justiinbiieberstorys

Tillbaka blick från förra:

- Heeeeeeeeej! sa dom i kör
- Heeeeeej ! sa jag och log
- Vad ska vi göra idag?
- Vi sticker till parken, jag ska bara ta mina nycklar och min mobil.

Jag gick in i huset och tog min mobil och nycklarna, sen stack vi till parken.
Vi åt glass, gick runt och matade ankorna som var där. Sen satte vi oss på en bänk och började prata och skratta. Jag fick syn på Carlos, och han såg mig med. Han såg sårad ut.


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



Jag kände mig elak. Jag vet inte varför, för det var ju han som var elak mot mig, right? Så jag borde ju inte känna skuldkänslor? Eller borde jag det?

I vilket fall som helst, så gick dagen riktigt snabbt.
Carlos hade skickat några sms, men jag brydde mig inte om vad det stog i dom, så jag raderade dom med detsamma istället.

Min och grabbarnas dag slutade rättså roligt.
Vi var på ett nöjesfält och lekte runt. Vi åkte berg och dal banor. Det var nog det roligaste på hela dagen. Eller egentligen så var det roligaste på hela dagen, att bara träffa killarna igen.

Vi hade nu kommit hem till mig efter en hel dag på massa olika random ställen.

- Hejdå grabbar, vi får synas snart igen! sa jag och vinkade medans dom körde iväg

Jag gick in och upp till badrummet.
Jag kollade mig i spegelen. Jag såg själv att jag inte såg glad ut.
Jag drog av mig kläderna och hoppade in i duschen. När jag tvättade håret, så blundade jag. Och sen var det precis som om musik började spelas. Jag drömde mig iväg till en plats, där det inte var några bekymmer överhuvudtaget.
Efter en stund, så skakade jag på mig, och jag insåg att det var min mobil som ringde. Jag duschade klart och sen tog jag på mig handuk runt kroppen och handuk runt håret. Jag tog upp min iPhone efter att ha torkat händerna på en annan handuk så att mobilen inte skulle bli blöt.
Jag gick in till mitt rum och satte mig i sängen. Jag kollade på mobilen, 3 missade samtal. Det va 2 från Johanna, och ett från... JUSTIN?!

Jag tänkte inte mer på det utan torkade mig och drog på mig en bh ett par trosor, mjukisbyxor och ett linne.
Jag satte mig vid datan och gick in på twitter, det var inget skojigt som hade hänt.
Precis när jag skulle gå ut från mitt rum och ner i köket, så ringde telefonen igen.

- Aaa det är Lina?
- Lina! Det är Justin
- Haj, sorry att jag inte svarade innan, var i duschen. Men vad är det du vill?
- Jo, jag undrar om du vet var Johanna är?
- Är hon inte hemma?
- Hon öppnar inte, och hon svarar inte när jag ringer heller.

Det bev tyst ut luren efter ett tag, och rättsom det var, så ringde hem telefonen.

- Du Justin, vänta lite, det ringer på hemtelen. Stanna kvar i luren.

Jag sprang ner och tog det.

- Aaa det är Lina?
- Haj Lina, det är Johanna! Jag undrar bara var du är?
- Jag är hemma? sa jag och skrattade lite
- Okej. Du... Justin har typ ringt mig hela dan, och jag vill inte svara. Men det känns så hemskt.
- Men, du måste ju snacka med han?
- Ja, men.. Jag vet inte.
- Ring honom?
- Tycker du det?
- Ja, det tycker jag.
- Då gör jag det, fast ikväll.
- Ring honom om 4 timmar. Vid 8.
- Okej, då gör jag det!
- Gör det!
- Bra, kram!
- Kram.

Jag la på, och sprang upp och tog min mobil igen.

- Så, hej igen!
- Hej, vem var det?
- Johanna..
- Åååh,
- Ja, men hon kommer ringa dig ikväll nån gång. Men låtsas som om du inte vet om det!
- Okej.
- Men var det nått mer du ville ha hjälp med? Eller vad man ska säga?
- Nej, det var det nog inte. Tack!
- Det är lugnt.

Vi la på och jag tog, jag la mobilen i fickan och gick ner och tog en macka. Sen gick jag in till tv:n och satte mig där och kollade på Spongebob.

