if we're meant to be, we will meet again! chapter 73
Tillbaka blick från förra:
- JOHANNA!!!!!!!
- LINA!!!!!!
- VAFAN, VAR TOG DU VÄGEN? ALLA SITTER BORTA PÅ STRANDEN, JAG TRODDE DU VAR PÅKÖRD. VAFAN!!!!
- JA, MEN JAG VAR PÅ ANDRA SIDA TROTTOAREN NÄR DEN BILEN KOM! OCH VARFÖR SKRIKER VI?!
- JAG VET INTE. så började vi skratta
Efter ett tag när vi hade suttit på trottoaren, kom det en limo och parkerade framför oss. Dom rullade ner rutan, och OMG, DÄR SATT.........
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
OMG, JAG JAG KUNDE INTE TRO DET. MEN DÄR SATT FAKTIST, HELT SERIÖST, JEDWARD!!! OMG!!!
- Lina, andas normalt igen! sa Johanna
- Hejsan tjejer, vill ni hoppa in? sa dom
- Om det är okej, så visst. sa jag när jag hade lugnat ner mig lite
När vi kom in i limon, så satte vi oss mittemot James, Logan och Kendall.
- Heeeeeej tjejer! sa dom tre i kör
- HEJ!!! sa både jag och Johanna
- Hur är det med er då? sa dom och log som fån
- Dåligt som fan, sa jag och höll nästan på att gråta igen
- Varför det? sa Logan och trängde sig emellan så han kunde sitta brevid mig och John och Edward
- För.. Carlos träffade hon där Nicole igen, och jag blev så trött på det, ås jag gjorde slut med han. Han har träffat henne i smyg. Och förra gången det hände, när vi redade upp det, så LOVADE han att aldrig igen göra det. Men jodå, han gjorde det. sa jag och fällde en tår
Logan la armen om mig, och jag torkade bort tåren.
- Men, nu är vi inte här för att gråta, right? Det måste vatt något planerat i det här va? Eller? sa jag nyfiket
- Well, alltså.. Ja, det var planerat. Att du skulle få träffa dom Lina. Vi trodde du var på stranden när vi såg alla andra, men du var inte där, så vi skulle egentligen bara åka och vända, men sen hittade vi er här. Så vi tänkte, vi tar upp er, sa dom och log
Vi satt och snackade en stund. Jag satt och snackade med John och Edward. Dom var verkligen helsköna. Dom var så snälla, och lixom inte som andra kända, dom var mer, down to earth lixom.
Jag tror vi satt och snackade i runt 3 timmar, tills jag fick ett sms.
Jag tog upp telefonen, och leéndet på mina läppar försvann. Det stog CarlosÄlskling på skärmen. Skulle jag öppna det? Jag gjorde det iallfall
* Lina, älskling, vi behöver prata. Om det här som har hänt! Hör av dig så snabbt som! ;* xx *
Men aldrig att jag tänkte svara på det där.
Jag stängde ner smset och fortsatte prata med dom.
Klockan tickade på, och den hade hunnit bli 11. Jag fick ett sms av mamma.
* Och var håller du hus? Kom hem nu, med bilen också! Kram *
* Kommer hem nu. xxx *
Fan med, bilen!!!
- Grabbar, kör tillbaka oss till min bil. Snabbt! Och jag måste vara hemma nu!
- Klockan är fan redan 11! Jag måste med vara hemma! sa Johanna och började skratta sen
När vi kom fram till min bil, så hoppade jag och Johanna in i den.
- Tack för en jätte bra kväll killar! Det har varit jätte skoj!
- Tack själva!
Vi körde iväg, och jag släppte av Johanna hemma hos henne!
- Hejdå! Och du, vi synes imorron va? frågade jag
- Ja, det kan vi! Hejdå! svarade Johanna sen
Johannas perspektiv:
Haha, hoppas inte mamma är arg nu bara.
Jag gick upp för trappan och öppnade dörren försiktigt. Stängde den igen lika försiktigt när jag hade kommit in.
Jag kikade in i köket, fan. Där satt mamma, pappa, och Justin. Vafan skulle jag göra nudå?
Jag tog av mig skorna försiktigt. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen nu. Jag ville inte ha Justin här. Helst hade jag bara velat skrika försvinn, men det kunde jag inte, inte nu när mamma och pappa med satt i köket.
Jag kände att jag var påväg att börja gråta, och det ville jag inte det heller. Jag satte mig ner på golvet, och började stor gråta. Det kom floder från ögonen.
