och 2 läsk flaskor och muggar. När hon hade satt sig ner så tog hon en godis bit och sen började alla käka av det.
Carlos gjorde någon konstig min så alla började skratta, även han själv, men han skrattade inte sålänge för han satte godisbiten i halsen. Jag fick världens panik och visste verkligen inte vad jag skulle göra. Han ställde sig upp och försökte få ut den, sen ställde sig Justin upp och gjorde Heimlichmanöver på honom. Han spydde ut godis biten, plus lite till.
Vi gick in med grejerna och satte oss därinne och tittade på film istället.
Johannas perspektiv:
Medans vi tittade på tv, så sprang jag upp lite snabbt och hämtade min data och gick ner och satte mig i soffan igen.
Jag gick in på twitter och allt vad det hette och sen var jag tvungen att gå in på Seventeen Magazine för skoj skull och titta lite på vad som händer i kändis världen.
Jag scrollade ner lite och stannade på en överskrift som hette '' Selena Gör Det Igen '', i skopet stog det lite om hennes korta relationer och liknande. Det stog om Nick Jonas, Taylor Lautner och Justin, men efter det, stog det att hon hade gått tillbaka till Nick igen, och att dom hade varit tillsammans i ungefär 2-3 månader, och att hon nu erkänt att hon inte var kär i honom.
- Hallå, läs detta!!! sa jag högt och gav datorn till Justin, Lina och Carlos
- Whata?!?! sa Justin och Lina, Carlos instämde
När vi satt och hade argumenterat detta, så ringde Justins telefon, han tog upp den och gick iväg in på toan. Vi smög efter och ställde oss mot toadörren för att lyssna.
- Asså Selena, jag har läst vad du har gjort, försök inte få mig att ändra mig.
Nej jag vill inte bli tillsammans med dig igen.
Jag är tillsammans med Johanna, och jag är lycklig med henne, och om du ger dig på någon av mina vänner, jag svär, du kommer inte få det lätt
Träffas, du&jag? Ge mig en andledning?!
Gå på bio? Är du dum eller?
Att prata med dig? Nej du, jag vill inte ha med dig att göra Selena, hejdå, ta hand om dig, och skaffa ett bättre liv. byee.
Vi smög tillbaka till soffan, ganska snabbt så att han inte skulle fatta att vi hade stått utanför och tjuvlyssnat. vi hann precis sätta oss i soffan igen när han kom.
- Vem var det? sa jag och kramade om honom när han satte sig brevid mig
- Selena...
Jag tittade upp på honom,
- Vad sa hon då? frågade jag, även fast jag redan visste
Så berättade han hela historien, och den passade till vad vi hade hört när vi tjuvlyssnade på han.
Vi tänkte iallafall inte mer på det och fortsatte att titta på tv tills det nu knackade på dörren, men mamma gick och öppnade.
Hon kom in till vardagsrummet, och bakom sig hade hon Christian&Caitlin, Jasmine och Jaden&Willow. Jag ställde mig upp och kramade dom alla, och kanske lite extra länge på Christian, vad vet jag? Jag menar, han är ju trotts allt en av mina bästavänner.
Vi satte oss i soffan och började prata om vad dom gjorde här.
- Jo, alltså... började Jasmine
- Vi hade tänkt göra en show inne i L.A, och undrade om ni kanske kunde tänka er att vara med, fortsatte Jaden
Jag vände mig och tittade på Justin och sen tittade jag på Lina och Carlos,
- Det är klart vi vill vara med! sa jag sen
- Great! sa dom andra
Jag och Jaden började snacka lite om var det skulle vara, och vilka som fler skulle vara där.
- Ja, det kommer typ bli lite som The Digitour, bara det att det kan vara andra än bara YouTubers där.
- Vet du några andra än vi som ska vara där?
- Ja, typ.. Christina Grimmie kommer vara där, typ Ricki Ficarelli ja också vidare
Jag kunde knappt tro mina öron när han sa Christina Grimmie, hon var fan min förebild.
