if we're meant to be, we will meet again! chapter 74
Tillbaka blick från förra:
Jag tittade upp på Justin igen. Det rann tårar från hans ögon, ner på kinderna på honom.
Jag mådde så dåligt av att se honom sådär. Jag ville bara krama om honom, men jag kunde inte.
Justin la armen om mig, och viskade mig i örat
- Jag har berättat allt för dina föräldrar, jag har berättat vilken dålig pojkvän jag är. Dom vet allt nu. Jag berättade inte allt för dig på den där bänken. Det var en grej, som jag inte berättade. Du kan fråga dom. Dom vet vad det var jag inte berättade! Johanna, jag är så sjukt ledsen att jag har gjort såhär mot dig. Du hade mått bättre utan mig, redan från början! Men du ska veta, att jag älskar dig, så jävla mycket! Du är verkligen min ängel!
Jag började gråta ännu mer efter det. Jag kramade om Justin, men sen tryckte jag honom ifrån mig igen, och sprang upp på mitt rum.
Justin visste inte att jag visste det han inte hade berättat.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag slängde mig i sängen och började störtgråta. Jag ville inte ha det såhär.
Jag hörde att dörren stängdes där nere, så jag gick till mitt fönster och tittade ner på biluppfarten. Justin gick mot sin bil. Han vände sig om och kollade upp på mig och då började jag gråta ännu mer, jag trillade ihop, och började gråta stora floder. Jag ställde mig upp, och Justin stog och tittade på mig, han grät han med.
Jag la händerna på glaset.
Glaset hade blivit immigt, så jag skrev ''I <3 U''. Justin gjorde ett hjärta tillbaka sen hoppade han in i bilen. Men han började inte köra. Han slog huvudet i ratten och slog näven i fönstret.
Varför var livet så komplicerat just nu? Det är ju fan inte såhär jag vill ha det.
Nästa morgon, så ringde min mobil, det stog SouljaMan på skärmen. HAHA, SouljaMan, SouljaBoy, fattar ni? Inte?! Never mind.
- Aa det är Johanna?
- Yoo, Det är Soulja.. Jo, kom till studion, vi måste skriva lite musik.
- Sure, kommer på direkten.
Jag gick in i min garderob och drog på mig ett linne och ett par mjukisbyxor.
Jag tog min väska som stog på golvet och packade ner ett block, en bläckpenna och lite tuggummi också vidare. Sen tog jag bilnycklarna och mobilen och stack ner till hallen.
- MAMMA!! JAG STICKER TILL STUDION NU!!
- OKEJ! KOM HEM VID 5!
- OKEJ, PUSS!
Jag sprang ut till min Range Rover och startade den, backade ut den och körde till studion. Jag var tvungen att köra in till Wal-Mart och köpa mer tuggummi för jag det var inte fler i det jag packade ner i väskan.
Jag sprang in lite snabbt. Det var några fans som ville ta bilder och ha en autograf, så jag gav dom det och sen sprang jag och tog tuggummina och betala och stack ut till bilen och körde till studion.
Jag sprang in till studio rummet där Soulja satt. Där satt även Jasmine V.
- HEEEEJ!!! skrek jag och dom tittade förvånat på mig
- HEEEEJ!!! skrek Jasmine tillbaka och gav mig en kram
- Yooo. sa Soulja coolt, eller ja, han försökte vara cool
Vi satt och skrev lite på några låtar, och sen började jag och Jasmine prata om vad vi skulle göra för låt. Vi hade ingen riktig aning, så vi frågade om råd till Soulja. Han gav oss några bra råd, och vi började skriva lite på en låt.
Efter ett tag så ringde Souljas mobil så han stack ut från rummet. Vi var rättså nyfikna på vem det var, så vi gick till dörren och öppnade den lite grann och hörde lite vad han sa.
Det var något i stil med
- Nej men du kan inte komma nu. Johanna är här. Det går inte nu. Nej! Jag vet att ni har gjort slut och allt det där tramset......
Jag ville inte höra mer efter det, för jag visste det var Justin han pratade. Jag tog tag i mig själv, och skulle inte börja gråta. Jag svalde gråten, och fick kväljningar.
När Soulja kom in igen, så såg han att jag inte mådde så värst bra.
- Eeey, hur är det med dig?
- Nja, sådär. sa jag och kollade sedan på klockan den var kvart i 5, se sa jag. Jag måste dra hem nu. Sorry, men vi hörs imorron va?
- Jadå, kör försiktigt.
Jag gick ut från studio rummet och satte i mitt headset och sen gick jag till ytterdörren av lokalen, utanför så satt det en kille, men jag bara sjöng ''Yeah it's over, my last move is to unfriend you.''
Jag kollade bak på killen, det var inte en vanlig kille, det var Justin. Skit.
- Johanna! ropade han efter mig
Jag vände mig om och väntade på honom, för han gick närmare mig.
- Det känns som om vi behöver prata.
- Då vill jag veta om vad ?
- Om det som händer just nu. Det är väl inte såhär vi ska ha det?
- Justin, ta inte detta personligt, men det är ditt fel. Alltihop.
- Ja, och jag är jävligt ledsen. Men gjort är gjort. Jag kan inte ändra på det.
- Nej, men du kunde struntat i att göra det överhuvudtaget. jag kände hur tårarna började komma
- Ja, men nu gjorde jag det. Kan vi inte bara lägga det bakom oss? sa Justin och torkade bort en av tårarna som rann ner på min kind
Jag började gråta jätte mycket, och Justin drog mig intill honom. Det kändes bra att känna hans värme. Men han kunde bara glömma att jag hade förlåtit honom.
Jag ställde mig på tå, som om jag skulle kyssa honom. Men istället viskade jag han i örat
- Jag kommer aldrig kunna glömma detta Justin. Det är en grej som jag inte kommer kunna förlåta dig för. Jag är ledsen.
Jag ställde mig vanligt igen och tittade han i ögonen och tårarna började rinna ner för hans kinder. Han skulle precis säg nått när jag satte mitt finger på hans läpp.
- Ssshhh, säg inget. Jag vet hur du tycker, hur du tänker och hur du mår. Jag mår precis lika dant. Men du ska veta, att jag älskar dig, men jag kommer aldrig att förlåta dig.
Jag ställde mig på tå igen och kysste han på kinden, sen hoppade jag in i bilen och körde iväg.
Linas perspektiv:
Jag vaknade runt 2. Det kändes skönt att bara slappa idag.
Jag gick in i min garderob och drog på min OnePiece. Inne i garderoben hade jag bilder på img och Carlos. Jag tänkte riva ner dom, men jag gjorde aldrig det.
Jag gick ner till köket och rostade mackor. Och åt upp dom lite snabbt.
Jag hade jätte tråkigt så jag gick och satte mig vid tv:n och slog på nickelodeon. Det var gamla avsnitt av Big Time Rush. Jag slog genast av den.
Jag tog fram mobilen. Jag hade fått 4 sms. 2 av Johanna, ett från Jedward, och ett från Carlos.
Jag öppnade dom från Johanna först. Det stog samma saker i båda.
* Film ikväll, vid 8? :)<3. xx*
Jag svarade lite snabbt
* Ja förfan :D<3. xx*
Jag klickade in på nästa som var från grabbarna.
* Heeeeeeeeeey tjejen. Hur är det? Lust att hitta på något imorron? :). xx John&Edward *
* Heeeeeey grabbar :D. Jodå, det kunde väl varit bättre. Sure. Men vi hörs av imorron på morgonen :D. xx *
Det sista smset som var från Carlos, ville jag egentligen inte öppna. Men jag gjorde det iallafall.
* Titta ut genom fönstret *
Nu blev jag lite rädd. Vad hade han nu gjort?
Jag tittade ut genom fönsret, där hade han lagt ut en banderoll som det stog ''I love you Lina <3'' på.
Sen såg jag att han stog bakom häcken längst borta vid postlådan. Han fick syn på mig, och tog upp mobilen.
Det surrade till i min mobil
* Öppna dörren *
Jag gick till dörren och öppnade den. Det stog en vas med röda rosor där. Jag tog upp kortet, det stog såhär på det
Jag kollade upp mot honom, och han gick mot mig. Han kom upp på trappan.
- Lina, min kärlek till dig, är oförstör bar. Jag kommer aldrig sluta älska dig!
En tår rann ner för min kind. Carlos torkade bort den och kramade om mig.
Det kändes inte bra, jag kunde inte förlåta han.
- Carlos, jag kan inte förlåta dig, vi kan inte lägga detta bakom oss. Det går inte! Jag älskar dig med, det gör jag. Men jag kan inte förlåta dig! Jag är ledsen.
Han fick en besviken blick i ögonen, och fällde en tår sen gick han ner för trappan och bort till sin bil, och körde.
Det kändes rättså skönt att få allt det där sagt.
Klockan hade nu blivit 8 och Johanna kom hem till mig. Vi satte oss och tittade på film.
Sen gick vi och la oss.
Vid klockan 10 nästa morgon, så behövde Johanna sticka hem. Och jag låg kvar i sängen med datan i knäet. Sen fick jag ett sms av killarna.
* Vi ör utanför ditt hus nu, kom ner och öppna :D. *
Jag fick lite smått panik, så jag drog på mig min andra OnePiece. Gick ner till dörren och öppnade dörren.
- Heeeeeeeeej! sa dom i kör
- Heeeeeej ! sa jag och log
- Vad ska vi göra idag?
- Vi sticker till parken, jag ska bara ta mina nycklar och min mobil.
Jag gick in i huset och tog min mobil och nycklarna, sen stack vi till parken.
Vi åt glass, gick runt och matade ankorna som var där. Sen satte vi oss på en bänk och började prata och skratta. Jag fick syn på Carlos, och han såg mig med. Han såg sårad ut.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
detta.. det går... både bra och dåligt, eller?!
långt kapitel idag :D.
kommentera! :D.
Jag tittade upp på Justin igen. Det rann tårar från hans ögon, ner på kinderna på honom.
Jag mådde så dåligt av att se honom sådär. Jag ville bara krama om honom, men jag kunde inte.
Justin la armen om mig, och viskade mig i örat
- Jag har berättat allt för dina föräldrar, jag har berättat vilken dålig pojkvän jag är. Dom vet allt nu. Jag berättade inte allt för dig på den där bänken. Det var en grej, som jag inte berättade. Du kan fråga dom. Dom vet vad det var jag inte berättade! Johanna, jag är så sjukt ledsen att jag har gjort såhär mot dig. Du hade mått bättre utan mig, redan från början! Men du ska veta, att jag älskar dig, så jävla mycket! Du är verkligen min ängel!
Jag började gråta ännu mer efter det. Jag kramade om Justin, men sen tryckte jag honom ifrån mig igen, och sprang upp på mitt rum.
Justin visste inte att jag visste det han inte hade berättat.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag slängde mig i sängen och började störtgråta. Jag ville inte ha det såhär.
Jag hörde att dörren stängdes där nere, så jag gick till mitt fönster och tittade ner på biluppfarten. Justin gick mot sin bil. Han vände sig om och kollade upp på mig och då började jag gråta ännu mer, jag trillade ihop, och började gråta stora floder. Jag ställde mig upp, och Justin stog och tittade på mig, han grät han med.
Jag la händerna på glaset.
Glaset hade blivit immigt, så jag skrev ''I <3 U''. Justin gjorde ett hjärta tillbaka sen hoppade han in i bilen. Men han började inte köra. Han slog huvudet i ratten och slog näven i fönstret.
Varför var livet så komplicerat just nu? Det är ju fan inte såhär jag vill ha det.
Nästa morgon, så ringde min mobil, det stog SouljaMan på skärmen. HAHA, SouljaMan, SouljaBoy, fattar ni? Inte?! Never mind.
- Aa det är Johanna?
- Yoo, Det är Soulja.. Jo, kom till studion, vi måste skriva lite musik.
- Sure, kommer på direkten.
Jag gick in i min garderob och drog på mig ett linne och ett par mjukisbyxor.
Jag tog min väska som stog på golvet och packade ner ett block, en bläckpenna och lite tuggummi också vidare. Sen tog jag bilnycklarna och mobilen och stack ner till hallen.
- MAMMA!! JAG STICKER TILL STUDION NU!!
- OKEJ! KOM HEM VID 5!
- OKEJ, PUSS!
Jag sprang ut till min Range Rover och startade den, backade ut den och körde till studion. Jag var tvungen att köra in till Wal-Mart och köpa mer tuggummi för jag det var inte fler i det jag packade ner i väskan.
Jag sprang in lite snabbt. Det var några fans som ville ta bilder och ha en autograf, så jag gav dom det och sen sprang jag och tog tuggummina och betala och stack ut till bilen och körde till studion.
