justiinbiieberstorys

---

Jag fick inte fram några ord. Hur vågade han ringa mig? Hur fan kunde han ringa mig efter det han hade gjort mot mig? Jag kände hur en klump i halsen bildades och att tårarna i ögonen bara fylldes. Jag brukade inte reagera så här, men han var en kille jag verkligen älskade och ingen hade gjort så mot mig förut. Jag ville prata med honom, fråga varför han gjorde som han gjorde mot mig och seriöst ge honom en utskällning... Men jag fick inte fram några ord. "Miley, snälla prata med mig! Jag är så ledsen. Du förstår inte hur dåligt jag har mått!" Tankarna virvlade runt. "Du förstår nog inte hur dåligt jag har mått heller." Jag hörde en tung suck från Mike "Jo, jag förstår... Sötnos, snälla. Jag ber dig kan vi inte prata ut om det här?" Jag tänkte till. "Jag vet faktiskt inte, vad hände med... Den andra tjejen då?"

Han svarade mig snabbt med en lättnad på rösten "Åh, hon.. Nej det är slut mellan oss, det kan jag lova dig. Det var aldrig så mellan oss som det var mellan dig och mig! Miley jag älskar dig, jag vet att jag låter löjlig men tror du att det finns någon chans kvar för oss?" Jag visste inte vad jag skulle svara. Var jag något slags andrahands val eller? Nu när det var slut mellan dom så skulle han komma till mig? Never. "Jag tänker inte vara ditt andrahands val, okej? Du fattar inte Mike, du fattar inte hur dåligt jag har mått va? Jag älskade dig. Du betydde faktiskt någonting för mig! Men tydligen betydde inte jag någonting för dig? För då skulle du aldrig lämna mig för någon... Annan." Jag snyftade tyst och kände mig ledsen. Var han tvungen att ringa mig? Han suckade en gång till och svarade "Jag vet inte hur jag ska visa hur mycket du betyder för mig Miley! Jag skulle kunna döda mig själv för det jag gjorde mot dig. Snälla, ge mig en chans? Det är slut med henne. Tro mig!" Jag kom och tänka på allt roligt jag och Mike upplevt tillsammans, alla minnen... Men kunde jag verkligen ta tillbaka honom? "Mike, jag vet inte om jag vill ha tillbaka dig, antagligen inte. Men vi kanske kan ses på stan imorgon, ta en fika och försöka... Prata ut om det här eller något?" Han svarade mig genast med ett gladare tonläge "Ja, ja det låter toppen! Ska jag hämta dig runt 2?". "Nej, jag tror jag tar bussen in... Ska vi ses utanför Starbucks?" Han skrattade till lite "Starbucks, blir jättebra! Då ses vi där klockan 2? Puss." Jag la bara på, jag orkade inte ens säga hejdå till honom. Egentligen hade jag ingen som helst lust att träffa honom men han hade faktiskt rätt till att få förklara sig. Han ska förklara sig.

Jag sneglade mot klockan, den var nu halv 4. Jag la mig ner i min säng och blundade. Justin, ploppade upp i mitt huvud och jag låg och tänkte på honom hur länge som helst. Hans bruna ögon och perfekta leende... Jag log som en idiot för mig själv. Han var verkligen fin. Tänk att jag skulle få vara med i hans musikvideo, kyssa Justin...

Nej vad höll jag på med? Så här kan jag inte fortsätta tänka...

---

Okej, nu är det såhär att det här har jag Nelly skrivit. Johanna ville ha lite hjälp så självklart ställer jag upp ;) jag hade dock inte läst novellen innan så jag vet inte riktigt vad som har hänt och varför, så jag hoppas inte att jag rörde till det för er?(Kommentera vad ni tyckte) Sen blev det inte så långt heller beroende på det och för att jag är tröööött.

Nu ska jag inte sitta här och göra reklam eller något men några av er kanske känner igen mig från justinbieber.blogg.se ? o.o haha okej jag skämta.