Jag hörde fotsteg vid sidan om mig, och sen någon som satte sig ner på huk brevid mig. Jag tittade upp, och mötte Justins söta ansikte. Han var röd runt ögonen, så han hade med gråtit. Och då visste nog mamma och pappa vad som hade hänt också. Då kunde jag inte låtsas att allt var bra. Då kunde jag inte sitta uppe på mitt rum och gråta, och sen när jag gick ner, så kundej ga bara skylla på att jag hade tittat på en sorglig film. Då hade jag ingenting att skylla på. Jag var rädd just nu, jag vet inte för vad. Kanske att jag skulle förlåta Justin förlätt. För jag tänkte inte förlåta honom, inte nu. Just nu kändes det som om att jag aldrig skulle förlåta honom. Det känns inte som om han är den Justin jag blev kär i.
Och hur kunde jag egentligen, bli kär i popstjärnan Justin Bieber. Det måste fan bara vara en dröm.
Från början vad jag bara en helt vanligt skol tjej, som tyckte om att spela gitarr och lyssna på Justin. Just nu, tycker jag fortfarande om att spela gitarr, men jag står i en studio ganska några gånger i veckan, och är tillsammans med Justin. Eller ja, jag VAR tillsammans med honom.
Jag tittade upp på Justin igen. Det rann tårar från hans ögon, ner på kinderna på honom.
Jag mådde så dåligt av att se honom sådär. Jag ville bara krama om honom, men jag kunde inte.
Justin la armen om mig, och viskade mig i örat
- Jag har berättat allt för dina föräldrar, jag har berättat vilken dålig pojkvän jag är. Dom vet allt nu. Jag berättade inte allt för dig på den där bänken. Det var en grej, som jag inte berättade. Du kan fråga dom. Dom vet vad det var jag inte berättade! Johanna, jag är så sjukt ledsen att jag har gjort såhär mot dig. Du hade mått bättre utan mig, redan från början! Men du ska veta, att jag älskar dig, så jävla mycket! Du är verkligen min ängel!
Jag började gråta ännu mer efter det. Jag kramade om Justin, men sen tryckte jag honom ifrån mig igen, och sprang upp på mitt rum.
Justin visste inte att jag visste det han inte hade berättat.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta går bara utför..
Det blev inte jätte långt, eftersom jag skrev ett igår med ;p.
Kommentera :D.
- JOHANNA!!!!!!!
- LINA!!!!!!
- VAFAN, VAR TOG DU VÄGEN? ALLA SITTER BORTA PÅ STRANDEN, JAG TRODDE DU VAR PÅKÖRD. VAFAN!!!!
- JA, MEN JAG VAR PÅ ANDRA SIDA TROTTOAREN NÄR DEN BILEN KOM! OCH VARFÖR SKRIKER VI?!
- JAG VET INTE. så började vi skratta
Efter ett tag när vi hade suttit på trottoaren, kom det en limo och parkerade framför oss. Dom rullade ner rutan, och OMG, DÄR SATT.........
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
OMG, JAG JAG KUNDE INTE TRO DET. MEN DÄR SATT FAKTIST, HELT SERIÖST, JEDWARD!!! OMG!!!
- Lina, andas normalt igen! sa Johanna
- Hejsan tjejer, vill ni hoppa in? sa dom
- Om det är okej, så visst. sa jag när jag hade lugnat ner mig lite
När vi kom in i limon, så satte vi oss mittemot James, Logan och Kendall.
- Heeeeeej tjejer! sa dom tre i kör
- HEJ!!! sa både jag och Johanna
- Hur är det med er då? sa dom och log som fån
- Dåligt som fan, sa jag och höll nästan på att gråta igen
- Varför det? sa Logan och trängde sig emellan så han kunde sitta brevid mig och John och Edward
- För.. Carlos träffade hon där Nicole igen, och jag blev så trött på det, ås jag gjorde slut med han. Han har träffat henne i smyg. Och förra gången det hände, när vi redade upp det, så LOVADE han att aldrig igen göra det. Men jodå, han gjorde det. sa jag och fällde en tår
Logan la armen om mig, och jag torkade bort tåren.
- Men, nu är vi inte här för att gråta, right? Det måste vatt något planerat i det här va? Eller? sa jag nyfiket
- Well, alltså.. Ja, det var planerat. Att du skulle få träffa dom Lina. Vi trodde du var på stranden när vi såg alla andra, men du var inte där, så vi skulle egentligen bara åka och vända, men sen hittade vi er här. Så vi tänkte, vi tar upp er, sa dom och log
Vi satt och snackade en stund. Jag satt och snackade med John och Edward. Dom var verkligen helsköna. Dom var så snälla, och lixom inte som andra kända, dom var mer, down to earth lixom.