Jag sprang in till studio rummet där Soulja satt. Där satt även Jasmine V.
- HEEEEJ!!! skrek jag och dom tittade förvånat på mig
- HEEEEJ!!! skrek Jasmine tillbaka och gav mig en kram
- Yooo. sa Soulja coolt, eller ja, han försökte vara cool
Vi satt och skrev lite på några låtar, och sen började jag och Jasmine prata om vad vi skulle göra för låt. Vi hade ingen riktig aning, så vi frågade om råd till Soulja. Han gav oss några bra råd, och vi började skriva lite på en låt.
Efter ett tag så ringde Souljas mobil så han stack ut från rummet. Vi var rättså nyfikna på vem det var, så vi gick till dörren och öppnade den lite grann och hörde lite vad han sa.
Det var något i stil med
- Nej men du kan inte komma nu. Johanna är här. Det går inte nu. Nej! Jag vet att ni har gjort slut och allt det där tramset......
Jag ville inte höra mer efter det, för jag visste det var Justin han pratade. Jag tog tag i mig själv, och skulle inte börja gråta. Jag svalde gråten, och fick kväljningar.
När Soulja kom in igen, så såg han att jag inte mådde så värst bra.
- Eeey, hur är det med dig?
- Nja, sådär. sa jag och kollade sedan på klockan den var kvart i 5, se sa jag. Jag måste dra hem nu. Sorry, men vi hörs imorron va?
- Jadå, kör försiktigt.
Jag gick ut från studio rummet och satte i mitt headset och sen gick jag till ytterdörren av lokalen, utanför så satt det en kille, men jag bara sjöng ''Yeah it's over, my last move is to unfriend you.''
Jag kollade bak på killen, det var inte en vanlig kille, det var Justin. Skit.
- Johanna! ropade han efter mig
Jag vände mig om och väntade på honom, för han gick närmare mig.
- Det känns som om vi behöver prata.
- Då vill jag veta om vad ?
- Om det som händer just nu. Det är väl inte såhär vi ska ha det?
- Justin, ta inte detta personligt, men det är ditt fel. Alltihop.
- Ja, och jag är jävligt ledsen. Men gjort är gjort. Jag kan inte ändra på det.
- Nej, men du kunde struntat i att göra det överhuvudtaget. jag kände hur tårarna började komma
- Ja, men nu gjorde jag det. Kan vi inte bara lägga det bakom oss? sa Justin och torkade bort en av tårarna som rann ner på min kind
Jag började gråta jätte mycket, och Justin drog mig intill honom. Det kändes bra att känna hans värme. Men han kunde bara glömma att jag hade förlåtit honom.
Jag ställde mig på tå, som om jag skulle kyssa honom. Men istället viskade jag han i örat
- Jag kommer aldrig kunna glömma detta Justin. Det är en grej som jag inte kommer kunna förlåta dig för. Jag är ledsen.
Jag ställde mig vanligt igen och tittade han i ögonen och tårarna började rinna ner för hans kinder. Han skulle precis säg nått när jag satte mitt finger på hans läpp.
- Ssshhh, säg inget. Jag vet hur du tycker, hur du tänker och hur du mår. Jag mår precis lika dant. Men du ska veta, att jag älskar dig, men jag kommer aldrig att förlåta dig.
Jag ställde mig på tå igen och kysste han på kinden, sen hoppade jag in i bilen och körde iväg.
Linas perspektiv:
Jag vaknade runt 2. Det kändes skönt att bara slappa idag.
Jag gick in i min garderob och drog på min OnePiece. Inne i garderoben hade jag bilder på img och Carlos. Jag tänkte riva ner dom, men jag gjorde aldrig det.
Jag gick ner till köket och rostade mackor. Och åt upp dom lite snabbt.
Jag hade jätte tråkigt så jag gick och satte mig vid tv:n och slog på nickelodeon. Det var gamla avsnitt av Big Time Rush. Jag slog genast av den.
Jag tog fram mobilen. Jag hade fått 4 sms. 2 av Johanna, ett från Jedward, och ett från Carlos.
Jag öppnade dom från Johanna först. Det stog samma saker i båda.
* Film ikväll, vid 8? :)<3. xx*
Jag svarade lite snabbt
* Ja förfan :D<3. xx*
Jag klickade in på nästa som var från grabbarna.
* Heeeeeeeeeey tjejen. Hur är det? Lust att hitta på något imorron? :). xx John&Edward *
* Heeeeeey grabbar :D. Jodå, det kunde väl varit bättre. Sure. Men vi hörs av imorron på morgonen :D. xx *
Det sista smset som var från Carlos, ville jag egentligen inte öppna. Men jag gjorde det iallafall.
* Titta ut genom fönstret *
Nu blev jag lite rädd. Vad hade han nu gjort?
Jag tittade ut genom fönsret, där hade han lagt ut en banderoll som det stog ''I love you Lina <3'' på.
Sen såg jag att han stog bakom häcken längst borta vid postlådan. Han fick syn på mig, och tog upp mobilen.
Det surrade till i min mobil
* Öppna dörren *
Jag gick till dörren och öppnade den. Det stog en vas med röda rosor där. Jag tog upp kortet, det stog såhär på det
Lina!
Min kärlek till dig dör när dessa 10 blommorna vissnar. Men var inte orolig, den 10de rosen, är av plast!
Snälla du, jag vet att du inte vill förlåta mig, och jag har varit en riktigt dålig pojkvän. Men kan vi inte lägga det bakom oss? Börja om som vänner?
Jag älskar dig! <3.
Min kärlek till dig dör när dessa 10 blommorna vissnar. Men var inte orolig, den 10de rosen, är av plast!
Snälla du, jag vet att du inte vill förlåta mig, och jag har varit en riktigt dålig pojkvän. Men kan vi inte lägga det bakom oss? Börja om som vänner?
Jag älskar dig! <3.
Jag kollade upp mot honom, och han gick mot mig. Han kom upp på trappan.
- Lina, min kärlek till dig, är oförstör bar. Jag kommer aldrig sluta älska dig!
En tår rann ner för min kind. Carlos torkade bort den och kramade om mig.
Det kändes inte bra, jag kunde inte förlåta han.
- Carlos, jag kan inte förlåta dig, vi kan inte lägga detta bakom oss. Det går inte! Jag älskar dig med, det gör jag. Men jag kan inte förlåta dig! Jag är ledsen.
Han fick en besviken blick i ögonen, och fällde en tår sen gick han ner för trappan och bort till sin bil, och körde.
Det kändes rättså skönt att få allt det där sagt.
Klockan hade nu blivit 8 och Johanna kom hem till mig. Vi satte oss och tittade på film.
Sen gick vi och la oss.
Vid klockan 10 nästa morgon, så behövde Johanna sticka hem. Och jag låg kvar i sängen med datan i knäet. Sen fick jag ett sms av killarna.
* Vi ör utanför ditt hus nu, kom ner och öppna :D. *
Jag fick lite smått panik, så jag drog på mig min andra OnePiece. Gick ner till dörren och öppnade dörren.
- Heeeeeeeeej! sa dom i kör
- Heeeeeej ! sa jag och log
- Vad ska vi göra idag?
- Vi sticker till parken, jag ska bara ta mina nycklar och min mobil.
Jag gick in i huset och tog min mobil och nycklarna, sen stack vi till parken.
Vi åt glass, gick runt och matade ankorna som var där. Sen satte vi oss på en bänk och började prata och skratta. Jag fick syn på Carlos, och han såg mig med. Han såg sårad ut.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
detta.. det går... både bra och dåligt, eller?!
långt kapitel idag :D.
kommentera! :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 73
Tillbaka blick från förra:
- JOHANNA!!!!!!!
- LINA!!!!!!
- VAFAN, VAR TOG DU VÄGEN? ALLA SITTER BORTA PÅ STRANDEN, JAG TRODDE DU VAR PÅKÖRD. VAFAN!!!!
- JA, MEN JAG VAR PÅ ANDRA SIDA TROTTOAREN NÄR DEN BILEN KOM! OCH VARFÖR SKRIKER VI?!
- JAG VET INTE. så började vi skratta
Efter ett tag när vi hade suttit på trottoaren, kom det en limo och parkerade framför oss. Dom rullade ner rutan, och OMG, DÄR SATT.........
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
OMG, JAG JAG KUNDE INTE TRO DET. MEN DÄR SATT FAKTIST, HELT SERIÖST, JEDWARD!!! OMG!!!
- Lina, andas normalt igen! sa Johanna
- Hejsan tjejer, vill ni hoppa in? sa dom
- Om det är okej, så visst. sa jag när jag hade lugnat ner mig lite
När vi kom in i limon, så satte vi oss mittemot James, Logan och Kendall.
- Heeeeeej tjejer! sa dom tre i kör
- HEJ!!! sa både jag och Johanna
- Hur är det med er då? sa dom och log som fån
- Dåligt som fan, sa jag och höll nästan på att gråta igen
- Varför det? sa Logan och trängde sig emellan så han kunde sitta brevid mig och John och Edward
- För.. Carlos träffade hon där Nicole igen, och jag blev så trött på det, ås jag gjorde slut med han. Han har träffat henne i smyg. Och förra gången det hände, när vi redade upp det, så LOVADE han att aldrig igen göra det. Men jodå, han gjorde det. sa jag och fällde en tår
Logan la armen om mig, och jag torkade bort tåren.
- Men, nu är vi inte här för att gråta, right? Det måste vatt något planerat i det här va? Eller? sa jag nyfiket
- Well, alltså.. Ja, det var planerat. Att du skulle få träffa dom Lina. Vi trodde du var på stranden när vi såg alla andra, men du var inte där, så vi skulle egentligen bara åka och vända, men sen hittade vi er här. Så vi tänkte, vi tar upp er, sa dom och log
Vi satt och snackade en stund. Jag satt och snackade med John och Edward. Dom var verkligen helsköna. Dom var så snälla, och lixom inte som andra kända, dom var mer, down to earth lixom.
Jag tror vi satt och snackade i runt 3 timmar, tills jag fick ett sms.
Jag tog upp telefonen, och leéndet på mina läppar försvann. Det stog CarlosÄlskling på skärmen. Skulle jag öppna det? Jag gjorde det iallfall
* Lina, älskling, vi behöver prata. Om det här som har hänt! Hör av dig så snabbt som! ;* xx *
Men aldrig att jag tänkte svara på det där.
Jag stängde ner smset och fortsatte prata med dom.
Klockan tickade på, och den hade hunnit bli 11. Jag fick ett sms av mamma.
* Och var håller du hus? Kom hem nu, med bilen också! Kram *
* Kommer hem nu. xxx *
Fan med, bilen!!!
- Grabbar, kör tillbaka oss till min bil. Snabbt! Och jag måste vara hemma nu!
- Klockan är fan redan 11! Jag måste med vara hemma! sa Johanna och började skratta sen
När vi kom fram till min bil, så hoppade jag och Johanna in i den.
- Tack för en jätte bra kväll killar! Det har varit jätte skoj!
- Tack själva!
Vi körde iväg, och jag släppte av Johanna hemma hos henne!
- Hejdå! Och du, vi synes imorron va? frågade jag
- Ja, det kan vi! Hejdå! svarade Johanna sen
Johannas perspektiv:
Haha, hoppas inte mamma är arg nu bara.
Jag gick upp för trappan och öppnade dörren försiktigt. Stängde den igen lika försiktigt när jag hade kommit in.
Jag kikade in i köket, fan. Där satt mamma, pappa, och Justin. Vafan skulle jag göra nudå?
Jag tog av mig skorna försiktigt. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen nu. Jag ville inte ha Justin här. Helst hade jag bara velat skrika försvinn, men det kunde jag inte, inte nu när mamma och pappa med satt i köket.
Jag kände att jag var påväg att börja gråta, och det ville jag inte det heller. Jag satte mig ner på golvet, och började stor gråta. Det kom floder från ögonen.
Jag hörde fotsteg vid sidan om mig, och sen någon som satte sig ner på huk brevid mig. Jag tittade upp, och mötte Justins söta ansikte. Han var röd runt ögonen, så han hade med gråtit. Och då visste nog mamma och pappa vad som hade hänt också. Då kunde jag inte låtsas att allt var bra. Då kunde jag inte sitta uppe på mitt rum och gråta, och sen när jag gick ner, så kundej ga bara skylla på att jag hade tittat på en sorglig film. Då hade jag ingenting att skylla på. Jag var rädd just nu, jag vet inte för vad. Kanske att jag skulle förlåta Justin förlätt. För jag tänkte inte förlåta honom, inte nu. Just nu kändes det som om att jag aldrig skulle förlåta honom. Det känns inte som om han är den Justin jag blev kär i.