Rättsom det var i konversationen, så ringde min telefon, det stog 'Soulja' på skärmen
- Yes?
- Yo, det är Soulja. Du har hört den här showen som ska hållas inne i L.A va?
- Yess, vi sitter just och snackar om den
- Bra, och du ska vara med?
- Yess, dom andra med
- Okej, bra. Inte för att jag vet vilka som är hos er, men visst.
- Haha, yeye
- Men vi hörs snart, jag ringer dig sen när du ska komma till studion och då börjar vi kirra musik
- Ja, shue
Jag la på och tittade upp på Jaden igen. Hans ögon var verkligen fina.
- Såå, när börjar showen?
- Åååh, juste, klockan 7, nu ikväll, sa Jaden
- VA?!
- Ja, vi tänkte komma tidigare, men vi hade inte tid då. Men du har låtar du kan sjunga och sånt, annars, bara gör en cover!
- Bra idé. Tack!
- Lugnt.
Jag gick ut till vardagsrummet, och tydligen så visste dom andra redan att det började tpy om 3 timmar, för dom hade redan tatt saker som dom behövde med sig.
- Ska vi sticka då? frågade Justin och log
- Ja! sa vi andra i kör
Vi hade en limo vi åkte dit i, och där vi kom dit, jag svär, det var helt underbart. En underbar känsla.
När vi hade kommit in på området, backstage så såg jag henne, Christina Grimmie.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
IHHHHHHHHHHHH :D.
Nu är jag back on track again :D.
Kommentera! :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 62
- Jo, det är såhär, att vi kanske måste flytta serien igen
- Vart? brast jag ut
- Vi måste nog flytta den till.....
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Jag avbröt Stephen
- FLYTTA DEN VART?!
- Tillbaka till L.A!
- YEEEEESSSSSS!!!!!!!! Jag ringer mamma med direkten
Jag sprang ut ifrån ''mötes-rummet'' och lyckan bara vällde över! Jag tog upp telefonen och ringde, efter några singnaler svarade hon
- Hallå?
- MAMMAAAAA!!!!
- Men gumman, vad är det?!
- VI SKA FLYTTA TILLBAKA TILL L.A!!!
- Ska vi?
- JA!! JAG FICK VETA DET PRECIS!!
- Vad bra! Men.. Du behöver inte skrika i luren! sa mamma och skrockade till lite
- Haha, oj, förlåt. Jag är bara så överlycklig!
- Jag förstår det!
- Men jag måste gå nu, vi ses sen när jag kommer hem! Hejdå
- Hej med dig!
Jag gick bort till dom andra som redan börjat att packa ihop sakerna. Jag gick bort till Carlos och ställde mig brevid han och bara kollade. Jag visste inte riktigt vilket jag skulle börja med att packa ihop, men sen tittade han upp på mig och log.
- Du kan väl hjälpa mig här?
- Ja visst kan jag väl det!
Han höll på med någon kartong, och percis när jag skulle börja hjälpa honom, så kom det någon och sa att han kunde ta lådan och att vi kunde åka hem och fixa med våra grejer där istället.
Vi gick bort till Stephen som stog och gjorde något, skrev i papper eller nått
- Jo, vi sticker hem och packar våra grejer, bara så du vet. sa Carlos
- Jaja okej. Vi sticker tillbaka redan imorgon. Så jag räknar med att allt är nerpackat härifrån imorgon. Byggarbetarna är nog snabba, va?
- Jadå, det är klart! sa jag bara för att muntra upp honom lite
Vi stack ner till bilen och körde hem.
Det tog ett tag innan allt var nerpackat i låderna och i resväskorna och allt sånt. När vi var klara med det, så satte jag mig i soffan och slumrade till. Jag var så trött efter allt städande och grejer, så tycker jag faktist att jag är förtjänad lite sömn.
Jag vaknade till lite senare av att Carlos knuffade till mig, och i samma ögonblick så ringde min mobil. Jag tog upp den och kunde inte läsa vad det stog på skärmen så jag svarade bara.
- Aaa det är Lina?!