Jag tror vi satt och snackade i runt 3 timmar, tills jag fick ett sms.
Jag tog upp telefonen, och leéndet på mina läppar försvann. Det stog CarlosÄlskling på skärmen. Skulle jag öppna det? Jag gjorde det iallfall
* Lina, älskling, vi behöver prata. Om det här som har hänt! Hör av dig så snabbt som! ;* xx *
Men aldrig att jag tänkte svara på det där.
Jag stängde ner smset och fortsatte prata med dom.
Klockan tickade på, och den hade hunnit bli 11. Jag fick ett sms av mamma.
* Och var håller du hus? Kom hem nu, med bilen också! Kram *
* Kommer hem nu. xxx *
Fan med, bilen!!!
- Grabbar, kör tillbaka oss till min bil. Snabbt! Och jag måste vara hemma nu!
- Klockan är fan redan 11! Jag måste med vara hemma! sa Johanna och började skratta sen
När vi kom fram till min bil, så hoppade jag och Johanna in i den.
- Tack för en jätte bra kväll killar! Det har varit jätte skoj!
- Tack själva!
Vi körde iväg, och jag släppte av Johanna hemma hos henne!
- Hejdå! Och du, vi synes imorron va? frågade jag
- Ja, det kan vi! Hejdå! svarade Johanna sen
Johannas perspektiv:
Haha, hoppas inte mamma är arg nu bara.
Jag gick upp för trappan och öppnade dörren försiktigt. Stängde den igen lika försiktigt när jag hade kommit in.
Jag kikade in i köket, fan. Där satt mamma, pappa, och Justin. Vafan skulle jag göra nudå?
Jag tog av mig skorna försiktigt. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen nu. Jag ville inte ha Justin här. Helst hade jag bara velat skrika försvinn, men det kunde jag inte, inte nu när mamma och pappa med satt i köket.
Jag kände att jag var påväg att börja gråta, och det ville jag inte det heller. Jag satte mig ner på golvet, och började stor gråta. Det kom floder från ögonen.
Jag hörde fotsteg vid sidan om mig, och sen någon som satte sig ner på huk brevid mig. Jag tittade upp, och mötte Justins söta ansikte. Han var röd runt ögonen, så han hade med gråtit. Och då visste nog mamma och pappa vad som hade hänt också. Då kunde jag inte låtsas att allt var bra. Då kunde jag inte sitta uppe på mitt rum och gråta, och sen när jag gick ner, så kundej ga bara skylla på att jag hade tittat på en sorglig film. Då hade jag ingenting att skylla på. Jag var rädd just nu, jag vet inte för vad. Kanske att jag skulle förlåta Justin förlätt. För jag tänkte inte förlåta honom, inte nu. Just nu kändes det som om att jag aldrig skulle förlåta honom. Det känns inte som om han är den Justin jag blev kär i.
Och hur kunde jag egentligen, bli kär i popstjärnan Justin Bieber. Det måste fan bara vara en dröm.
Från början vad jag bara en helt vanligt skol tjej, som tyckte om att spela gitarr och lyssna på Justin. Just nu, tycker jag fortfarande om att spela gitarr, men jag står i en studio ganska några gånger i veckan, och är tillsammans med Justin. Eller ja, jag VAR tillsammans med honom.
Jag tittade upp på Justin igen. Det rann tårar från hans ögon, ner på kinderna på honom.
Jag mådde så dåligt av att se honom sådär. Jag ville bara krama om honom, men jag kunde inte.
Justin la armen om mig, och viskade mig i örat
- Jag har berättat allt för dina föräldrar, jag har berättat vilken dålig pojkvän jag är. Dom vet allt nu. Jag berättade inte allt för dig på den där bänken. Det var en grej, som jag inte berättade. Du kan fråga dom. Dom vet vad det var jag inte berättade! Johanna, jag är så sjukt ledsen att jag har gjort såhär mot dig. Du hade mått bättre utan mig, redan från början! Men du ska veta, att jag älskar dig, så jävla mycket! Du är verkligen min ängel!
Jag började gråta ännu mer efter det. Jag kramade om Justin, men sen tryckte jag honom ifrån mig igen, och sprang upp på mitt rum.
Justin visste inte att jag visste det han inte hade berättat.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta går bara utför..
Det blev inte jätte långt, eftersom jag skrev ett igår med ;p.
Kommentera :D.
Kommentarer
Trackback