Och hur kunde jag egentligen, bli kär i popstjärnan Justin Bieber. Det måste fan bara vara en dröm.
Från början vad jag bara en helt vanligt skol tjej, som tyckte om att spela gitarr och lyssna på Justin. Just nu, tycker jag fortfarande om att spela gitarr, men jag står i en studio ganska några gånger i veckan, och är tillsammans med Justin. Eller ja, jag VAR tillsammans med honom.
Jag tittade upp på Justin igen. Det rann tårar från hans ögon, ner på kinderna på honom.
Jag mådde så dåligt av att se honom sådär. Jag ville bara krama om honom, men jag kunde inte.
Justin la armen om mig, och viskade mig i örat
- Jag har berättat allt för dina föräldrar, jag har berättat vilken dålig pojkvän jag är. Dom vet allt nu. Jag berättade inte allt för dig på den där bänken. Det var en grej, som jag inte berättade. Du kan fråga dom. Dom vet vad det var jag inte berättade! Johanna, jag är så sjukt ledsen att jag har gjort såhär mot dig. Du hade mått bättre utan mig, redan från början! Men du ska veta, att jag älskar dig, så jävla mycket! Du är verkligen min ängel!
Jag började gråta ännu mer efter det. Jag kramade om Justin, men sen tryckte jag honom ifrån mig igen, och sprang upp på mitt rum.
Justin visste inte att jag visste det han inte hade berättat.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta går bara utför..
Det blev inte jätte långt, eftersom jag skrev ett igår med ;p.
Kommentera :D.
- JOHANNA!!!!!!!
- LINA!!!!!!
- VAFAN, VAR TOG DU VÄGEN? ALLA SITTER BORTA PÅ STRANDEN, JAG TRODDE DU VAR PÅKÖRD. VAFAN!!!!
- JA, MEN JAG VAR PÅ ANDRA SIDA TROTTOAREN NÄR DEN BILEN KOM! OCH VARFÖR SKRIKER VI?!
- JAG VET INTE. så började vi skratta
Efter ett tag när vi hade suttit på trottoaren, kom det en limo och parkerade framför oss. Dom rullade ner rutan, och OMG, DÄR SATT.........
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
OMG, JAG JAG KUNDE INTE TRO DET. MEN DÄR SATT FAKTIST, HELT SERIÖST, JEDWARD!!! OMG!!!
- Lina, andas normalt igen! sa Johanna
- Hejsan tjejer, vill ni hoppa in? sa dom
- Om det är okej, så visst. sa jag när jag hade lugnat ner mig lite
När vi kom in i limon, så satte vi oss mittemot James, Logan och Kendall.
- Heeeeeej tjejer! sa dom tre i kör
- HEJ!!! sa både jag och Johanna
- Hur är det med er då? sa dom och log som fån
- Dåligt som fan, sa jag och höll nästan på att gråta igen
- Varför det? sa Logan och trängde sig emellan så han kunde sitta brevid mig och John och Edward
- För.. Carlos träffade hon där Nicole igen, och jag blev så trött på det, ås jag gjorde slut med han. Han har träffat henne i smyg. Och förra gången det hände, när vi redade upp det, så LOVADE han att aldrig igen göra det. Men jodå, han gjorde det. sa jag och fällde en tår
Logan la armen om mig, och jag torkade bort tåren.
- Men, nu är vi inte här för att gråta, right? Det måste vatt något planerat i det här va? Eller? sa jag nyfiket
- Well, alltså.. Ja, det var planerat. Att du skulle få träffa dom Lina. Vi trodde du var på stranden när vi såg alla andra, men du var inte där, så vi skulle egentligen bara åka och vända, men sen hittade vi er här. Så vi tänkte, vi tar upp er, sa dom och log
Vi satt och snackade en stund. Jag satt och snackade med John och Edward. Dom var verkligen helsköna. Dom var så snälla, och lixom inte som andra kända, dom var mer, down to earth lixom.
Jag tror vi satt och snackade i runt 3 timmar, tills jag fick ett sms.
Jag tog upp telefonen, och leéndet på mina läppar försvann. Det stog CarlosÄlskling på skärmen. Skulle jag öppna det? Jag gjorde det iallfall
* Lina, älskling, vi behöver prata. Om det här som har hänt! Hör av dig så snabbt som! ;* xx *
Men aldrig att jag tänkte svara på det där.
Jag stängde ner smset och fortsatte prata med dom.
Klockan tickade på, och den hade hunnit bli 11. Jag fick ett sms av mamma.
* Och var håller du hus? Kom hem nu, med bilen också! Kram *
* Kommer hem nu. xxx *
Fan med, bilen!!!
- Grabbar, kör tillbaka oss till min bil. Snabbt! Och jag måste vara hemma nu!
- Klockan är fan redan 11! Jag måste med vara hemma! sa Johanna och började skratta sen
När vi kom fram till min bil, så hoppade jag och Johanna in i den.
- Tack för en jätte bra kväll killar! Det har varit jätte skoj!
- Tack själva!
Vi körde iväg, och jag släppte av Johanna hemma hos henne!
- Hejdå! Och du, vi synes imorron va? frågade jag
- Ja, det kan vi! Hejdå! svarade Johanna sen
Johannas perspektiv:
Haha, hoppas inte mamma är arg nu bara.
Jag gick upp för trappan och öppnade dörren försiktigt. Stängde den igen lika försiktigt när jag hade kommit in.
Jag kikade in i köket, fan. Där satt mamma, pappa, och Justin. Vafan skulle jag göra nudå?
Jag tog av mig skorna försiktigt. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen nu. Jag ville inte ha Justin här. Helst hade jag bara velat skrika försvinn, men det kunde jag inte, inte nu när mamma och pappa med satt i köket.
Jag kände att jag var påväg att börja gråta, och det ville jag inte det heller. Jag satte mig ner på golvet, och började stor gråta. Det kom floder från ögonen.
Jag hörde fotsteg vid sidan om mig, och sen någon som satte sig ner på huk brevid mig. Jag tittade upp, och mötte Justins söta ansikte. Han var röd runt ögonen, så han hade med gråtit. Och då visste nog mamma och pappa vad som hade hänt också. Då kunde jag inte låtsas att allt var bra. Då kunde jag inte sitta uppe på mitt rum och gråta, och sen när jag gick ner, så kundej ga bara skylla på att jag hade tittat på en sorglig film. Då hade jag ingenting att skylla på. Jag var rädd just nu, jag vet inte för vad. Kanske att jag skulle förlåta Justin förlätt. För jag tänkte inte förlåta honom, inte nu. Just nu kändes det som om att jag aldrig skulle förlåta honom. Det känns inte som om han är den Justin jag blev kär i.
Och hur kunde jag egentligen, bli kär i popstjärnan Justin Bieber. Det måste fan bara vara en dröm.
Från början vad jag bara en helt vanligt skol tjej, som tyckte om att spela gitarr och lyssna på Justin. Just nu, tycker jag fortfarande om att spela gitarr, men jag står i en studio ganska några gånger i veckan, och är tillsammans med Justin. Eller ja, jag VAR tillsammans med honom.
Jag tittade upp på Justin igen. Det rann tårar från hans ögon, ner på kinderna på honom.
Jag mådde så dåligt av att se honom sådär. Jag ville bara krama om honom, men jag kunde inte.
Justin la armen om mig, och viskade mig i örat
- Jag har berättat allt för dina föräldrar, jag har berättat vilken dålig pojkvän jag är. Dom vet allt nu. Jag berättade inte allt för dig på den där bänken. Det var en grej, som jag inte berättade. Du kan fråga dom. Dom vet vad det var jag inte berättade! Johanna, jag är så sjukt ledsen att jag har gjort såhär mot dig. Du hade mått bättre utan mig, redan från början! Men du ska veta, att jag älskar dig, så jävla mycket! Du är verkligen min ängel!
Jag började gråta ännu mer efter det. Jag kramade om Justin, men sen tryckte jag honom ifrån mig igen, och sprang upp på mitt rum.
Justin visste inte att jag visste det han inte hade berättat.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta går bara utför..
Det blev inte jätte långt, eftersom jag skrev ett igår med ;p.
Kommentera :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 72
Tillbaka blick från förra:
- Det är Lina?
- Hallå Lina, det här är Codys föräldrar!
- Hej.
- Vi måste bara berätta, att. När Cody åkte in till sjukthuset med ambulans, så klarade han sig inte. Han dog inne i ambulansen. Dom försökte få liv i han igen. Men det gick inte. det var hans mamma som pratade, och hon bröt ihop
Jag ville itne tro att det var sant.
Jag tittade upp på Justin, eftersom jag hörde att han hade skrikit på Johanna med en panikslagen röst.
Jag fattade varför nu. Johanna såg inte bilen som kom, ganska snabbt.
Justin sprang och sprang och sprang mot henne. Men bilen var snabbare.....
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag stängde av samtalet, och tittade mot vägen. Johanna var borta. Alltså, hon hade inte blivit påkörd, utan hon var bokstavligen talat borta. Justin ställde sig och tittade, precis som om att han hade tappat bort nått. Han tittade mot vägen, och sen satte han sig ner på marken, började skrika.
Jag gick fram till honom, och höll om honom.
- Justin, sluta skrik, vi hittar henne. Jag är med orolig. Jag är rättare sagt, AAAAAAAAAS RÄÄÄÄÄÄÄÄÄDDD.
- Men Lina, tänk så är hon borta. Tänk så kommer hon aldrig tillbaka? Tänk om!?
Jag fick helt plötsligt fruktansvärda bilder i mitt huvud. Jag tänkte på det som kunde ha hänt det, och det som kan hända henne. Tills jag vaknade och kom fram till verkligheten igen.
- Jag skickar ett sms till henne. sa jag och fällde en tår
Vi gick bort till dom andra som bara satt och kollade rakt ut i luften.
Vi satte oss ner. Jag satte mig brevid Carlos, men jag tittade inte på honom. För jag var jävligt besviken på honom. Han hade ju lovat mig att aldrig mer träffa henne. Men varför gjorde han det? Äsch, jag orkade inte lägga tid på han just nu.
Han försökte lägga armen om mig, försökte krama mig, men jag knuffade bara honom ifrån mig.
- Men vad är det med dig? frågade han
- Vad tror du? Du lovade att aldrig träffa henne igen. Du lovade! Men vad gör du? Jo, du träffar henne igen. I smyg!?
- Men ta det lugnt kvinna, vi är ju bara vänner?
- Så säger man alltid, även fast man knullar runt med varann. Seriöst, jag trodde du var nått. Nått bra.
- Förhelvete Lina, du vet mycket väl att jag inte älskar någon annan, som jag älskar dig!
- MEN BEVISA DET PÅ NÅTT BRA SÄTT DÅ, INTE ATT SMYGA RUNT MED NÅGON JÄVLA TJEJ. SMYG TRÄFFA HENNE. FÖRHELVETE.
Jag skrek på honom, framför alla andra. Det gjorde så ont. Sanningen. Det gjorde riktigt ont.
Det var nått jag inte försog med kärlek. Han säger att han älskar mig mer än någon annan, varför träffar henne i smyg då. Hon där Nicole. Om han hade berättat att dom var vänner från början och inte smygit ut med henne, hade jag kanske tyckt annorlunda om henne. Och eftersom han smög ut med henne innan, och inte berättade nått för mig, så måste dom ju vatt tillsammans.
Jag började gråta ännu mer av den tanken.
Tänk så var mitt och Carlos förhållande slut nu? Eller skulle vi ta en paus?
Jag ville inte nått av det. Det knöt sig verkligen i magen när jag tänkte på det.
Just nu visste jag inte var jag skulle ta vägen, jag stog bara och grät framför honom, och han gjorde inget. Jag var trött på detta nu. Jag skulle ångra mig detta, men jag gjorde det.
- Carlos, det är slut. Jag orkar inte med dina ursäkter längre. Enligt dig, så gör du inget fel, och det är aldrig ditt fel. Eller så är det bara ett missförstånd. Fattar du hur jag känner? Jag mår skit av detta. Det är slut.
Jag sprang iväg mot vägen, och hem till min tomt.
Jag sprang in och tog mina bilnycklar, sprang ut till bilen och körde iväg.
När jag hade kört en bit, så såg jag någon sitta vid trottoarkanten och pilla med små stenar. Det var Johanna!
Jag tvärstannade bilen, och hoppade ut. Och bokstavligen talat slängde mig över henne!
- JOHANNA!!!!!!!
- LINA!!!!!!
- VAFAN, VAR TOG DU VÄGEN? ALLA SITTER BORTA PÅ STRANDEN, JAG TRODDE DU VAR PÅKÖRD. VAFAN!!!!
