Is this real love? - Chapter 22 -
''Miley, Justin! Jag var här igår, men ni var inte hemma då. Sen messade jag dig med igår, men jag antar väl att ni sov då'' sa Ryan och gick närmre oss. Miley backade. ''Vad gör du här?'' frågade hon medans hon kollade osäkert på honom, ''Jag är här för att snacka med er, om det som hände'' sa han och kollade på oss båda. ''Då får du snacka på.. Vi ska snart åka'' sa jag och himlade med ögonen.
Ryan började förklara hela händelsen, och sa förlåt. Men jag kollade bara på honom.
''Du kan inte vara seriös.. Du menar alltså, att du snubblade och 'landade' på henne läppar? Bullshit. Du är ett stort jävla skämt Ryan. Jag trodde du var min bästavän, helt seriöst'' röt jag och gick in och smällde igen dörren. Åååh, jag var så jävla arg. Trodde aldrig jag skulle säg det, men jag är så jävla besikven på Ryan, han är fan ingen vän.
Jag gick ut igen efter att jag hade lugnat ner mig, och såg att Miley bara satt på trappan, ''Hur är det gumman?'' frågade jag och satte mig brevid henne. ''Det är lugnt. Bara det att Ryan skyllde allt på mig. Så ja,'' sa hon och började nästan gråta. ''Men det är inte ditt fel! Han landade på dina läppar, jo med visst. Man 'landar' inte på någon annas läppar. Det är inte sitt fel!'' sa jag och kramade om henne och pussade henne på pannan.
Vi gick in och började pcka ihop våra saker, när det ringer på Mileys telefon, ''Hallå?'' svarade hon, ''Va? Vad menar du? Sjukhuset? Ryan?'' sa hon och kollade osäkert på mig. ''Jag får telefonen'' sa jag och fick den av Miley. ''Hallå?'' sa jag, ''Hejsan, det här är från sjukhuset, Ryan Butler ligger inne och ville att ni skulle komma hit. Han har inte lång tid kvar. Han är väldigt skadad'' sa sköterskan. Jag la snabbt på telefonen och tog Mileys hand och sprang ut till bilen. ''Vi måste snabba oss.''
Vi körde ut från uppfarten och körde iväg till sjukhuset. När vi kom fram, parkerade jag lite slarvigt och Miley hoppade ut ur bilen och jag kom efter henne.
''Ryan Butler'' sa jag snabbt till kvinnan som satt vid disken. ''Rum 152. Är ni besökare?'' frågade hon vänligt, ''Vad tror du? Att vi är här för att fotografera? Såklart vi är besökare. Vi är vänner och familj'' sa jag otrevligt och irriterat. ''Varsågoda att gå in!'' svarade hon vänligt och kollade ner i sina papper igen.
Vi snabbade oss till rummet och slängde upp dörren. Miley rusade fram till honom, och tog hans hand. ''Ryan? Snälla svara'' snyftade hon. Han tittade svagt med ögonen, och andades tungt. ''Vad var det som hände?'' frågade jag och tog hans hand. ''Jag gick över vägen utan och kolla, och det kom en bil.'' sa han och hostade till. ''Men det är lugnt Ryan, du kommer klara detta!'' sa både jag och Miley och kramade om honom.
Vi gick ut ur rummet och satte oss. Jag tog Mileys hand. ''Han kommer klara sig!'' sa jag och la armen om henne.
Okej, seriöst.. jag vill ha iallafall 5 kommentarer på detta inlägget, annars stänger jag ner bloggen. Iallafall ett tag.
ni visar inget stöd, kommenterar aldrig, även fast statistiken är uppe på runt 50..
Kommentera, och det kommer mer kapitel. Kommentera inte, och ni får hitta en ny blogg.
Ryan började förklara hela händelsen, och sa förlåt. Men jag kollade bara på honom.
''Du kan inte vara seriös.. Du menar alltså, att du snubblade och 'landade' på henne läppar? Bullshit. Du är ett stort jävla skämt Ryan. Jag trodde du var min bästavän, helt seriöst'' röt jag och gick in och smällde igen dörren. Åååh, jag var så jävla arg. Trodde aldrig jag skulle säg det, men jag är så jävla besikven på Ryan, han är fan ingen vän.
Jag gick ut igen efter att jag hade lugnat ner mig, och såg att Miley bara satt på trappan, ''Hur är det gumman?'' frågade jag och satte mig brevid henne. ''Det är lugnt. Bara det att Ryan skyllde allt på mig. Så ja,'' sa hon och började nästan gråta. ''Men det är inte ditt fel! Han landade på dina läppar, jo med visst. Man 'landar' inte på någon annas läppar. Det är inte sitt fel!'' sa jag och kramade om henne och pussade henne på pannan.
Vi gick in och började pcka ihop våra saker, när det ringer på Mileys telefon, ''Hallå?'' svarade hon, ''Va? Vad menar du? Sjukhuset? Ryan?'' sa hon och kollade osäkert på mig. ''Jag får telefonen'' sa jag och fick den av Miley. ''Hallå?'' sa jag, ''Hejsan, det här är från sjukhuset, Ryan Butler ligger inne och ville att ni skulle komma hit. Han har inte lång tid kvar. Han är väldigt skadad'' sa sköterskan. Jag la snabbt på telefonen och tog Mileys hand och sprang ut till bilen. ''Vi måste snabba oss.''
Vi körde ut från uppfarten och körde iväg till sjukhuset. När vi kom fram, parkerade jag lite slarvigt och Miley hoppade ut ur bilen och jag kom efter henne.
''Ryan Butler'' sa jag snabbt till kvinnan som satt vid disken. ''Rum 152. Är ni besökare?'' frågade hon vänligt, ''Vad tror du? Att vi är här för att fotografera? Såklart vi är besökare. Vi är vänner och familj'' sa jag otrevligt och irriterat. ''Varsågoda att gå in!'' svarade hon vänligt och kollade ner i sina papper igen.
Vi snabbade oss till rummet och slängde upp dörren. Miley rusade fram till honom, och tog hans hand. ''Ryan? Snälla svara'' snyftade hon. Han tittade svagt med ögonen, och andades tungt. ''Vad var det som hände?'' frågade jag och tog hans hand. ''Jag gick över vägen utan och kolla, och det kom en bil.'' sa han och hostade till. ''Men det är lugnt Ryan, du kommer klara detta!'' sa både jag och Miley och kramade om honom.
Vi gick ut ur rummet och satte oss. Jag tog Mileys hand. ''Han kommer klara sig!'' sa jag och la armen om henne.
Okej, seriöst.. jag vill ha iallafall 5 kommentarer på detta inlägget, annars stänger jag ner bloggen. Iallafall ett tag.
ni visar inget stöd, kommenterar aldrig, även fast statistiken är uppe på runt 50..
Kommentera, och det kommer mer kapitel. Kommentera inte, och ni får hitta en ny blogg.