Efter ett tag så somnade jag i soffan, och vaknade när mamma och pappa kom hem.


Johannas perspektiv:


Okej, nu är jag nervös.
Jag vet inte om jag ska ringa, eller om jag inte ska? Om jag ska ringa, så ska jag ringa om 10 minuter. JAG VET INTE HUR JAG SKA GÖRA!!!
Jag satt uppe på mitt rum, och det vände och vred sig i magen.

När klockan slog 8, så tog jag upp telefonen, och slog in Justin nummer. Andades ut, 2-3 gånger, innan jag klickade på Grön Lur.
Det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet på mig.

- Det är Justin.

Jag blev tyst, jag visste inte vad jag skulle säg. Att bara få höra hans underbara röst räckte att kunna säga miljontals ord om hur mycket jag älskar han och om hur mycket han betyder. Men jag kunde inte.

- Hallå? sa han en gång till

Jag tog ett antetag till, och sedan började jag prata lite.

- Det är Johanna..
- Hej.
- Ja, du ringde innan, tänkte om det var nått viktigt?
- Jo, alltså.... Jag vill inte ha det såhär. När jag ser dig på stan, och massa sånt så mår jag så jävla dåligt, så det finns fan inte. Jag vill inte ha det såhär.
- Justin, detta kommer ALDRIG gå att ändra på. Jag har gett dig dina chanser. Det kanske är dax att du ser upp och tänker lite på vad du gör. Du lovade fan mig att aldrig träffa henne igen. VARJE GÅNG HAR JAG FÖRLÅTIT DIG, OCH ALLT HAR VATT OKEJ IGEN. MEN DETTA VAR FAN SISTA GÅNGEN.
- Johanna snälla..
- Nej, jag är trött på dig, och dina ursäkter. Jag är trött på allt du gör. Jag hatar dig Justin, och jag hatar allt du har. Allt.
- Men,
- Inga men. Yeah it's over, my last move is to unfriend you.










Sen klickade jag och började stor tjuta. Jag är så jävla arg, och så jävla trött på allt han gör. GAAAH!!!
Jag kvävde mitt skrik i kudden som var helt blöt av tårar också. Mamma kom uppspringandes och frågade vad som hade hänt

- Jo, jag pratade med Justin. Och allt han ville vara och säga förlåt, och att han mår jätte dåligt utav att se mig. Att han vill ha tillbaka mig osv osv osv...
- Men lilla gumman. Du måste åka och träffa honom, och prata med honom så istället. Du vet, ansikte mot ansikte.
- Men jag vill ju inte träffa honom.
- Faktum är, att han är nere i hallen nu.

Det kändes som hjärtat stannade i bröstet på mig. Jag höll andan.
Jag nöp mig själv i armen, men det var ingen dröm. Det var på riktigt.
Jag var tvungen att gå ner, och prata med Justin. För han stog i våran hall, just nu.

Jag kollade upp på mamma när jag stog i dörr karmen ut från mitt rum. Hon satt kvar i sängen och skulle vänta. Det kändes egentligen inte alls bra att mamma ens var kvar i huset när vi skulle snacka. Så mamma gick ner först. Jag bytte även kläder från jeans och ett linne, till ett linne och min OnePiece. Innan jag gick ner, så andades jag ut och in några gånger.
Jag såg säkert ut som skit, eftersom jag inte hade smink eller nått sånt på mig.

Jag gick nerför trappan och kollade i hallen, han skor stog på golvet, men han var inte där. Så jag gick in i vardagsrummet för att vänta på honom om han kanske var på toaletten. Men istället så möter jag ett gulligt ansikte.
Justin satt i soffan. Han hade gråtit, det hade man kunnat se på långt avstånd.

Jag satte mig i 2 sits soffan och kollade ner i knäet. Det blev så pinsamt med att han tittade på mig, och att jag tittade upp på han så vi fick ögonkontakt. Även fast jag tittade ner, snabbt igen.

- Jaha.. sa Justin

Jag visste verkligen inte vad jag skulle säg, men jag kunde ju inte bara sitta där helt tyst.