- JA, MEN JAG VAR PÅ ANDRA SIDA TROTTOAREN NÄR DEN BILEN KOM! OCH VARFÖR SKRIKER VI?!
- JAG VET INTE. så började vi skratta
Efter ett tag när vi hade suttit på trottoaren, kom det en limo och parkerade framför oss. Dom rullade ner rutan, och OMG, DÄR SATT.........
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
mähähähähä, vem kan det ha varit?! :).
ni får mer imorron :D.
kommentera :D.
- Det är Lina?
- Hallå Lina, det här är Codys föräldrar!
- Hej.
- Vi måste bara berätta, att. När Cody åkte in till sjukthuset med ambulans, så klarade han sig inte. Han dog inne i ambulansen. Dom försökte få liv i han igen. Men det gick inte. det var hans mamma som pratade, och hon bröt ihop
Jag ville itne tro att det var sant.
Jag tittade upp på Justin, eftersom jag hörde att han hade skrikit på Johanna med en panikslagen röst.
Jag fattade varför nu. Johanna såg inte bilen som kom, ganska snabbt.
Justin sprang och sprang och sprang mot henne. Men bilen var snabbare.....
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag stängde av samtalet, och tittade mot vägen. Johanna var borta. Alltså, hon hade inte blivit påkörd, utan hon var bokstavligen talat borta. Justin ställde sig och tittade, precis som om att han hade tappat bort nått. Han tittade mot vägen, och sen satte han sig ner på marken, började skrika.
Jag gick fram till honom, och höll om honom.
- Justin, sluta skrik, vi hittar henne. Jag är med orolig. Jag är rättare sagt, AAAAAAAAAS RÄÄÄÄÄÄÄÄÄDDD.
- Men Lina, tänk så är hon borta. Tänk så kommer hon aldrig tillbaka? Tänk om!?
Jag fick helt plötsligt fruktansvärda bilder i mitt huvud. Jag tänkte på det som kunde ha hänt det, och det som kan hända henne. Tills jag vaknade och kom fram till verkligheten igen.
- Jag skickar ett sms till henne. sa jag och fällde en tår
Vi gick bort till dom andra som bara satt och kollade rakt ut i luften.
Vi satte oss ner. Jag satte mig brevid Carlos, men jag tittade inte på honom. För jag var jävligt besviken på honom. Han hade ju lovat mig att aldrig mer träffa henne. Men varför gjorde han det? Äsch, jag orkade inte lägga tid på han just nu.
Han försökte lägga armen om mig, försökte krama mig, men jag knuffade bara honom ifrån mig.
- Men vad är det med dig? frågade han
- Vad tror du? Du lovade att aldrig träffa henne igen. Du lovade! Men vad gör du? Jo, du träffar henne igen. I smyg!?
- Men ta det lugnt kvinna, vi är ju bara vänner?
- Så säger man alltid, även fast man knullar runt med varann. Seriöst, jag trodde du var nått. Nått bra.
- Förhelvete Lina, du vet mycket väl att jag inte älskar någon annan, som jag älskar dig!
- MEN BEVISA DET PÅ NÅTT BRA SÄTT DÅ, INTE ATT SMYGA RUNT MED NÅGON JÄVLA TJEJ. SMYG TRÄFFA HENNE. FÖRHELVETE.
Jag skrek på honom, framför alla andra. Det gjorde så ont. Sanningen. Det gjorde riktigt ont.
Det var nått jag inte försog med kärlek. Han säger att han älskar mig mer än någon annan, varför träffar henne i smyg då. Hon där Nicole. Om han hade berättat att dom var vänner från början och inte smygit ut med henne, hade jag kanske tyckt annorlunda om henne. Och eftersom han smög ut med henne innan, och inte berättade nått för mig, så måste dom ju vatt tillsammans.
Jag började gråta ännu mer av den tanken.
Tänk så var mitt och Carlos förhållande slut nu? Eller skulle vi ta en paus?
Jag ville inte nått av det. Det knöt sig verkligen i magen när jag tänkte på det.
Just nu visste jag inte var jag skulle ta vägen, jag stog bara och grät framför honom, och han gjorde inget. Jag var trött på detta nu. Jag skulle ångra mig detta, men jag gjorde det.
- Carlos, det är slut. Jag orkar inte med dina ursäkter längre. Enligt dig, så gör du inget fel, och det är aldrig ditt fel. Eller så är det bara ett missförstånd. Fattar du hur jag känner? Jag mår skit av detta. Det är slut.
Jag sprang iväg mot vägen, och hem till min tomt.
Jag sprang in och tog mina bilnycklar, sprang ut till bilen och körde iväg.
När jag hade kört en bit, så såg jag någon sitta vid trottoarkanten och pilla med små stenar. Det var Johanna!
Jag tvärstannade bilen, och hoppade ut. Och bokstavligen talat slängde mig över henne!
- JOHANNA!!!!!!!
- LINA!!!!!!
- VAFAN, VAR TOG DU VÄGEN? ALLA SITTER BORTA PÅ STRANDEN, JAG TRODDE DU VAR PÅKÖRD. VAFAN!!!!
- JA, MEN JAG VAR PÅ ANDRA SIDA TROTTOAREN NÄR DEN BILEN KOM! OCH VARFÖR SKRIKER VI?!
- JAG VET INTE. så började vi skratta
Efter ett tag när vi hade suttit på trottoaren, kom det en limo och parkerade framför oss. Dom rullade ner rutan, och OMG, DÄR SATT.........
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
mähähähähä, vem kan det ha varit?! :).
ni får mer imorron :D.
kommentera :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 71
Tillbaka blick från förra:
Mer ville jag inte höra. Jag gick fram till Ryan, som blev helt chockad av att jag kom. Justin, tittade på mig, och skulle precis börja prata med mig.
- Ssscchhhh. sa jag till honom
Sen vände jag mig mot Ryan och han visste vad jag skulle göra. Vi hade snackat om det innan. Jag skulle antagligen ångra mig, men jag gjorde det. Jag kysste Ryan, mitt framför ögonen på Justin.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag slet mig ifrån Ryans ansikte. Jag tittade på Justin, och jag skämdes faktist. Jag ångrade mig så inerligt. Jag tittade på han, och det rann en tår från hans ena öga. Jag torkade bort den och viskade honom i örat
- Justin, nu vet du hur det känns, när din älskade kysser någon annan. Mitt framför ögonen på en. Justin, jag kommer aldrig förlåta dig. Hejdå.
Jag gick förbi honom, och klappade han på axeln.
Jag gick vid strandkanten, vattnet snuddade vid mina fötter. Tårarna började rinna. Jag tänkte på alla minnena jag och Justin hade tillsammans. Det var oslagbart. Det fanns inget så underbart. Han var verkligen mitt allt.
Jag började sjunga lite smått på Next 2 you.
- One day, when the sky is fallin'. I'll be standin' right next 2 you, right next 2 you. Nothing will ever, come between us, 'cause i'll be standin' right next 2 you, right next 2 you.
Men den sista snutten av texten stämde inte. Inte nu.
Varför blev det såhär? Jag vill inte, det var inte såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle vara.
Linas perspektiv:
Omg, vad är det som händer här egentligen.
Jag, Carlos, Jaden, Willow, Christian, Caitlin, Chaz, Jasmine och Christina satt på stranden och hade fortfarande brasan igång. Vi grillade lite marshmellows.
Jag ställde mig upp för att sträcka på mig. Då såg jag en tjej gå långt borta i vattnet. Jag vinkade, och hon vinkade tillbaka. Det var Johanna.
Hon gick och torkade sig runt ögonen. Christian ställde sig också upp, för att kolla vad jag höll på med. Han vände sig mot Johannas håll och sen tillbaka till mitt håll.
- Ska jag springa och hämta henne? frågade han
- Gör du så!
Han sprang bort till henne, och kramade om henne. Sen gick dom hand i hand tillbaka till oss.
Jag såg att Johannahad egråtit, och hon gjorde det fortfarande. Eller ja, det rann fortfarande tårar ner för kinderna på henne. Hon tittade på oss och log. Precis när hon hade suttit sig ner för att få det lugnt, susade hon upp och ställde sig och tittade mot grind-dörren in till hennes tomt. Jag tittade bort dit, och där stog Selena.
Johanna gick med raska steg dit. Hon tittade på strand kanten. Där sprang Justin.
Men Johanna var snabbare. Hon sprang fram till Selena, och slog till henne med knytnäven.
- DU KAN DRA ÅT HELVETE DIT ÄCKLIGA KRÄK. DIN JÄLVA HORA. GÅR RUNT OCH KNULLAR MED MIN KILLE. DU HAR FAN FÖRSTÖRT MITT LIV. JAG HATAR DIG!
Selena reste sig upp försiktigt och såg, faktist medlidande ut.
- Du, jag är ledsen. Finns det nått jag kan göra?
- JA, DU KAN FÖRSVINNA HÄRIFRÅN.
Selena gick sakta därifrån, och Johanna trillae ihop, och började gråta ännu mer.
Jag sprang fram till henne och kramade om henne. Och sen kom Justin, han hade med gråtit.
- Johanna, snälla. Jag älskar dig! Jag vet att du inte kommer förlåta mig. Men jag vill att du ska veta att jag älskar dig!
Johanna reste sig upp, sprang till bryggan, och satte sig längst ut.
Allihopa satt kvar vid brasan. Justin, han var ganska hatad av alla där just nu.
Efter ett tag kom Ryan joggandes vid strand kanten. När han kom till oss, och såg Justin, så tvär stannade han.
- Vad gör han här?
- Han är här för att han vill prata med Johanna.
- Det var väl själve fan. Jag sa att du inte skulle komma hit, du skulle inte prata med henne, och inte röra henne! röt Ryan
- Jag vill prata med Johanna ändå.
Justin gick mot bryggan, och Ryan tittade upp dit och såg att Johanna satt där.
- Nähä du! skrek Ryan och drog tag i Justin så att han föll till marken.
Dom började slåss. Knytnävar hit och dit.
Jag såg att Johanna reste sig upp och torkade tårarna ännu en gång, och gick mot oss igen. Tills hon såg killarna. Hon sprang fram till dom och skrek på dom.
- VAFAN HÅLLER NI PÅ MED?!
- Slåss!!! skrek dom båda två
- Men sluta med det!
- Nej, han ska inte få röra dig, det sa jag till han! röt Ryan
- Men ni ska fan inte börja slåss för det? Hallå, ni är bästavänner?
- Ja, men ändå.
- Lägg av nu.
Johanna gick bort mot vägen, Justin gick efter.
Det verkade som om hon inte visste riktigt vart hon gick.
Efter ett tag, så ringde min mobil, jag svarade.
- Det är Lina?
- Hallå Lina, det här är Codys föräldrar!
- Hej.
- Vi måste bara berätta, att. När Cody åkte in till sjukthuset med ambulans, så klarade han sig inte. Han dog inne i ambulansen. Dom försökte få liv i han igen. Men det gick inte. det var hans mamma som pratade, och hon bröt ihop
Jag ville itne tro att det var sant.
Jag tittade upp på Justin, eftersom jag hörde att han hade skrikit på Johanna med en panikslagen röst.
Jag fattade varför nu. Johanna såg inte bilen som kom, ganska snabbt.
Justin sprang och sprang och sprang mot henne. Men bilen var snabbare.....
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
w00t? öjdå.. detta var ju inte bra ;o.
3 kapitel idag. jag kommer nog börja skriva varannan dag tror jag. Inget som är säkert, men jag tror det! :).
kommentera :).
och kram på er :).
Förresten, någon design kunnig, som skulle vilja göra en design åt mig? Var snäll och skriv en kommentar då :).
Mer ville jag inte höra. Jag gick fram till Ryan, som blev helt chockad av att jag kom. Justin, tittade på mig, och skulle precis börja prata med mig.
- Ssscchhhh. sa jag till honom
Sen vände jag mig mot Ryan och han visste vad jag skulle göra. Vi hade snackat om det innan. Jag skulle antagligen ångra mig, men jag gjorde det. Jag kysste Ryan, mitt framför ögonen på Justin.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag slet mig ifrån Ryans ansikte. Jag tittade på Justin, och jag skämdes faktist. Jag ångrade mig så inerligt. Jag tittade på han, och det rann en tår från hans ena öga. Jag torkade bort den och viskade honom i örat
- Justin, nu vet du hur det känns, när din älskade kysser någon annan. Mitt framför ögonen på en. Justin, jag kommer aldrig förlåta dig. Hejdå.
Jag gick förbi honom, och klappade han på axeln.
