if we're meant to be, we will meet again! chapter 36
Tillbaka blick från förra:
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Linas perspektiv:
Okay, nu är jag nästan lite nervös. Jag vill gå in, men ändå inte. Jag vet att dom kommer döda mig. Men, AAAH. Komigen Lina, du klarar det här! Bara gå in, bara gå raka vägen in i vardagsrummet, och sätt dig ner. Även fast jag vet att jag kommer flytta, för varje gång som säger kanske, så är det säkert att jag antingen ska få nått, eller att nått ska hända, eller nått åt det hållet.
Jag öppnade dörren, tog av mig skorna och gick in till vardagsrummet. Där satt dom, och dom kollade på mig precis som om jag kom från planeten Mars.
- Vill ni att jag ska gå igen så gör jag väl det, sa jag och vände mig om
- Nej du Lina! Du sätter dig i soffan.
Mamma lät inte glad. Så var allting mitt fel nu?
Jag satte mig i soffan, och kollade ner på min mobil. Detta var så pinsamt, för dom sitter och kollar på mig så allvarligt. Och tillslut kunde jag inte hålla mig för skratt. Jag började fnissa lite smått, och sen började jag skratta, sjukt mycket.
- Och vad skrattar du åt? Detta är faktist allvarligt, sa både mamma och pappa i mun på varandra
- Okej okej, men snacka på då. Ni kan ju liksom inte sitta och titta ut mig, det hjälper inte?
- Okej, det är såhär. Pappa blev erbjuden ett jobb i New York, och han ville hemskt gärna tacka ja till det. Men eftersom du blev så upprörd, så tackade han nej. Han ville så gärna ha jobbet, men eftersom du inte ville flytta, så tackade han nej. För din skull.
- Ooookej
Är det inte helt underbart när föräldrarna vill skylla allt på en själv. Aldrig på någon annans, det är bara ens eget fel men det är aldrig deras fel om dom gör nått. GAAH
- Så ni menar alltså att allt är mitt fel? frågade jag sen efter en stunds tystnad
- Och vad menar du med det? frågade båda två häpet
- Ja, så ni tycker att det är mitt fel att jag inte vill flytta? Att jag inte vill flytta ifrån mina vänner!?
- Nej, såklart tycker vi inte att det är ditt fel, men man måste släppa taget om vissa saker ibland.
Nej nu jävlar var det krig, SLÄPPA TAGET OM VISSA GREJER IBLAND?!
- Så pappa, om du hade blivit tvingad att åka ut i armén eller nått liknande, hade du släppt taget om oss i familjen? Hade du släppt taget om mamma?
- Det är inte samma sak
- Vadå inte samma sak? Tycker du helt seriöst att jag ska släppa Johanna, och Carlos? Jag älskar Carlos, och om du inte kan släppa mamma, hur i helvete skulle jag kunna släppa Carlos då? VA? Nej precis, det kan du inte svara på
Och jag hade rätt, han kunde inte svara på det. Det var precis som om att han satt och skämdes över vad han precis hade sagt. Hoppas fan att han gör det. Rätt åt honom.
Jag blev så trött på denna konversationen så jag tog min mobil från bordet, och stack upp på mitt rum. Jag var så trött på dom just nu.
Jag tog datan och satte mig i sängen. Jag loggade in på twitter, men inget kul hade hänt. Så jag bestämde mig för att vila lite. Jag ställde datorn på bordet som var en bit från sängen, och sen kröp jag ner under täcket igen. Så himla skönt med ett kallt täcke. Jag blunade och i nästa minut så vaknade jag till med ett ryck. Jag reste mig upp och kollade på klockan. Jag hade fan sovit, i fem timmar. Jisses
Jag kollade på mobilen, jag hade fått tre missade samtal. Ett från dolt nummer, och dom två andra var från Carlos. Sen hade jag fått fyra sms, och alla var från Carlos. Det stog liknande i alla, typ.. Hur gick det att prata med dina föräldrar eller nått åt det hållet, men eftersom att han skickade det för typ fyra timmar sen, så var det inte lönt att svara. Istället gick jag ner och kollade in i köket, där satt alla och åt. Jag gick in, och antagligen så såg jag ut som, ja.. Jag vet inte vad, jag gick till toan och rättade till håret och sen gick jag in i köket igen. Tog en tallrik och tog upp mat, satte mig på en stol och tittade ner i tallriken hela tiden. När jag var klar så ställde jag tallriken och gick upp till mitt rum igen. Jag trivdes verkligen inte med det här. Jag vill ut till verkligheten, men klockan är nio och jag orkar inte gå ut nu. Så jag gick in på datan, det var min andra verklighet. Det var inget kul, så jag bestämde mig för att lägga mig och läsa en tidning. Men jag hade ingen bra. Alltså hur svårt kan det vara att hitta nått att göra på en sommarlovs kväll? Men sen att det bara är typ två veckor kvar eller nått. Jag tog upp telefonen och började smsa lite, och sen somnade jag.
Nästa morgon:
Idag vaknade jag vid elva, och ingen människa ringt än? Skumt.. Jag drog på mig mina mysiga pyjamas byxor, och sen hade jag på mig mitt snobben linne.
Jag gick ner och ut i köket, tog frukost och sen gick jag in i vardagsrummet. Jag satte mig i soffan och slog på tv:n, sappade runt på kanalerna, men hittade inget kul. Jag slog på nickelodeon och det var SpongeBob Squarepants. Wiie,
När det var slut, hade jag ätit klart, och sen gick jag upp och drog på mig nya kläder. Det blev en söt klänning. Jag tog min mobil och gick ner igen. Satte mig i soffan och tittade på tv:n, MEN VARFÖR ÄR DET INGET BRA PÅ TV? Jag stör mig så mycket på sånt.
Mamma och pappa är inte heller hemma. Var är alla egentligen?
Jag ringde Johanna, men ingen svarade. Jag ringde Carlos, men ingen svarade där heller. WTF? Jag ringde till och med Justin, men ingen svarade där heller. Och tillslut, så ringde jag Ryan med, men inte en jävel svarar. Var i helvete har allt folk tagit vägen?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Var va alla egentligen? Hmm..
Kommentera :)
Kommentarer
Trackback