- Hej Lina, det är mamma. Kommer ni hem och äter här eller hur gör ni?
- Vi kommer hem nu. Vi skulle faktist köra nu. Vi tar med våra väskor och sånt, så sover vi hos er.
- Det är helt okej! Kom ni bara.
- Då ses vi snart. Hejdå. Älskar dig!
- Älskar dig med, och kör försiktigt!
Jag la på, och vi bar ut våra väskor till bilen och körde hem till mamma och pappa.
Hemma hos dom åt vi lite pizza-slice.
När vi hade ätit så gick jag upp till nått rum och la mig på sängen och somnade.
Jag vaknade av att något studsade till lite. Jag tittade upp, och helt plötsligt så hade vi landat med flygplanet. Dom hade alltså burit ut mig till bilen först, och sen flygplanet. Och jag hade inte märkt nått? Hmm... Jag tror som la sömnpiller av nått slag i mina pizza-slicer. Hmm.. Oschysst..
Jag sträckte på mig och kollade lite smått surt på Carlos, men han log bara och kramade om mig.
När vi steg av planet, så kom Johanna och mötte oss. Jag hade ju inte berättat att vi skulle komma tillbaka. Eller?!
- Hej, sa hon med världens leénde
- Hej, sa jag och försökte trycka fram ett leénde i min gäsp som kom
- Du berättade inte att ni skulle komma hit. Men, Carlos smsade från din telefon, så ja. Det är därför jag är här om du undrar.
- Haha okej, sa jag och kramade om henne
Vi gick vidare till bilen och bestämde senare att vi skulle ses på kvällen.
När vi kom hem till vårat hus i L.A, så kändes allt verkligen som hemma igen. Allt var så, detsamma på något sätt.
Klockan blev sex, och jag och Carlos begedde oss hem till Johanna. Vi knackade på dörren och Johanna kom och öppnade. Hon kramade om oss och sen gick vi in i vardagsrummet, där Justin också satt. Han log och sedan tittade han ner på filmerna han hade i händerna.
- Vilken vill ni se? sa han sen när vi hade satt oss ner
- Vet inte, vilka har vi och välja på?
- Typ, bara säg någon film, sa Johanna och skrattade
- The House Of Wax. sa jag och fnissade till lite
- Keewlt, det ska bli frun, sa Johanna och gick och hämtade den
Vi satte igång den och började titta på den. Den var ganska rälig, men vi tittade igenom hela. När den var slut, så var klockan halv elva
- Vi kanske borde gå hem nu? sa jag
- Men ni kan sova här om ni vill! sa Johanna och log
- Okaj, sure. Ska bara ringa mamma
Jag gick iväg och ringde till mamma, och sen kom jag tillbaka och berättade att vi kunde sova här, så vi gick upp och la oss.
Vi låg och snackade en stund, men sen somnade vi.
------------------------------------------------------------------------------------
Detta blev väl bra? :).
Förlåt för dålig uppdatering osv, men jag har inte riktigt haft ork och sånt. Och det kommer bli dålig uppdatering denna veckan med, för jag har mycket läxor och annat.
Kommentera! :)
if we're meant to be, we will meet again! chapter 61
När filmen var slut, så applåderade alla, och sen ställde sig alla upp och började sjunga 'Happy birthday'. Haha, det lät bra från vissa och vissa inte så bra.
- Jag vill bara säga tack till alla, som har kommit hit för att fira mig! Ni har verkligen gjort min sjutton årsdag underbar! Tusen tack! sa jag
------------------------------------------------------------------------------------------
Denna födelsedagen var den bästa jag någonsin haft! Fast det där med film grejen var kanske lite för mycket..
- NUUUU!!!!! Ska du få din present! sa Johanna efter en stund
Och då började mitt hjärta dunka i 180 km/h. Jag hade inte sakt till vad jag hade önskat mig, för denna festen var vad jag hade önskat mig!
Johanna tog fram ett litet paket, och gav det till mig.