Jag gick vid strandkanten, vattnet snuddade vid mina fötter. Tårarna började rinna. Jag tänkte på alla minnena jag och Justin hade tillsammans. Det var oslagbart. Det fanns inget så underbart. Han var verkligen mitt allt.
Jag började sjunga lite smått på Next 2 you.
- One day, when the sky is fallin'. I'll be standin' right next 2 you, right next 2 you. Nothing will ever, come between us, 'cause i'll be standin' right next 2 you, right next 2 you.
Men den sista snutten av texten stämde inte. Inte nu.
Varför blev det såhär? Jag vill inte, det var inte såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle vara.
Linas perspektiv:
Omg, vad är det som händer här egentligen.
Jag, Carlos, Jaden, Willow, Christian, Caitlin, Chaz, Jasmine och Christina satt på stranden och hade fortfarande brasan igång. Vi grillade lite marshmellows.
Jag ställde mig upp för att sträcka på mig. Då såg jag en tjej gå långt borta i vattnet. Jag vinkade, och hon vinkade tillbaka. Det var Johanna.
Hon gick och torkade sig runt ögonen. Christian ställde sig också upp, för att kolla vad jag höll på med. Han vände sig mot Johannas håll och sen tillbaka till mitt håll.
- Ska jag springa och hämta henne? frågade han
- Gör du så!
Han sprang bort till henne, och kramade om henne. Sen gick dom hand i hand tillbaka till oss.
Jag såg att Johannahad egråtit, och hon gjorde det fortfarande. Eller ja, det rann fortfarande tårar ner för kinderna på henne. Hon tittade på oss och log. Precis när hon hade suttit sig ner för att få det lugnt, susade hon upp och ställde sig och tittade mot grind-dörren in till hennes tomt. Jag tittade bort dit, och där stog Selena.
Johanna gick med raska steg dit. Hon tittade på strand kanten. Där sprang Justin.
Men Johanna var snabbare. Hon sprang fram till Selena, och slog till henne med knytnäven.
- DU KAN DRA ÅT HELVETE DIT ÄCKLIGA KRÄK. DIN JÄLVA HORA. GÅR RUNT OCH KNULLAR MED MIN KILLE. DU HAR FAN FÖRSTÖRT MITT LIV. JAG HATAR DIG!
Selena reste sig upp försiktigt och såg, faktist medlidande ut.
- Du, jag är ledsen. Finns det nått jag kan göra?
- JA, DU KAN FÖRSVINNA HÄRIFRÅN.
Selena gick sakta därifrån, och Johanna trillae ihop, och började gråta ännu mer.
Jag sprang fram till henne och kramade om henne. Och sen kom Justin, han hade med gråtit.
- Johanna, snälla. Jag älskar dig! Jag vet att du inte kommer förlåta mig. Men jag vill att du ska veta att jag älskar dig!
Johanna reste sig upp, sprang till bryggan, och satte sig längst ut.
Allihopa satt kvar vid brasan. Justin, han var ganska hatad av alla där just nu.
Efter ett tag kom Ryan joggandes vid strand kanten. När han kom till oss, och såg Justin, så tvär stannade han.
- Vad gör han här?
- Han är här för att han vill prata med Johanna.
- Det var väl själve fan. Jag sa att du inte skulle komma hit, du skulle inte prata med henne, och inte röra henne! röt Ryan
- Jag vill prata med Johanna ändå.
Justin gick mot bryggan, och Ryan tittade upp dit och såg att Johanna satt där.
- Nähä du! skrek Ryan och drog tag i Justin så att han föll till marken.
Dom började slåss. Knytnävar hit och dit.
Jag såg att Johanna reste sig upp och torkade tårarna ännu en gång, och gick mot oss igen. Tills hon såg killarna. Hon sprang fram till dom och skrek på dom.
- VAFAN HÅLLER NI PÅ MED?!
- Slåss!!! skrek dom båda två
- Men sluta med det!
- Nej, han ska inte få röra dig, det sa jag till han! röt Ryan
- Men ni ska fan inte börja slåss för det? Hallå, ni är bästavänner?
- Ja, men ändå.
- Lägg av nu.
Johanna gick bort mot vägen, Justin gick efter.
Det verkade som om hon inte visste riktigt vart hon gick.
Efter ett tag, så ringde min mobil, jag svarade.
- Det är Lina?
- Hallå Lina, det här är Codys föräldrar!
- Hej.
- Vi måste bara berätta, att. När Cody åkte in till sjukthuset med ambulans, så klarade han sig inte. Han dog inne i ambulansen. Dom försökte få liv i han igen. Men det gick inte. det var hans mamma som pratade, och hon bröt ihop
Jag ville itne tro att det var sant.
Jag tittade upp på Justin, eftersom jag hörde att han hade skrikit på Johanna med en panikslagen röst.
Jag fattade varför nu. Johanna såg inte bilen som kom, ganska snabbt.
Justin sprang och sprang och sprang mot henne. Men bilen var snabbare.....
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
w00t? öjdå.. detta var ju inte bra ;o.
3 kapitel idag. jag kommer nog börja skriva varannan dag tror jag. Inget som är säkert, men jag tror det! :).
kommentera :).
och kram på er :).
Förresten, någon design kunnig, som skulle vilja göra en design åt mig? Var snäll och skriv en kommentar då :).
if we're meant to be, we will meet again! chapter 70
Tillbaka blick från förra :
Efter ett tag när vi hade suttit runt en liten brasa vi gjorde på kvällen, så behövde Justin gå iväg. Vi andra stannade kvar vi brasan och pratade.
Efter ett tag gick Carlos med. Och jag och Lina tittade undrande på varann. Jag, Lina, Ryan, Christian och Jaden gick efter och ställde oss vid staketet och kollade in försiktigt.
Inne på min tomt, så stog Carlos och Justin. Men det såg ut som dom väntade på några.
Efter en stund, när vi skulle gå tillbaka, så hörde vi röster. Vi vände oss om, och där stog......
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Alltså nej, vafan.
Jag stog nog med hakan nere i marken, och Lina lika dant, när vi såg att det var Selena och Nicole.
Vi vände oss till Ryan, och han började, bokstavligen talat, bli röd av ilska i ansiktet.
Längre borta på stranden där Chaz och dom andra satt, så tittade Chaz upp undrande. Och sen sprang han till oss.
- Vad är det?
- Om du tittar in i min trägård, så ser du. sa jag och började få tårar i ögonen
Jag tittade upp på Chaz, som tittade ner på mig igen.
- Johanna, vänd dig om...
Jag vände mig om, och möttes av det jag hade blivit lovad, 3 gånger att aldrig få se igen.
Dom kysste varann.
Jag kände hur ilskan vällde upp, och tårarna började smått rinna. Sen kändes det som vattenfall från ögonen.
Selena fick syn på mig, och började le lite. Och då fick Ryan nog. Han sprang in dit, tog tag henne i axeln och smällde ner henne till marken. Hon drog sedan upp henne och sa nått i stil med
- Jag vet att man inte ska slå tjejer, men det räcker nu. och sen smällde han henne på kinden.
Han sprang tillbaka till mig och Lina och dom andra.
Justin tittade på mig, och sprang efter. Strax efter kom Carlos med.
Lina verkade intee sur på Carlos, kanske lite besviken. Men dom gjorde ju inget.
Men Justin, han sprang efter mig, och jag sprang. Jag sprang så fort jag bara kunde. Jag tror aldrig jag har sprungit så snabbt tidigare. För jag är inte den snabba typen.
Han ropade efter mig, han skrek verkligen efter mig. Men jag ville inte. Det hade gått för långt nu.
Jag hade kommit från stranden nu, så det var lite enklare att springa. Jag hörde fortfarande han ropa efter mig, och jag hörde att han kom närmare och närmare. Jag fortsatte springa. Men tillslut orkade jag inte mer. Jag föll ihop mitt på trottoaren. Jag kände en varm kropp krama om mig. Jag knuffade bort honom och tittade på honom undrande, precis som om jag inte kände honom.
- Johanna, det är inte som du tror!
- Nej, det är aldrig som jag tror. För du gör aldrig något fel. röt jag
- Johanna sluta. Det är bara ett missförstånd.
- Jasså? Är detta ett missförsånd? röt jag och visade upp mobilen
Han stog helt tyst och tittade på bilden.
- Tycker du, helt seriöst Justin, att detta ser ut som ett missförstånd? Tycker du det? sa jag och grät
Han stog bara tyst. Jag tog bort mobilen, la ner den i fickan. Och gick iväg. Men än en gång hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om och Justin följde fortfarande efter mig.
- Johanna, okej. Det kanske inte var nått missförstånd. Och jag vill berätta sanningen för dig nu.
- Sanningen?
- Ja, sanningen. Kom, vi går och sätter oss.
Jag följde med, och vi satte oss på en bänk.
- Jaha, börja berätta då. sa jag och torkade bort tårarna
- Jo, alltså, du kommer aldrig förlåta mig efter detta. Det är knappt så att jag kommer förlåta mig själv.
Hjärtat började dunka i bröstet på mig.
- Jo. Varje gång, jag har sagt att jag ska ut med Sean eller Jaden eller nått sånt. Eller när jag har sagt att jag ska på möte med Usher och Scooter. Så har jag träffat Selena i smyg. Jag och Selena har varit tillsammans i några dryga veckor. Men du ska veta, att jag älskar dig precis lika mycket ändå! Jag ville bara att sanningen skulle fram. Och jag har skullat berätta det för dig, plus, att jag har skullat göra slut med Selena.
Jag satt där, helt mållös och bara lyssnade på vad han sa. Jag kunde inte fatta det. Tårarna började rinna, det kändes som floder ner för kinderna på mig.
- Vadå, du har varit och träffat henne. Men vadå, har inte jag varit tillräckligt bra då? Och nej, du kan inte älska mig lika mycket ändå. Det går inte. Du kan inte älska mig lika mycket, om du delar på en kärlek, mellan två personer. Justin, vårat kapitel, är slut, finito, gone, BORTA! JAG VILL ALDRIG MED SE DIG, JAG HATAR DIG! skrek jag år honom. Dom sista orden jag sa, att jag aldrig mer ville se honom, och att jag hatade honom, det var inte ens sant. Men jag var så otroligt arg på honom nu. Jag, jag.. Jag tror verkligen att jag hatade honom justnu.
Jag såg hur hans tårar kom fram, och när jag sprang iväg, så såg jag hur han ställde sig upp, och sprang efter. Jag sprang till en sten vid havet, som jag brukade vara vid innan, när jag behövde tänka. Det var bara två stycken som visste om det stället. Det var Ryan och Lina.
Jag sprang dit, och såg att det stog någon där. Och sen började jag tänka på om jag skulle gå därifrån, för jag ville ju inte gråta framför en främling. Killen vände sig om, och då såg jag att det var Ryan.
Han tittade med sorgsna ögon på mig, och jag sprang fram till honom och han kramade om mig.
Jag grät, och jag grät och jag grät.
- Sötnos, hur är det? frågade Ryan efter en stund
- Vad tror du? Den jag älskar har berättat allt om hans ''hemliga'' liv.
- Vadå för nått?
Jag berättade det Justin hade berättat för mig, och han tappade verkligen hakan. Han blev riktigt arg, såg det ut som.
Nu satt jag och Ryan på stenen som jag alltid brukade sitta på själv, och bara tittade ut över havet. Allting var helt lugnt tills jag hörde mitt nanm. Jag tittade åt sidan, och där kom Justin springande mot oss.
Jag fick panik och sprang ifrån stenen, medans Ryan satt kvar.
Jag sprang iväg, långt långt iväg, till en brygga. På den gick jag ut och satte mig.
Efter ett tag, när jag trodde att Justin hade gått iväg, så gick jag tillbaka till stenen. När jag kom dit, såg jag att Justin inte alls hade gått därifrån. Så jag gömde mig bakom stenen. Sen hörde jag dom prata
- Justin ,jag svär. Om du så mycket som rör Johanna, jag kommer slå ner dig.
- Eyy, vad är ditt problem? Jag vill ju lösa det?
- Hur tror du, att ni kommer kunna lösa det? Du och Selena knullar så fort ni kommer i kontakt med varann. Du berättade inte det för Johanna va? Det kunde du inte göra va? Selena är inget mer än en hora! Hon är tillsammans med den killen som är mest känd för tillfället. Så, du kan behålla Selena. Ni passar bra ihop. Alltså, jag fattar inte vadfan som har hänt med dig. röt Ryan
Mer ville jag inte höra. Jag gick fram till Ryan, som blev helt chockad av att jag kom. Justin, tittade på mig, och skulle precis börja prata med mig.