- Aaa.. var det enda jag fick fram
- Jo, jag sa ju på telefon att jag inte ville ha det såhär längre,
- Aa, du sa det.. sa jag lite irriterat
- Och jo, jag tänkte om vi kanske skulle kunna börja om som.. Ja du vet.. Vänner?

Hela min värld stannade upp. Jag kände på mig att något sånt skulle komma upp. Men jag vill ju liksom inte börja om som vänner, jag vill ju ha Justin, som bara min. Men jag vill samtidigt inte förlåta honom.

- Justin.. Alltså jag är ledsen, men jag tror inte att det kommer funka.
- Vadå inte funka?
- Ja, men tänk lite på vad vi har byggt upp med varann. Tillitd du vet? Vi var fan bästavänner Justin? Man kan inte bara börja om. Det blir inte bra.

Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Dom blev bara fler och fler. Jag tog upp benen i soffan och tryckte ansiktet mot knäna.
Jag kände sen hur Justin reste sig upp och satte sig brevid mig. Han la armen om mig. Jag tittade upp på honom, rätt in i hans djupa ögon. Dom var inte djupa med lycka, som dom alltid brukade vara annars, dom var djupa av sorg.

Jag kramade om Justin. Jag slängde mig runt halsen på honom, och kramade honom så hårt jag kunde.
Jag drog djupa andetag för att känna hans doft. Den var underbar.
Han viskade mig i örat

- Det känns bra, att få en kram, med värme, av den man älskar mest. Det känns, tja... Bäst helt enkelt.

Jag tänkte lite på det han sa, och han hade rätt.. Det kändes bäst.
Jag viskade tillbaka i till honom

- Justin, jag älskar dig. När jag sa att jag hatade dig, så menade jag inte det. Men du vet, det känns rätt att säg så när det är nån man är ovänn med. Men, jag älskar dig, sjukt jävla mycket. Och, du kanske kan få en chans till. Men sumpar du den, så är det slut, föralltid. Det är liksom inget att snacka om då. Så kommer jag aldrig förlåta dig. Eller ja, jag kommer aldrig förlåta dig nu heller. Men, du kan få en chans till.

Jag kände hur Justins grepp om min rygg blev hårdare. Sen släppte han igen, och kollade in i mina ögon.

- Jag lovar!

Jag kollade in i hans ögon, som var inte sorgsna längre, dom såg, lättade ut på nått sett.
Jag kramade om Justin en gång till, och sen kysste jag han, på kinden.


Linas perspektiv:


- Nämen gumman, hur länge har du legat här och sovit? kom mamma och frågade mig
- Jag har faktist inte en enda aning.

Jag satte mig upp och kollade på klockan, den var halv 10 på kvällen, jag undrar om Johanna ringde Justin.

Jag ställde mig upp och skulle gå upp till mitt rum, när pappa stannade mig.

- Du har en grej du MÅSTE göra först.
- Vad?
- Gå ut och ställ dig på trappen,
- Men varför det?
- För jag säger det.

Jag gick ut och ställde mig på trappan.
Jag såg att Carlos var påväg mot mig. Jag ville inte snacka med han, så jag skulle öppna dörren igen. Men den var låst. Jag såg hur pappa flinade mot mig, och sen pekade allvarligt mot Carlos. Han ville att vi skulle lösa det.

- Lina!! halvskrek Carlos
- Hej.

Han tog med mig ner från trappan och vi satte oss på en bänk som vi hade i trägården.

- Jo, allt detta som har hänt. Jag vill inte att det ska vara så.
- Det vill inte jag heller Carlos, men jag är trött på att du gjorde så, du träffade Nicole.
- Nej, jag vet, och det var dumt gjort av mig. Jag vet det. Men det gör så in i helvetes ont i mig, när jag ser dig med andra. Andra killar, och andra överhuvud taget. Och, jag har denna till dig.

Carlos tog fram en ros, och sen var det ett kort som hände på den.
Det var ett kort som han hade printat ut på mig och han.

Jag vände mig mot Carlos och kramade honom.

- Carlos, jag älskar dig. Men du ska veta, att detta är din sista chans.
- Jag lovar!

Sen kysste han mig.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


WIHOOOO!!


MEN!! Ni ska veta att dramat inte är slut än, vänta tills imorron, så får ni se vad som händer sen!.

kommentera! :D.