if we're meant to be, we will meet again! chapter 72

Tillbaka blick från förra:


- Det är Lina?
- Hallå Lina, det här är Codys föräldrar!
- Hej.
- Vi måste bara berätta, att. När Cody åkte in till sjukthuset med ambulans, så klarade han sig inte. Han dog inne i ambulansen. Dom försökte få liv i han igen. Men det gick inte.
det var hans mamma som pratade, och hon bröt ihop

Jag ville itne tro att det var sant.
Jag tittade upp på Justin, eftersom jag hörde att han hade skrikit på Johanna med en panikslagen röst.
Jag fattade varför nu. Johanna såg inte bilen som kom, ganska snabbt.
Justin sprang och sprang och sprang mot henne. Men bilen var snabbare.....




-------------------------------------------------------------------------------------------------------



Jag stängde av samtalet, och tittade mot vägen. Johanna var borta. Alltså, hon hade inte blivit påkörd, utan hon var bokstavligen talat borta. Justin ställde sig och tittade, precis som om att han hade tappat bort nått. Han tittade mot vägen, och sen satte han sig ner på marken, började skrika.
Jag gick fram till honom, och höll om honom.

- Justin, sluta skrik, vi hittar henne. Jag är med orolig. Jag är rättare sagt, AAAAAAAAAS RÄÄÄÄÄÄÄÄÄDDD.
- Men Lina, tänk så är hon borta. Tänk så kommer hon aldrig tillbaka? Tänk om!?

Jag fick helt plötsligt fruktansvärda bilder i mitt huvud. Jag tänkte på det som kunde ha hänt det, och det som kan hända henne. Tills jag vaknade och kom fram till verkligheten igen.

- Jag skickar ett sms till henne. sa jag och fällde en tår

Vi gick bort till dom andra som bara satt och kollade rakt ut i luften.
Vi satte oss ner. Jag satte mig brevid Carlos, men jag tittade inte på honom. För jag var jävligt besviken på honom. Han hade ju lovat mig att aldrig mer träffa henne. Men varför gjorde han det? Äsch, jag orkade inte lägga tid på han just nu.
Han försökte lägga armen om mig, försökte krama mig, men jag knuffade bara honom ifrån mig.

- Men vad är det med dig? frågade han
- Vad tror du? Du lovade att aldrig träffa henne igen. Du lovade! Men vad gör du? Jo, du träffar henne igen. I smyg!?
- Men ta det lugnt kvinna, vi är ju bara vänner?
- Så säger man alltid, även fast man knullar runt med varann. Seriöst, jag trodde du var nått. Nått bra.
- Förhelvete Lina, du vet mycket väl att jag inte älskar någon annan, som jag älskar dig!
- MEN BEVISA DET PÅ NÅTT BRA SÄTT DÅ, INTE ATT SMYGA RUNT MED NÅGON JÄVLA TJEJ. SMYG TRÄFFA HENNE. FÖRHELVETE.

Jag skrek på honom, framför alla andra. Det gjorde så ont. Sanningen. Det gjorde riktigt ont.
Det var nått jag inte försog med kärlek. Han säger att han älskar mig mer än någon annan, varför träffar henne i smyg då. Hon där Nicole. Om han hade berättat att dom var vänner från början och inte smygit ut med henne, hade jag kanske tyckt annorlunda om henne. Och eftersom han smög ut med henne innan, och inte berättade nått för mig, så måste dom ju vatt tillsammans.
Jag började gråta ännu mer av den tanken.

Tänk så var mitt och Carlos förhållande slut nu? Eller skulle vi ta en paus?
Jag ville inte nått av det. Det knöt sig verkligen i magen när jag tänkte på det.
Just nu visste jag inte var jag skulle ta vägen, jag stog bara och grät framför honom, och han gjorde inget. Jag var trött på detta nu. Jag skulle ångra mig detta, men jag gjorde det.

- Carlos, det är slut. Jag orkar inte med dina ursäkter längre. Enligt dig, så gör du inget fel, och det är aldrig ditt fel. Eller så är det bara ett missförstånd. Fattar du hur jag känner? Jag mår skit av detta. Det är slut.

Jag sprang iväg mot vägen, och hem till min tomt.
Jag sprang in och tog mina bilnycklar, sprang ut till bilen och körde iväg.
När jag hade kört en bit, så såg jag någon sitta vid trottoarkanten och pilla med små stenar. Det var Johanna!
Jag tvärstannade bilen, och hoppade ut. Och bokstavligen talat slängde mig över henne!

- JOHANNA!!!!!!!
- LINA!!!!!!
- VAFAN, VAR TOG DU VÄGEN? ALLA SITTER BORTA PÅ STRANDEN, JAG TRODDE DU VAR PÅKÖRD. VAFAN!!!!
- JA, MEN JAG VAR PÅ ANDRA SIDA TROTTOAREN NÄR DEN BILEN KOM! OCH VARFÖR SKRIKER VI?!
- JAG VET INTE. så började vi skratta

Efter ett tag när vi hade suttit på trottoaren, kom det en limo och parkerade framför oss. Dom rullade ner rutan, och OMG, DÄR SATT.........


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


mähähähähä, vem kan det ha varit?! :).

ni får mer imorron :D.

kommentera :D.









Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0