- Ssscchhhh. sa jag till honom
Sen vände jag mig mot Ryan och han visste vad jag skulle göra. Vi hade snackat om det innan. Jag skulle antagligen ångra mig, men jag gjorde det. Jag kysste Ryan, mitt framför ögonen på Justin.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Yooooo.. detta var ju inte bra ;o.
Det kommer ett till kapitel snart. Vänta en stund bara! :D.
Kommentera! :D.
Efter ett tag när vi hade suttit runt en liten brasa vi gjorde på kvällen, så behövde Justin gå iväg. Vi andra stannade kvar vi brasan och pratade.
Efter ett tag gick Carlos med. Och jag och Lina tittade undrande på varann. Jag, Lina, Ryan, Christian och Jaden gick efter och ställde oss vid staketet och kollade in försiktigt.
Inne på min tomt, så stog Carlos och Justin. Men det såg ut som dom väntade på några.
Efter en stund, när vi skulle gå tillbaka, så hörde vi röster. Vi vände oss om, och där stog......
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Alltså nej, vafan.
Jag stog nog med hakan nere i marken, och Lina lika dant, när vi såg att det var Selena och Nicole.
Vi vände oss till Ryan, och han började, bokstavligen talat, bli röd av ilska i ansiktet.
Längre borta på stranden där Chaz och dom andra satt, så tittade Chaz upp undrande. Och sen sprang han till oss.
- Vad är det?
- Om du tittar in i min trägård, så ser du. sa jag och började få tårar i ögonen
Jag tittade upp på Chaz, som tittade ner på mig igen.
- Johanna, vänd dig om...
Jag vände mig om, och möttes av det jag hade blivit lovad, 3 gånger att aldrig få se igen.
Dom kysste varann.
Jag kände hur ilskan vällde upp, och tårarna började smått rinna. Sen kändes det som vattenfall från ögonen.
Selena fick syn på mig, och började le lite. Och då fick Ryan nog. Han sprang in dit, tog tag henne i axeln och smällde ner henne till marken. Hon drog sedan upp henne och sa nått i stil med
- Jag vet att man inte ska slå tjejer, men det räcker nu. och sen smällde han henne på kinden.
Han sprang tillbaka till mig och Lina och dom andra.
Justin tittade på mig, och sprang efter. Strax efter kom Carlos med.
Lina verkade intee sur på Carlos, kanske lite besviken. Men dom gjorde ju inget.
Men Justin, han sprang efter mig, och jag sprang. Jag sprang så fort jag bara kunde. Jag tror aldrig jag har sprungit så snabbt tidigare. För jag är inte den snabba typen.
Han ropade efter mig, han skrek verkligen efter mig. Men jag ville inte. Det hade gått för långt nu.
Jag hade kommit från stranden nu, så det var lite enklare att springa. Jag hörde fortfarande han ropa efter mig, och jag hörde att han kom närmare och närmare. Jag fortsatte springa. Men tillslut orkade jag inte mer. Jag föll ihop mitt på trottoaren. Jag kände en varm kropp krama om mig. Jag knuffade bort honom och tittade på honom undrande, precis som om jag inte kände honom.
- Johanna, det är inte som du tror!
- Nej, det är aldrig som jag tror. För du gör aldrig något fel. röt jag
- Johanna sluta. Det är bara ett missförstånd.
- Jasså? Är detta ett missförsånd? röt jag och visade upp mobilen
Han stog helt tyst och tittade på bilden.
- Tycker du, helt seriöst Justin, att detta ser ut som ett missförstånd? Tycker du det? sa jag och grät
Han stog bara tyst. Jag tog bort mobilen, la ner den i fickan. Och gick iväg. Men än en gång hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om och Justin följde fortfarande efter mig.
- Johanna, okej. Det kanske inte var nått missförstånd. Och jag vill berätta sanningen för dig nu.
- Sanningen?
- Ja, sanningen. Kom, vi går och sätter oss.
Jag följde med, och vi satte oss på en bänk.
- Jaha, börja berätta då. sa jag och torkade bort tårarna
- Jo, alltså, du kommer aldrig förlåta mig efter detta. Det är knappt så att jag kommer förlåta mig själv.
Hjärtat började dunka i bröstet på mig.
- Jo. Varje gång, jag har sagt att jag ska ut med Sean eller Jaden eller nått sånt. Eller när jag har sagt att jag ska på möte med Usher och Scooter. Så har jag träffat Selena i smyg. Jag och Selena har varit tillsammans i några dryga veckor. Men du ska veta, att jag älskar dig precis lika mycket ändå! Jag ville bara att sanningen skulle fram. Och jag har skullat berätta det för dig, plus, att jag har skullat göra slut med Selena.
Jag satt där, helt mållös och bara lyssnade på vad han sa. Jag kunde inte fatta det. Tårarna började rinna, det kändes som floder ner för kinderna på mig.
- Vadå, du har varit och träffat henne. Men vadå, har inte jag varit tillräckligt bra då? Och nej, du kan inte älska mig lika mycket ändå. Det går inte. Du kan inte älska mig lika mycket, om du delar på en kärlek, mellan två personer. Justin, vårat kapitel, är slut, finito, gone, BORTA! JAG VILL ALDRIG MED SE DIG, JAG HATAR DIG! skrek jag år honom. Dom sista orden jag sa, att jag aldrig mer ville se honom, och att jag hatade honom, det var inte ens sant. Men jag var så otroligt arg på honom nu. Jag, jag.. Jag tror verkligen att jag hatade honom justnu.
Jag såg hur hans tårar kom fram, och när jag sprang iväg, så såg jag hur han ställde sig upp, och sprang efter. Jag sprang till en sten vid havet, som jag brukade vara vid innan, när jag behövde tänka. Det var bara två stycken som visste om det stället. Det var Ryan och Lina.
Jag sprang dit, och såg att det stog någon där. Och sen började jag tänka på om jag skulle gå därifrån, för jag ville ju inte gråta framför en främling. Killen vände sig om, och då såg jag att det var Ryan.
Han tittade med sorgsna ögon på mig, och jag sprang fram till honom och han kramade om mig.
Jag grät, och jag grät och jag grät.
- Sötnos, hur är det? frågade Ryan efter en stund
- Vad tror du? Den jag älskar har berättat allt om hans ''hemliga'' liv.
- Vadå för nått?
Jag berättade det Justin hade berättat för mig, och han tappade verkligen hakan. Han blev riktigt arg, såg det ut som.
Nu satt jag och Ryan på stenen som jag alltid brukade sitta på själv, och bara tittade ut över havet. Allting var helt lugnt tills jag hörde mitt nanm. Jag tittade åt sidan, och där kom Justin springande mot oss.
Jag fick panik och sprang ifrån stenen, medans Ryan satt kvar.
Jag sprang iväg, långt långt iväg, till en brygga. På den gick jag ut och satte mig.
Efter ett tag, när jag trodde att Justin hade gått iväg, så gick jag tillbaka till stenen. När jag kom dit, såg jag att Justin inte alls hade gått därifrån. Så jag gömde mig bakom stenen. Sen hörde jag dom prata
- Justin ,jag svär. Om du så mycket som rör Johanna, jag kommer slå ner dig.
- Eyy, vad är ditt problem? Jag vill ju lösa det?
- Hur tror du, att ni kommer kunna lösa det? Du och Selena knullar så fort ni kommer i kontakt med varann. Du berättade inte det för Johanna va? Det kunde du inte göra va? Selena är inget mer än en hora! Hon är tillsammans med den killen som är mest känd för tillfället. Så, du kan behålla Selena. Ni passar bra ihop. Alltså, jag fattar inte vadfan som har hänt med dig. röt Ryan
Mer ville jag inte höra. Jag gick fram till Ryan, som blev helt chockad av att jag kom. Justin, tittade på mig, och skulle precis börja prata med mig.
- Ssscchhhh. sa jag till honom
Sen vände jag mig mot Ryan och han visste vad jag skulle göra. Vi hade snackat om det innan. Jag skulle antagligen ångra mig, men jag gjorde det. Jag kysste Ryan, mitt framför ögonen på Justin.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Yooooo.. detta var ju inte bra ;o.
Det kommer ett till kapitel snart. Vänta en stund bara! :D.
Kommentera! :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 69
Tillbaka blick från förra:
- Lina, varför rör du mitt ben hela tiden?
- Jag har inte rört dig? Det är ju du som rör mig?
Sen hörde vi ett skrik. Det var Jasmine som skrek till
- HAAAAAAAAAJ!!!
Vi tittade ner i vattnet. Och mycket riktigt. Det var hajar runt mig och Johanna.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Johannas perspektiv:
Okej, nu hade jag verkligen panik. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var både rädd för vatten, och hajar. Vad ska jag göra?
Jag tittade upp mot Justin, och alla dom andra och dom var beredda att hoppa i.
- NEJ!!! HOPPA INTE I!
Men dom lyssnade inte.
Justin och Carlos hoppade i och började simma mot oss. Sen stannade dom upp.
Jag och Lina vred försiktigt på oss, och tittade bakåt. Där var någon. Han tog tag i våra armar och började simma inått. Sen försvann han ner i vattnet, när vi var ungefär halvägs. När han kom upp till ytan igen, så skrek han till oss
- Simma in till kanten förfan!
Vi simmade in, och han försvann ner i vattnet igen. Men denna gången kom han inte upp igen.
När vi kom in och la oss i sanden, så började jag skaka, men Justin kom och höll om mig, hårt. Och när jag tittade på Lina, så stog hon och tittade ut i vattnet.
- Vad är det? gick Carlos fram och frågade och la armarna om henne
- Jag kände igen den rösten. sa hon med darrig röst
Carlos vände henne om, och tittade in i hennes ögon
- Från vemdå? frågade han
- Jag vet inte. Jag kan inte placera den, men jag vet att jag har hört den innan, sa hon och satte sig ner
Jasmine satt uppe på bryggan med Christina och Caitlin. Medans dom andra killarna var inne i huset och hämtade mer handukar.
Efter en stund hörde vi ett till, litet skrik. Från alla 3 tjejerna.
- Där är han som räddade er!!!
- Var? reste sig Lina kvickt och kollade ut mot havet
- DÄR!!
Lina såg honom, och rusade ut i vattnet, och Carlos kom springande efter henne och skrek
- NEJ LINA, SPRING INTE UT I VATTNET IGEN!!!
Men hon sprang inte så långt ut. Hon tog tag i armarna på killen, och drog in honom. Han var alldeles blodig hela han. Hon drog upp honom på sanden. Sen drog hon av masken på honom. Hon brast ut i gråt. Och jag kunde verkligen inte tro mina ögon. Jag började också gråta. Det var... Cody
- Nej, nej nej nej. Han kan inte vara död. Det är han inte! NÅGON RING TILL AMBULANSEN. NUU!!!!! skrek Lina, med tårarna sprutande från ögonen
- Älskling, det kommer ordna sig, han kommer bli bra igen! sa Carlos och kramade om henne
Lina vände sig in mot Carlos, med händerna liggande i sanden. Hon ryckte till. Och Cody började göra ljud
- Cody, är du vaken? Lever du!?
- Ja, ja.. ja.. jag lever. Men jag vet inte om jag kommer klara detta!
- Vi har ringt en ambulans! Cody, du kommer klara det! du klarar ju allt! sa Lina och kramade om honom
- Jag klarar mig, tror jag. han och skrattade lågt och tyst
När ambulansen hade kommit, så gick Lina med tills dom hade lagt in honom inne i ambulansen, sen stannade hon kvar hos oss när den hade kört.
Jag satt ihopkrupen i Justins famn, och skakade.
- Jag svär, jag ska aldrig bada igen! sa jag och började gråta
- Men naw. Det kommer bli bättre. Och du kan ju bada i eran pool, eller är det hajar där med? sa Justin och skrattade mjukt
- Men sluta. sa jag och slog honom i magen
- Ouuuuch
Jag ställde mig upp och gick upp till bryggan och satte mig med dom andra tjejerna. Dom hade helt uppspärrade ögon. Dom satt och tittade ner i vattnet, där hajarna fortfarande cirkulerade.
- Hur är det? frågade jag dom
- Alltså.. typ.. det... stammade dom fram
- Vill ni typ ha, handukar eller nått?
- För vadå?
- Ja, ni skakar. Antagligen för att ni är chockade, och då känns det bättre om man har en handuk om sig!
- Ja, okej då. Kan du hämta det? frågade Caitlin
- Ja, det kan jag. sa jag och log mot henne
- Vänta, jag följer med! ropade Christina
- Okay, kom då. sa jag och små skrattade
Hon sprang till mig, sen sprang vi ner i sanden och in i min trägård.
Vi gick upp på ovanvåningen och in på toan där, eftersom det var där dom stora handukarna var. Vi tog 9 stycken. Och den blev rättså många att bära. Men vi gjorde det.