- Grattis på födelsedagen, min alldra bästa vän! sa hon och kramade om mig
Jag öppnade sakta paketet, och där i, låg ett halsband, som det var en söt hjärt berlock på, och en nyckel. Jag älskade verkligen halsbandet och satte på mig det direkt. Men jag funderade över vad nyckeln var till. Och sen kollade jag upp på dom andra och dom stog och flinade
- Bara om jag får fråga, vad är nyckeln till? frågade jag och skrattade till lite
- Följ med här, sa Johanna, Justin och Carlos i kör
Vi gick till bilen och körde iväg till en hamn, eller vad man ska kalla det.
När jag steg ur bilen, var det ända jag såg en stor båt. Jag kunde inte fatta det, den kunde fan inte vara min.
- Sååå, här är den. ''Saken'' till din nyckel, sa Johanna och började skratta
- SERIÖST?!
- Ja, jag menar det. På fullaste allvar! Kom, vi går in i den!
När vi gick in i den, så var allting så stort. Och då menar jag, SÅÅÅÅ STORT!! Den var gigantisk, super stor. Jag fattade inte varför dom hade köpt en sån stor båt till mig?!
- Men bara om jag får fråga, varför har ni köpt en sån stor båt till mig?
- Därför... Nej, men vi tyckte du skulle ha en.
- Men, EN STOR FUCKING BÅT?
- Ja? sa Johanna och log
- Ni hade inte behövt köpa nått sånt stort. Den måste ju kostat skjortan?!
- Ja, men det var de värt! sa alla tre i kör, igen
När vi hade gått runt i hela så var jag helt mållös. Sovrummen såg underbara ut, och allting, det var så fint!
Denna båten var fan värsta drömmen. Jag hade fan kunnat på här på heltid.
Några dagar senare:
Nu hade det gått några dagar, och jag och Carlos skulle bege oss tillbaka till Ohio. Det suger ganska mycket att serien behövde flytta dit.
Vi var hemma hos Johanna och packade våra sista grejer. Efter det bar vi ner väskorna i Johannas vita Range Rover. Allting fick plats i bagaget. Vi hoppade in i bilen och åkte iväg till flygplatsen. Kenny var med oss i en bil bakom.
När vi var framme, var det fullt med folk. Hur får alla reda på saker?! Vi tog ut våra väskor från bagaget och gick in för att vänta på planet, men istället för att vänta, så var det redan där. Vårat Private Jet.
Jag kramade om Johanna länge men sen var jag tvungen att gå till Carlos som nästan redan var inne på planet. Jag små sprang ikapp honom och vinkade en sista vink till Johanna. När vi kom in i planet, placerade jag mig snabbt i en mjuk halvlång soffa, och somnade.
Jag vaknde till av att Carlos knuffade på mig, och då antog jag att vi var framme. Jag sträckte på mig och ställde mig upp. Vi gick av planet och där var det mer folk och paparazzis. SÅKLART.
Vi gick och hämtade våra väskor och sen stack vi snabbt som attan till limon som stog och väntade på oss.
Jag tror jag halvsov på hela vägen.
När vi var framme hoppade jag snabbt ur limon, tog min väska och sprang snabbt in i huset. Jag kramade om mamma och pappa och min lillasyster. Sen gick jag och la mig.
När jag la mig i sängen kom mina två hundar och där låg vi och myste. Efter ett tag kom även Carlos, men han började minsann inte mysa med mig. Han förstörde allt genom att säga att vi måste åka till inspelningen, direkt för att vi behövde ha ett krismöte.
Jag reste mig upp ur sängen och suckade. Vi gick ut till Carlos bil och körde till inspelningslokalen. In i ''mötes-rummet'' och där satt alla. Det kändes som en hel evighetsen man satt här inne.
När vi hade satt oss ner, började Stephen prata
- Jo, det är såhär, att vi kanske måste flytta serien igen
- Vart? brast jag ut
- Vi måste nog flytta den till.....
------------------------------------------------------------------------------
;ooooooo. Vart måste dom flytta den?!
Kommentera! :D.