På vägen ner från ovanvåningen hörde jag något. Det lät skumt. Men jag brydde mig inte. Så vi fortsatte ner för trappan.
När vi kom ut till stranden igen, så la vi handukarna, och Chaz och Ryan sprang och tog varsin och lekte superman.
Efter ett tag när vi hade suttit runt en liten brasa vi gjorde på kvällen, så behövde Justin gå iväg. Vi andra stannade kvar vi brasan och pratade.
Efter ett tag gick Carlos med. Och jag och Lina tittade undrande på varann. Jag, Lina, Ryan, Christian och Jaden gick efter och ställde oss vid staketet och kollade in försiktigt.
Inne på min tomt, så stog Carlos och Justin. Men det såg ut som dom väntade på några.
Efter en stund, när vi skulle gå tillbaka, så hörde vi röster. Vi vände oss om, och där stog......
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vilka var det? ;o.
Nytt inlägg. glada människor? :D.
Förlåt för dålig uppdatering (a).
Kommentera :D.
- Lina, varför rör du mitt ben hela tiden?
- Jag har inte rört dig? Det är ju du som rör mig?
Sen hörde vi ett skrik. Det var Jasmine som skrek till
- HAAAAAAAAAJ!!!
Vi tittade ner i vattnet. Och mycket riktigt. Det var hajar runt mig och Johanna.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Johannas perspektiv:
Okej, nu hade jag verkligen panik. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var både rädd för vatten, och hajar. Vad ska jag göra?
Jag tittade upp mot Justin, och alla dom andra och dom var beredda att hoppa i.
- NEJ!!! HOPPA INTE I!
Men dom lyssnade inte.
Justin och Carlos hoppade i och började simma mot oss. Sen stannade dom upp.
Jag och Lina vred försiktigt på oss, och tittade bakåt. Där var någon. Han tog tag i våra armar och började simma inått. Sen försvann han ner i vattnet, när vi var ungefär halvägs. När han kom upp till ytan igen, så skrek han till oss
- Simma in till kanten förfan!
Vi simmade in, och han försvann ner i vattnet igen. Men denna gången kom han inte upp igen.
När vi kom in och la oss i sanden, så började jag skaka, men Justin kom och höll om mig, hårt. Och när jag tittade på Lina, så stog hon och tittade ut i vattnet.
- Vad är det? gick Carlos fram och frågade och la armarna om henne
- Jag kände igen den rösten. sa hon med darrig röst
Carlos vände henne om, och tittade in i hennes ögon
- Från vemdå? frågade han
- Jag vet inte. Jag kan inte placera den, men jag vet att jag har hört den innan, sa hon och satte sig ner
Jasmine satt uppe på bryggan med Christina och Caitlin. Medans dom andra killarna var inne i huset och hämtade mer handukar.
Efter en stund hörde vi ett till, litet skrik. Från alla 3 tjejerna.
- Där är han som räddade er!!!
- Var? reste sig Lina kvickt och kollade ut mot havet
- DÄR!!
Lina såg honom, och rusade ut i vattnet, och Carlos kom springande efter henne och skrek
- NEJ LINA, SPRING INTE UT I VATTNET IGEN!!!
Men hon sprang inte så långt ut. Hon tog tag i armarna på killen, och drog in honom. Han var alldeles blodig hela han. Hon drog upp honom på sanden. Sen drog hon av masken på honom. Hon brast ut i gråt. Och jag kunde verkligen inte tro mina ögon. Jag började också gråta. Det var... Cody
- Nej, nej nej nej. Han kan inte vara död. Det är han inte! NÅGON RING TILL AMBULANSEN. NUU!!!!! skrek Lina, med tårarna sprutande från ögonen
- Älskling, det kommer ordna sig, han kommer bli bra igen! sa Carlos och kramade om henne
Lina vände sig in mot Carlos, med händerna liggande i sanden. Hon ryckte till. Och Cody började göra ljud
- Cody, är du vaken? Lever du!?
- Ja, ja.. ja.. jag lever. Men jag vet inte om jag kommer klara detta!
- Vi har ringt en ambulans! Cody, du kommer klara det! du klarar ju allt! sa Lina och kramade om honom
- Jag klarar mig, tror jag. han och skrattade lågt och tyst
När ambulansen hade kommit, så gick Lina med tills dom hade lagt in honom inne i ambulansen, sen stannade hon kvar hos oss när den hade kört.
Jag satt ihopkrupen i Justins famn, och skakade.
- Jag svär, jag ska aldrig bada igen! sa jag och började gråta
- Men naw. Det kommer bli bättre. Och du kan ju bada i eran pool, eller är det hajar där med? sa Justin och skrattade mjukt
- Men sluta. sa jag och slog honom i magen
- Ouuuuch
Jag ställde mig upp och gick upp till bryggan och satte mig med dom andra tjejerna. Dom hade helt uppspärrade ögon. Dom satt och tittade ner i vattnet, där hajarna fortfarande cirkulerade.
- Hur är det? frågade jag dom
- Alltså.. typ.. det... stammade dom fram
- Vill ni typ ha, handukar eller nått?
- För vadå?
- Ja, ni skakar. Antagligen för att ni är chockade, och då känns det bättre om man har en handuk om sig!
- Ja, okej då. Kan du hämta det? frågade Caitlin
- Ja, det kan jag. sa jag och log mot henne
- Vänta, jag följer med! ropade Christina
- Okay, kom då. sa jag och små skrattade
Hon sprang till mig, sen sprang vi ner i sanden och in i min trägård.
Vi gick upp på ovanvåningen och in på toan där, eftersom det var där dom stora handukarna var. Vi tog 9 stycken. Och den blev rättså många att bära. Men vi gjorde det.
På vägen ner från ovanvåningen hörde jag något. Det lät skumt. Men jag brydde mig inte. Så vi fortsatte ner för trappan.
När vi kom ut till stranden igen, så la vi handukarna, och Chaz och Ryan sprang och tog varsin och lekte superman.
Efter ett tag när vi hade suttit runt en liten brasa vi gjorde på kvällen, så behövde Justin gå iväg. Vi andra stannade kvar vi brasan och pratade.
Efter ett tag gick Carlos med. Och jag och Lina tittade undrande på varann. Jag, Lina, Ryan, Christian och Jaden gick efter och ställde oss vid staketet och kollade in försiktigt.
Inne på min tomt, så stog Carlos och Justin. Men det såg ut som dom väntade på några.
Efter en stund, när vi skulle gå tillbaka, så hörde vi röster. Vi vände oss om, och där stog......
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vilka var det? ;o.
Nytt inlägg. glada människor? :D.
Förlåt för dålig uppdatering (a).
Kommentera :D.
if we're meant to be, we will meet again! chapter 68
Tillbaka blick från förra:
OMG NEEEEEEEJ!!
Jag brast ut i gråt, och körde mot flygplatsen. Jag skulle hitta honom!
Jag sprang in där man väntade, men jag såg inte honom någonstans. Jag såg gaten till Florida, som precis stängdes. Nu var allt förlorat, jag har förlorat den jag älskar mest. Nu är jag ingen.
Jag stog och tittade på när gaten stängdes. Precis när jag skulle vända mig om, så kände jag ett par kalla händer för ögonen. Jag tog bort dom och vände mig om, och där stog han!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja, där stog han. Han jag älskar. Där stog Carlos.
Jag kramade honom hårt, och började gråta ännu mer
- Varför åkte du inte? frågade jag och snyftade
- För att, jag kunde inte lämna dig. Jag såg när din bil kom, då var jag fortfarande här uppe och väntade. Sen tänkte jag gå på, men istället, så lät jag dig komma upp här, så jag kunde överraska dig! sa han och log
- Carlos, snälla förlåt mig! Förlåt mig snälla! Jag älskar verkligen dig!
- Jag vet Lina, och det är okej! Jag älskar dig också!
Vi stog och kramades och kysste varann och brydde oss inte om paparazzisarna. Vi visade bara att vi älskade varann!
Vi gick bort till bilen, och Carlos körde. Vi körde hem till Johanna .
- Visste Johanna något om detta? frågade Carlos när vi var påväg till Johannas hus
- Alltså, egentligen inte.. Eller nej, inte alls. Hon vet inte ens att vi är tillsammans, sa jag och log lite smått
- Haha, då blir det en liten överraskning. Men, om Cody är där då?
- Då får jag säg så till honom, Tack Cody för ditt stöd och allt sånt. Det betyder verkligen mycket att ha en vän som dig!
- Haha, you go girl! sa Carlos och flinade
Vi gick upp till dörren, och jag knackade på. Jag tog Carlos i handen och efter ungefär 3 minuter kom Johanna och öppnade dörren. När hon såg att jag och Carlos höll varandra i handen så började hon lysa . Hon kramade om oss båda och log som, ja jag vet inte vad.
Sen kom Justin ner för trappan och kolalde på oss, och han började le han med. Vi gick in till vardagsrummet och satte oss i soffan. Sen kom Johannas mamma och sa hej, men sen gick hon igen.
Efter ett tag när vi hade suttit och pratat, så knackade det på dörren. Johanna gick och öppnade, sen hörde vi en dunk i hallen. Vi tittade panikslaget på varann och sprang ut i hallen.
På golvet låg Johanna, med Ryan, Chaz, Christian, Caitlin, Jaden, Willow, Jasmine och Christina över sig. Vi stog och skrattade åt henne, för det såg ut som om hon skulle dö. Helt seriöst.
Dom flyttade sig, och hon ställde sig upp och tog lite luft. Sen kramade hon om Chaz och Ryan, och vidare till Christian, ja osv. Sen kramade vi med dom. Johanna och Justin gick ut i köket och tog fram skålar och annat och jag och Carlos gick ut till uterummet och ställde iordning borden och allt. Vi visste ju inte att dom skulle komma, så vi fixa det lite snabbt. Sen gick vi ut i köket igen och då stog Johannas mamma där ute och hjälpte till med. Vilket efter en stund fick mig att tänka på mina föräldrar. Jag måste sticka hem till dom lite snabbt.
- JOHANNA!!! JAG STICKER BARA HEM TILL MINA PÄRON LITE SNABBT!! skrek jag
- OKEJ! MEN SNABBA DIG!
Jag stack ut till bilen, och i dörren så mötte jag Cody. Jag fick verkligen panik.
- Ehh uhm.. Ööhh.. Hej. det var allt jag fick fram
- Hej Lina! sa han och log och var påväg att krama mig
- Cody, detta funkar inte. Alltså, tack för att du har varit ett sånt stöd till mig och sånt! Det känns verkligen bra att ha en vän som dig! sa jag och försökte undgå ögonkontakt
- Va? sa han kort
- Ja, alltså.. Jag och Carlos är tillsammans igen. Och jag ville tacka för ditt stöd! Du är verkligen en bra vän!
- En bra vän. Är det allt? En bra vän. Med allt jag har hjälpt dig med nu? En bra vän.
- Okej Cody, du är faktist en av mina bästavänner. Så bara lägg av. Jag vill fan inte krydda hur mycket som helst.
- Okej, okej..
- Cody, jag älskar dig. Men bara som vän! sa jag och kramade om honom och gick sen till bilen.
Jag kollade bakom mig, och där stog han på trappan och skulle precis gå in, när han vände sig och och vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka.
Jag backade ut från infarten och och körde hem till mamma och pappa. Egentligen var det onödigt att köra, eftersom vi inte alls bodde långt ifrån varandra. Men bara för att det inte skulle ta så långt tid, så fick jag göra det ändå.
När jag kom hem till mamma och pappa sprang jag snabbt till dörren och öppnade den och sprang in i vardagsrummet och där satt dom. Dom lös upp som solar när dom fick syn på mig, och kramade om mig, flera gånger om. Sen kom mina hundar, och min lillasyster. Jag har seriöst den bästa familjen i hela världen.
- Hur är det gumman? frågade mamma
- Det är jätte bra! Jag och Carlos är tillsammans igen! sa jag och log
- Aww, vad bra! Jag visste att det skulle bli bra igen
- Hur är det själva då? frågade jag medans jag gick ut till köket och tog ett glas juice
- Det är jätte bra. Men vi har en liten sak att berätta, sa mamma igen
- Okej, babbla på! halv skrek jag
- Det är nog bättre om du kommer hit.
Jag tog glaset och tog upp min mobil från fickan eftersom det kändes som jag fick ett sms. Och det hade jag fått. Från Carlos
* Hey baby! Kommer du snart igen eller? Saknar dig! puss xxx *
Jag svarade lite snabbt påbägen tillbaka till vardagsrummet
* Hey älskling! Kommer alldeles snart! saknar dig med! xx *
Jag gick in i vardagrummet och satte mig lite halv slött i fotöljen.
- Så, vad var det ni hade och berätta? sa jag och drack ur glaset
- Jo, det är såhär. Att... sa mamma och tog ett andetag
- Att? fortsatte jag
- Att ni ska få ett till syskon, sa pappa sen
- VA?! SKÄMTAR NI MED MIG ELLER?! skrek jag
- Nej, det gör vi inte.
- Men varför, hur, när?!
- Barnet kommer att komma någon gång till vintern tror vi. Hur vet du säkert, sa mamma och blinkade men fortsatte med, För att vi tycker att det kommer bli lite tomt utan några barn sen.
- Okej.. Jag tror jag kör härifrån nu.. Hejdå, sa jag och ställde glaset på bordet och gick ut och satte mig i bilen.
Jag backade ut och körde tillbaka till Johannas hus.
När jag hoppade ut ur bilen, så snurrade verkligen allting, och då menar jag verkligen allting. Jag snabbade mig in, och gick till uterummet och satte mig på en stol.
Sa hej till alla igen och dom började prata som vanligt. Men sen kunde jag inte hålla det inne längre. Jag behövde berätta det för Johanna.
- Johanna, kom.. Följ med ut, sa jag
- Okej, sa hon och kysste Justin och sen följde hon med ut
När vi kom ut, satte jag mig i gräset med en cider som jag tog inneifrån. Johanna kom och satte sig brevid mig, med en cider i handen hon med.
- Så, vad är det som har hänt? frågade hon samtidigt som hon drack lite från cidern
- Jo, mamma och pappa berättade världens hemskaste sak. sa jag halvt förtvivlat
- Vadå?! frågade Johanna och såg häpen ut
- Jag ska få ett syskon till!!!! sa jag och la mig baklänges ner i gräset
- VA?! Seriöst? Fan vad skoj, sa Johanna och log lite retsamt
- Men du vet ju inte hur det är att vara storasyskon
- Nej, det vet jag inte, det var därför jag sa ''fan vad skoj''. HAHA
- Men, men, men.. Inser du inte vad det betyder? Jag måste vara barnvakt?!
- Det är väl inte så farligt. Och dessutom, din lillasyster kan väl ta det? Hon är väl gammal nog?
- Ja, i och för sig.
Det var riktigt skönt ute, så kom andra kom ut med grejerna och satte i gräset istället och kom och satte sig med oss.
Christian satte sig brevid Johanna och Jasmine satte sig på andra sidan. Justin satte sig bakom henne. Sen kom Carlos och la armen om mig, men sen la jag mig ner i hans knä. Och alla snackade i stort sätt.
Sen kom Johannas mamma ut, och sa att hon skulle åka iväg. Vi sa bara okej, och sen fortsatte vi snacka.
Alla hade badkläder och sånt trams med sig, så vi stack till stranden och badade. Johanna och jag gick jätte långt ut, så vi nästan inte bottnade. Men sen fick hon panik
- Lina, varför rör du mitt ben hela tiden?
- Jag har inte rört dig? Det är ju du som rör mig?
Sen hörde vi ett skrik. Det var Jasmine som skrek till
- HAAAAAAAAAJ!!!
Vi tittade ner i vattnet. Och mycket riktigt. Det var hajar runt mig och Johanna.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hjääääälp ;o.
Haha, själv är jag jätte rädd för hajar (a)
Och förlåt för dålig uppdatering ;p.
Kommentera! :D.
OMG NEEEEEEEJ!!
Jag brast ut i gråt, och körde mot flygplatsen. Jag skulle hitta honom!
Jag sprang in där man väntade, men jag såg inte honom någonstans. Jag såg gaten till Florida, som precis stängdes. Nu var allt förlorat, jag har förlorat den jag älskar mest. Nu är jag ingen.
Jag stog och tittade på när gaten stängdes. Precis när jag skulle vända mig om, så kände jag ett par kalla händer för ögonen. Jag tog bort dom och vände mig om, och där stog han!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja, där stog han. Han jag älskar. Där stog Carlos.
Jag kramade honom hårt, och började gråta ännu mer
- Varför åkte du inte? frågade jag och snyftade
- För att, jag kunde inte lämna dig. Jag såg när din bil kom, då var jag fortfarande här uppe och väntade. Sen tänkte jag gå på, men istället, så lät jag dig komma upp här, så jag kunde överraska dig! sa han och log
- Carlos, snälla förlåt mig! Förlåt mig snälla! Jag älskar verkligen dig!
- Jag vet Lina, och det är okej! Jag älskar dig också!
Vi stog och kramades och kysste varann och brydde oss inte om paparazzisarna. Vi visade bara att vi älskade varann!
Vi gick bort till bilen, och Carlos körde. Vi körde hem till Johanna .
- Visste Johanna något om detta? frågade Carlos när vi var påväg till Johannas hus
- Alltså, egentligen inte.. Eller nej, inte alls. Hon vet inte ens att vi är tillsammans, sa jag och log lite smått
- Haha, då blir det en liten överraskning. Men, om Cody är där då?
- Då får jag säg så till honom, Tack Cody för ditt stöd och allt sånt. Det betyder verkligen mycket att ha en vän som dig!
- Haha, you go girl! sa Carlos och flinade
Vi gick upp till dörren, och jag knackade på. Jag tog Carlos i handen och efter ungefär 3 minuter kom Johanna och öppnade dörren. När hon såg att jag och Carlos höll varandra i handen så började hon lysa . Hon kramade om oss båda och log som, ja jag vet inte vad.
Sen kom Justin ner för trappan och kolalde på oss, och han började le han med. Vi gick in till vardagsrummet och satte oss i soffan. Sen kom Johannas mamma och sa hej, men sen gick hon igen.
Efter ett tag när vi hade suttit och pratat, så knackade det på dörren. Johanna gick och öppnade, sen hörde vi en dunk i hallen. Vi tittade panikslaget på varann och sprang ut i hallen.
På golvet låg Johanna, med Ryan, Chaz, Christian, Caitlin, Jaden, Willow, Jasmine och Christina över sig. Vi stog och skrattade åt henne, för det såg ut som om hon skulle dö. Helt seriöst.
Dom flyttade sig, och hon ställde sig upp och tog lite luft. Sen kramade hon om Chaz och Ryan, och vidare till Christian, ja osv. Sen kramade vi med dom. Johanna och Justin gick ut i köket och tog fram skålar och annat och jag och Carlos gick ut till uterummet och ställde iordning borden och allt. Vi visste ju inte att dom skulle komma, så vi fixa det lite snabbt. Sen gick vi ut i köket igen och då stog Johannas mamma där ute och hjälpte till med. Vilket efter en stund fick mig att tänka på mina föräldrar. Jag måste sticka hem till dom lite snabbt.
- JOHANNA!!! JAG STICKER BARA HEM TILL MINA PÄRON LITE SNABBT!! skrek jag
- OKEJ! MEN SNABBA DIG!
Jag stack ut till bilen, och i dörren så mötte jag Cody. Jag fick verkligen panik.
- Ehh uhm.. Ööhh.. Hej. det var allt jag fick fram
- Hej Lina! sa han och log och var påväg att krama mig
- Cody, detta funkar inte. Alltså, tack för att du har varit ett sånt stöd till mig och sånt! Det känns verkligen bra att ha en vän som dig! sa jag och försökte undgå ögonkontakt
- Va? sa han kort
- Ja, alltså.. Jag och Carlos är tillsammans igen. Och jag ville tacka för ditt stöd! Du är verkligen en bra vän!
- En bra vän. Är det allt? En bra vän. Med allt jag har hjälpt dig med nu? En bra vän.
- Okej Cody, du är faktist en av mina bästavänner. Så bara lägg av. Jag vill fan inte krydda hur mycket som helst.
- Okej, okej..
- Cody, jag älskar dig. Men bara som vän! sa jag och kramade om honom och gick sen till bilen.
Jag kollade bakom mig, och där stog han på trappan och skulle precis gå in, när han vände sig och och vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka.
Jag backade ut från infarten och och körde hem till mamma och pappa. Egentligen var det onödigt att köra, eftersom vi inte alls bodde långt ifrån varandra. Men bara för att det inte skulle ta så långt tid, så fick jag göra det ändå.
När jag kom hem till mamma och pappa sprang jag snabbt till dörren och öppnade den och sprang in i vardagsrummet och där satt dom. Dom lös upp som solar när dom fick syn på mig, och kramade om mig, flera gånger om. Sen kom mina hundar, och min lillasyster. Jag har seriöst den bästa familjen i hela världen.
- Hur är det gumman? frågade mamma
- Det är jätte bra! Jag och Carlos är tillsammans igen! sa jag och log
- Aww, vad bra! Jag visste att det skulle bli bra igen
- Hur är det själva då? frågade jag medans jag gick ut till köket och tog ett glas juice
- Det är jätte bra. Men vi har en liten sak att berätta, sa mamma igen
- Okej, babbla på! halv skrek jag
- Det är nog bättre om du kommer hit.
Jag tog glaset och tog upp min mobil från fickan eftersom det kändes som jag fick ett sms. Och det hade jag fått. Från Carlos
* Hey baby! Kommer du snart igen eller? Saknar dig! puss xxx *
Jag svarade lite snabbt påbägen tillbaka till vardagsrummet
* Hey älskling! Kommer alldeles snart! saknar dig med! xx *
Jag gick in i vardagrummet och satte mig lite halv slött i fotöljen.
- Så, vad var det ni hade och berätta? sa jag och drack ur glaset
- Jo, det är såhär. Att... sa mamma och tog ett andetag
- Att? fortsatte jag
- Att ni ska få ett till syskon, sa pappa sen
- VA?! SKÄMTAR NI MED MIG ELLER?! skrek jag
- Nej, det gör vi inte.
- Men varför, hur, när?!
- Barnet kommer att komma någon gång till vintern tror vi. Hur vet du säkert, sa mamma och blinkade men fortsatte med, För att vi tycker att det kommer bli lite tomt utan några barn sen.
- Okej.. Jag tror jag kör härifrån nu.. Hejdå, sa jag och ställde glaset på bordet och gick ut och satte mig i bilen.
Jag backade ut och körde tillbaka till Johannas hus.
När jag hoppade ut ur bilen, så snurrade verkligen allting, och då menar jag verkligen allting. Jag snabbade mig in, och gick till uterummet och satte mig på en stol.
Sa hej till alla igen och dom började prata som vanligt. Men sen kunde jag inte hålla det inne längre. Jag behövde berätta det för Johanna.
- Johanna, kom.. Följ med ut, sa jag
- Okej, sa hon och kysste Justin och sen följde hon med ut
När vi kom ut, satte jag mig i gräset med en cider som jag tog inneifrån. Johanna kom och satte sig brevid mig, med en cider i handen hon med.
- Så, vad är det som har hänt? frågade hon samtidigt som hon drack lite från cidern
- Jo, mamma och pappa berättade världens hemskaste sak. sa jag halvt förtvivlat
- Vadå?! frågade Johanna och såg häpen ut
- Jag ska få ett syskon till!!!! sa jag och la mig baklänges ner i gräset
- VA?! Seriöst? Fan vad skoj, sa Johanna och log lite retsamt
- Men du vet ju inte hur det är att vara storasyskon
- Nej, det vet jag inte, det var därför jag sa ''fan vad skoj''. HAHA
- Men, men, men.. Inser du inte vad det betyder? Jag måste vara barnvakt?!
- Det är väl inte så farligt. Och dessutom, din lillasyster kan väl ta det? Hon är väl gammal nog?
- Ja, i och för sig.
Det var riktigt skönt ute, så kom andra kom ut med grejerna och satte i gräset istället och kom och satte sig med oss.
Christian satte sig brevid Johanna och Jasmine satte sig på andra sidan. Justin satte sig bakom henne. Sen kom Carlos och la armen om mig, men sen la jag mig ner i hans knä. Och alla snackade i stort sätt.
Sen kom Johannas mamma ut, och sa att hon skulle åka iväg. Vi sa bara okej, och sen fortsatte vi snacka.
Alla hade badkläder och sånt trams med sig, så vi stack till stranden och badade. Johanna och jag gick jätte långt ut, så vi nästan inte bottnade. Men sen fick hon panik
- Lina, varför rör du mitt ben hela tiden?
- Jag har inte rört dig? Det är ju du som rör mig?
Sen hörde vi ett skrik. Det var Jasmine som skrek till
- HAAAAAAAAAJ!!!
Vi tittade ner i vattnet. Och mycket riktigt. Det var hajar runt mig och Johanna.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hjääääälp ;o.
Haha, själv är jag jätte rädd för hajar (a)
Och förlåt för dålig uppdatering ;p.
Kommentera! :D.
